Plötsligt blev Vilks folkkär

Konstverket Nimis brann i förra veckan och av de nostalgiska reaktionerna kunde det blivit en antologi. Förslag på titel: »Jag minns alla mina Nimissomrar och hur de brukade ta på mig.«

Träskulpturen som Lars Vilks byggt av drivved vid Kullabergs naturreservat i Skåne och som nu delvis förstörts, överöstes med kärlek. Man delade med sig av sina finaste minnen. Naturen! Friheten! Äventyret!

Hotet mot ett kärt turistmål av trä och spik – må vara ett svartbygge – som barn och vuxna älskar att klättra på. Det var alltså vad som krävdes för att konstnären Lars Vilks skulle få känna på folkets stöd.

Inte mordhotet han lever under sedan 2007 då han ritade Muhammed som rondellhund.

I Niklas Orrenius mångfalt prisade bok »Skotten i Köpenhamn – ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser«, vill han ta reda på hur Vilks blev radioaktiv.

Förklaringarna är väl inte direkt förvånande: Folk är rädda för att dras in i våldsamheter (»terrorskräcken«). Man misstänker att han är rasist (»dark side-stämpeln«). Och, lägger Orrenius till: Vilks lider brist på måttfullhet (»en klassisk svensk dygd«).

Jag skulle vilja lägga till en fjärde förklaring: allmänhetens klena koll på Vilks konstnärskap. Till vilken grad han är en enfråge-konstnär. Hur han ständigt och jämt undersökt det institutionella konstbegreppet, formulerat av konstkritikern George Dickie på 70-talet. Det som går ut på att det som den etablerade konstvärlden säger är konst, är konst. Utan att för den skull definiera vad som är dålig eller bra konst.

Det lämnade fältet öppet för Lars Vilks.

Lars Vilks. Foto: Nikolai Linares

Han åkte runt i en märklig folkabubbla i Lund, utsmyckad med mjölkpaket på taket, som han sedan ställde ut på höstsalong.

Han utropade Höganäs kommun till konst och saluförde sedan verket i morgontidningarna.

Han spikade ihop ett svartbygge på naturskön plats och inbegrep alla juridiska dokument i konstverket.

Är det konst?

Nej, säger Frederic Täckström, en gammal klasskompis till Lars Vilks som Niklas Orrenius pratar med. Och som därmed verkar leva i villfarelsen att postmodernismens idédrivna konst aldrig segrade över modernismen.

I övrigt verkar klasskompisen tycka som konstetablissemanget: Vilks är en jobbig jävel som gör dålig konst. Nota bene: också de som aldrig tidigare visat det minsta intresse för samtidskonst, är på det klara med detta.

Därför blir scenen i Niklas Orrenius bok så dråplig. Den när Lars Vilks synar sin teckning av profeten som rondellhund och säger att han tycker det är en rätt bra teckning. »Jag är väldigt nöjd med linjerna här. De ger liksom fart. De här strecken ser lite ut som en skidåkare också.«

Jag tror ärligt inte Lars Vilks har något emot att kallas »dålig«, så länge det handlar om konstnärlig kvalitet. Och inte är ett förtäckt mått på yttrandefrihetens gränser. På vad som är okej att göra, och inte.

Lars Vilks fortsätter att hävda sin konstnärliga frihet att undersöka saker. Så motiverar han sin föreläsning hos SD:s ungdomsförbund och sin medverkan vid Pamela Gellers antimuslimska SION-konferens.

En svårsmält tanke, givetvis. Men som förtjänar att tas på allvar. Liksom Vilks.

I spillrorna av Nimis och i kölvattnet av Niklas Orrenius förtjänstfulla bok, kan tiden vara mogen för det.

Så vi slipper den längre fram. Den kollektiva skamsköljningen av att ha svikit tankens frihet just när den behövdes som bäst.

»Skotten i Köpenhamn«, Albert Bonniers förlag.