Alla presidentens tweets

Den 1 mars avslöjades den hittills största skandalen under Donald Trumps första månader som president. Jeff Sessions, nyligen tillsatt justitieminister, visade sig ha haft samtal med Rysslands ambassadör under fjolårets valkampanj. Sessions hade vid två tillfällen ljugit under ed, under förhören inför tillträdet som justitieminister, om just dessa kontakter.

Under normala omständigheter skulle skandalen ha dominerat det amerikanska nyhetsflödet under flera månader. Men den här gången var det annorlunda. Bara två dagar senare var nyheten som bortblåst. Ingenting på förstasidorna på Washington Post, Wall Street Journal eller New York Times. Ingenting på CNN.

Förklaringen var att president Trump hade twittrat den häpnadsväckande anklagelsen om att Barack Obama skulle ha avlyssnat Trumps kontor under fjolårets valkampanj. Påståendet visade sig vara grundlöst, men anklagelserna var så kontroversiella att de dominerade nyhetsrapporteringen resten av veckan. Alla glömde bort att Jeff Sessions ljugit under ed.

Donald Trump hade än en gång lyckats vilseleda och distrahera nyhetsmedierna och det amerikanska folket, genom att dela med sig av en tirad av anklagelser på Twitter. Det har skett så många gånger att det måste ses som en medveten taktik från Trump. Visst finns en risk att överanalysera Trumpadministrationens beteende och tolka varje kontrovers som ett led i en diaboliskt slug strategi. Men om det är något Trump bevisligen behärskar så är det just konsten att sätta nyhetsmediernas dagordning. Hans kontroversiella twittrande har varit en ovärderlig taktik för att distrahera från både personliga skandaler och impopulära sakpolitiska beslut.

Sedan Trump tillträdde som president har Republikanerna lagt fram fler än 200 lagförslag. Många skulle sannolikt väcka frustration och förvåning hos det amerikanska folket, om de kände till förslagen. Det gäller till exempel kravet på att drogtesta alla som får arbetslöshetsersättning, nedskärningar i bidragsprogram för måltider till pensionärer och en sjukvårdsreform som enligt prognoser kommer att få minst 24 miljoner personer att förlora sina sjukförsäkringar.

Men så gott som varje gång en skandal eller kontrovers har dominerat, har Trump ryckt ut med en rad personangrepp eller provokationer på Twitter. När hans ministernominerade genomled kämpiga förhör i senaten i början av februari, ägnade han sig exempelvis åt att på Twitter angripa filmstjärnan Meryl Streep och Broadwaymusikalen »Hamilton«.

Under förra årets valkampanj fungerade det likadant. Efter att Trump med stor marginal förlorade det första primärvalet i Iowa mot senatorn Ted Cruz, riskerade hela hans kampanj att implodera. Dagen efter var det för första gången knäpptyst från Trumps Twitterkonto i drygt 16 timmar. En andraplats i primärvalets viktigaste val tycktes ha gjort Trump förstummad. Men så hittade han en lösning. I en tirad på Twitter påstod Trump, utan fakta eller hänvisningar, att Cruz hade stulit valsegern med oschysta metoder. I stället för en nyhetscykel om Ted Cruz oväntade seger, började USA:s medier diskutera Trumps chockerande påstående. Så fick Trump kliva tillbaka i rampljuset.

Mönstret upprepades gång på gång. Så fort en skadlig nyhet dominerade kom ett uppseendeväckande påstående från Trump på Twitter och alla blickar riktades bort från skandalen.

Att Trump har 25 miljoner följare på Twitter innebär inte bara att han har en chans att kommunicera direkt med det amerikanska folket, utan besvärliga faktagranskare och följdfrågor. Det innebär även att varje politisk reporter i USA följer Trumps alla inlägg. Det betyder i sin tur att han så fort han känner för det kan förändra den politiska dagordningen.

Hur kommer det sig att medierna inte har lärt sig genomskåda detta?

För många nyhetsmedier handlar det om konsekvensneutralitet. Washington Post och CNN kan inte ignorera kontroversiella påståenden från USA:s president, även om de vet att Trump är ute efter att distrahera. Till viss del handlar det också om att nyhetsmedier i USA kämpar med balansen mellan att vara samhällsnyttiga och att göra bra affärer. Varje Twittertirad från Trump drar tittare och läsare, prenumeranter och annonsintäkter.

Mer problematiskt för Trump är priset för hans kontroversiella Twitterinlägg. I veckan dementerade FBI-direktören James Comey presidentens påstående om Obamas avlyssning. Att en så högt uppsatt underrättelsechef öppet säger emot USA:s president är ytterst sällsynt och djupt förödmjukande för Trump. Dessutom kan hans lögner om Obamas avlyssning ha varit olagliga. Enligt Noah Feldman, juridikprofessor på Harvard, kan anklagelserna mot Obama kraftigt ha ökat risken för att Trump själv ställs inför rätta. Den amerikanska konstitutionens första tillägg skyddar yttrandefrihet, men inte förtal. En anklagelse om »potentiellt kriminell misskötsel som görs utan bevis, är i sig seriös vanskötsel av den politiker som gör det«, menar Feldman.

I ett annat aktuellt fall fick Trumpadministrationens klumpiga tweets omedelbart negativa konsekvenser för dess egna målsättningar. Under rättegången där en federal domare nyligen satte stopp för Trumps nya inreseförbud, hänvisade man bland annat till uttalanden från Trumps rådgivare Stephen Miller, som på Twitter skrivit att det inte var någon väsentlig skillnad mellan det nya inreseförbudet och det första inreseförbudet, som redan förklarats strida mot grundlagen.

Att Trump till slut vann valet med liten marginal har fått många analytiker att påstå att allt han gjorde under kampanjen var del av en genial strategi. Men ofta var hans Twitterinlägg av allt att döma bara ogenomtänkta vredesutbrott. I början av oktober gjorde Trump exempelvis en rad absurda angrepp på en tidigare skönhetsdrottning, i en rad inlägg skrivna mitt i natten. Ett par dagar senare läckte den berömda videon där Trump skröt om sexuella kränkningar. Den landade då i ett medieklimat som, efter Trumps angrepp på skönhetsdrottningen, var förberett på att prata om Trumps problematiska kvinnosyn. Det var en av få skandaler under Trumps valkampanj som kraftigt skadade hans väljarstöd.

För Twitter som företag är situationen lite dråplig. Twitter är ett företag grundat av progressiva idealister i San Francisco. De har länge har pratat om sina visioner om att stärka liberala demokratier världen över. I stället bidrog Twitter förra året till att göra en högerpopulistisk miljardär, som attackerar pressfrihet och grundläggande mänskliga rättigheter, till president.

Efter presidentvalet tycks Twitter, precis som andra Silicon Valley-företag, ha formulerat en ny strategi för att hantera exempelvis problemen med trakasserier på plattformen. Sent omsider tar man hårdare tag mot främlingsfientliga troll och sexistiska angrepp. Milo Yiannapolos, en populär provokatör i den så kallade alt right-rörelsen, bannlystes från Twitter redan i somras. Efter valet har Twitter även stängt av andra öppet främlingsfientliga röster, bland andra Richard Spencer, alt right-rörelsens självutnämnda ledare.

I ett annat aktuellt fall har en ung högerextrem man åtalats för att ha utlöst ett epileptiskt anfall genom Twitter. Mannen visste att journalisten Kurt Eichenwald, som skrivit en rad kritiska artiklar om Trump för Newsweek, led av epilepsi. Just därför skickade mannen en länk via Twitter till en flimrande animation, som gav Eichenwald anfallet.

Sedan valet har Twitter, precis som Facebook, vinnlagt sig om att verka öppnare gentemot medier. Det gäller till exempel hur algoritmen som styr ett Twitterflöde fungerar. Man kan se det som ett steg i en mer komplicerad process där Twitter och Facebook lite yrvaket börjar ta ansvar för sitt oerhörda inflytande över det offentliga samtalet och nyhetsförmedlingen.

Mediereportern Will Oremus skrev nyligen i Slate: »Facebook har fått den största skulden för fejkade nyheter och sensationalism som förgiftade det politiska nyhetsklimatet under presidentvalet 2016. Men Twitter hade också stort inflytande. När världens mäktigaste person sätter sin sakpolitiska dagordning via Twitter har plattformen aldrig haft mer inflytande än i dag«.

Twitters enorma betydelse för Donald Trumps kommunikation har motbevisat alla experter som förutspått plattformens snara död. Det går sällan en månad utan att någon bergsäkert dödförklarar Twitter: »Ett minnestal över Twitter« (The Atlantic 2014) »Twitter är inte döende, det dog 2009« (Washington Post, 2015) »Därför håller Twitter på att dö« (Mumbai Mirror, 2016). »Twitter är död? Leve Twitter!« (Sveriges Radio, 2016).

Och visst har det varit kris. Under flera år hade plattformen i princip ingen nettoökning av antalet användare. I december 2012 sa företagets dåvarande vd, Dick Costolo, att Twitter hade 200 miljoner aktiva användare. Han förutsåg att antalet skulle vara dubbelt så stort när företaget börsintroducerades ett år senare. I själva verket skedde en ökning på knappt 10 procent. Tre år senare är antalet aktiva användare 319 miljoner. Tillväxten går långsamt och börsvärdet sackar, men det är samtidigt svårt att se något som kan ersätta deras unika roll som omedelbar nyhetsförmedlare, samtalsflöde och agendasättare. Donald Trump har ironiskt nog blivit företagets räddare. Få journalister som bevakar världspolitik kan klara sig utan Twitter i dag.

Om vi utgår från att Twitter kommer att överleva de kommande åren blir frågan i stället vilka konsekvenser Trumps Twitterbeteende kan få för framför allt utrikespolitiken.

Jeffrey Lewis, expert på kärnvapenkonflikter på Middlebury Institute, sa nyligen till Washington Post att risken för att Trump startar ett krig med ett Twitterinlägg inte är särskilt stor. Däremot är risken betydligt större att Trump kan förvärra ett redan pågående krig. »Föreställ dig att vi är i en kris. Om han twittrar vårdslöst kan folk tolka meddelandena på värsta tänkbara sätt. Nordkorea planerar att använda kärnvapen i ett mycket tidigt skede vid en konflikt. De kommer inte att vänta. Om de tror att vi kommer att använda kärnvapen, lär de använda kärnvapen mot Sydkorea och Japan.