Jobb? Var god dröj.

Allt var som vanligt den 1 maj förra året. LO stod i vägen mot sänkta löner som arbetarrörelsen alltid har gjort. På torgmötet i Malmö talade LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

– Det stämmer inte att sänkta löner ger fler jobb. Det stämde inte 1879, inte 1908, inte 1909, inte på 1960-talet, inte på 1990-talet. Och det stämmer inte i dag!

Men sedan drygt en vecka stämmer det.

LO:s modell för sänkta löner, som presenterades den 6 mars, kallas »utbildningsjobb«. Den är särskilt avsedd för att minska arbetslösheten i gruppen nyanlända.

– Det är nödvändigt med lägre kostnad än i våra avtal i dag, säger LO-ordföranden.

Förslaget kom lägligt till denna veckas statistikbesked: den senaste tidens positiva utveckling på arbetsmarknaden håller på att vända. Arbetslösheten sjunker inte längre. Den sista februari var 378 000 personer arbetslösa och fler blir det, enligt prognoserna.

Antalet tillfälliga anställningar med stöd, är redan uppe på historiskt höga nivåer. Asylsökande som kommit till Sverige får i allt snabbare takt uppehållstillstånd och placeras därmed i arbetslöshetskön, enligt Arbetsförmedlingens etableringsuppdrag. Redan nu är fler än hälften, 56 procent, av de arbetslösa utlandsfödda. Nästa år kommer det att vara långt över 60 procent.

Hälften av de nyanlända saknar utbildning motsvarande gymnasiet. Arbetsförmedlingen ser mycket små utsikter att kunna ordna jobb åt dem. Nästa år beräknas tre av fyra i arbetslöshetsstatistiken var långtidsarbetslösa – i första hand utrikes födda och funktionshindrade.

LO:s omvändning är på så sätt lätt att begripa, även om det dröjt. Den förändrade verkligheten är trots allt ingen nyhet: Finanspolitiska rådet har varnat. Konjunkturinstitutet, SNS, OECD, IMF och EU-kommissionen har instämt. De höga ingångslönerna kommer att försvåra integrationen av de många nyanlända på svensk arbetsmarknad, har de alla sagt. Mer anmärkningsvärt är att de politiska förslagen lyser med sin frånvaro.

Det som redan står i gamla partiprogram har prövats. Varken den nuvarande regeringens, eller alliansregeringens sysselsättningsprojekt har varit särskilt framgångsrika. Ordet fiasko ligger närmare till hands.

»Instegsjobben« som lanserades av den borgerliga regeringen 2007 har bara gett 4 000 jobb, trots höga subventioner. Regeringen Löfvens »Yrkesintroduktionsavtal«, YA-jobb, gav tillfällig sysselsättning åt 732 personer i februari. Målet är 30 000 jobb. Statsministerns löfte i valrörelsen 2014 om 32 000 »traineejobb« var i verkligheten i förra månaden 377 stycken, knappt 1,2 procent av det utlovade antalet.

När 80 000 nyanlända fått uppehållstillstånd och vill in på arbetsmarknaden blir luckorna i politiken än tydligare. Stefan Löfvens löfte om EU:s lägsta arbetslöshet 2020 framstår snart som skrattretande. Det borde med andra ord vara drömläge för oppositionen. I stället ekar det märkligt tomt vad gäller jobben, även bland de borgerliga.

Alliansens partier är splittrade. Moderaterna har föreslagit en »första jobbet-anställning« med utbildningsinslag i upp till 18 månader. Det är en lösning som är misstänkt lik dagens, hittills misslyckade, YA-jobb. Dessutom vill Moderaterna ha ytterligare ett jobbskatteavdrag, nu kallat »första jobbet-avdrag«. Men den vägen är redan prövad.

Centern har backat från den tidigare modellen med sänkt arbetsgivaravgift för alla unga. Nu vill partiet begränsa de sänkta avgifterna till två år på löner upp till 16 000 kronor och bara för dem som inte haft något jobb tidigare.

De tre borgerliga partierna, undantaget Moderaterna, kräver lagstiftning om jobb med sänkta löner. Moderaterna manar i stället arbetsmarknadens parter att göra upp om detsamma.

Det är mot den bakgrunden som den försiktiga förskjutningen inom LO ska ses. Med drygt ett och ett halvt år kvar till valet pressar regeringen på LO att hjälpa till att hitta en lösning, annars riskerar stigande arbetslöshetssiffror att bli Socialdemokraternas svaga punkt i valrörelsen. Och LO är motvilligt benäget att hjälpa till. I de fackliga högkvarteren runt Norra Bantorget ökar oron för att politikerna ska sidsteppa facket med lagstiftning.

– Vi är stenhårda motståndare mot att någon på svensk arbetsmarknad permanent har lägre lön. Det här är ett sätt för oss att bevaka att vi inte får en utveckling mot enkla jobb och låga löner, kommenterar Karl-Petter Thorwaldsson förslaget om »utbildningsjobb«.

LO-ledaren tror att deras modell kan bli mer framgångsrik än »instegsjobb« och »YA-jobb«, eftersom företagen slipper krånglet med att ordna utbildning. Han tror inte heller att utbildningsjobben kommer att tränga ut normalt betalda jobb.

– Vi har brist på folk i nästan alla branscher i dag. Vi har fått enormt mycket positiva signaler från arbetsgivare sedan vi lade fram förslaget. De skriker efter personal; vi har kanske hittat en nyckel.

LO:s utspel är inte det enda exemplet på hur facken anpassar sig till en förändrad verklighet. Sjunkande medlemssiffror, där LO-facken har backat 15 procent det senaste decenniet, och ökad konkurrens från lågavlönad utländsk arbetskraft, urholkar fackens inflytande.

Transports ordförande Lars Lindgren bröt i slutet av februari mot den stenhårda och traditionella linjen inom svensk fackföreningsrörelse att staten inte ska blanda sig i avtalen på arbetsmarknaden. På DN Debatt efterlyste Lindgren lagstadgade minimilöner, genom att kollektivavtalens lägstalöner allmängiltigförklaras i lag. Han varnade för »ett växande låglöneproletariat utan stöd i vare sig lag eller kollektivavtal«.

Byggnads har skrivit under en uppgörelse med arbetsgivarna om lägstalöner för yrkesarbetare, där byggfacket inte längre kräver att utländsk arbetskraft ska jobba på ackord. Det var det kravet som var upprinnelsen till Vaxholmskonflikten och som ledde till den lex Laval, som regeringen nu avskaffar.

– Jo, delvis sker det en anpassning. Men det är också en del av Sverige, att ta sig an problem och lösa dem pragmatiskt, säger Karl-Petter Thorwaldsson och återkommer till »utbildningsjobben«:

– Om dessutom både regeringen och Moderaterna säger att det här verkar vara ett bra förslag finns det politisk möjlighet till en bred överenskommelse. Det tror jag vi behöver om vi ska lösa problemet.

För regeringen är det inte bara de hundratusentals nyanlända som är problemet, när Stefan Löfven ska försöka förbättra arbetslöshetsstatiken. Nära en femtedel av de 378 000 arbetslösa är funktionshindrade, som är tillfälligt sysselsatta på lönebidrag eller andra insatser. Det krångliga regelverket tillåter bara kortsiktiga insatser, vilket gör att de flesta arbetsgivare är ointresserade av att anpassa sina arbetsplatser. Det är inte värt besväret.

Redan i sin första regeringsförklaring 2014 lovade statsminister Stefan Löfven att införa »flexjobb« för funktionshindrade, enligt dansk modell. I Danmark har 80 000 funktionshindrade ordinarie jobb, där de arbetar så mycket de förmår. Staten skjuter sedan till pengar, upp till full lön. Det var Miljöpartiet som drev på för att få in löftet i S–MP-regeringens regeringsförklaring. Men som med mycket annat vad gäller arbetsmarknadspolitiken har inget hörts sedan dess. När Fokus ringer och frågar om propositionen kommer före valet, bollas vi runt mellan departementen av pressekreterare, som inte verkar ha hört talas om förslaget.

Beskedet blir till slut att det är osäkert, eller på politiska: »frågan bereds inom Regeringskansliet«.