Löfvens pensionspussel

På den här tiden handlade allt i svensk politik om skolan. Men på pappret framför sig hade Stefan Löfven ett utspel riktat till en väljargrupp som höll på att rinna Socialdemokraterna ur händerna: pensionärerna. Partiledaren stod i skuggan under almarna i Vasaparken i Stockholm. Det var en varm augustiförmiddag och ett år kvar till valet.

Fredrik Reinfeldt hade tidigare sagt att svenska folket borde jobba tills vi är 75. Det hade utlöst en storm i den parlamentariska Pensionsgruppen. Åldersgränserna var en känslig fråga för Socialdemokraterna. Nu kom motdraget. Med skjortärmarna uppkavlade spände Löfven sitt grepp om podiet.

– Det är dags att erkänna att PPM har blivit en väldigt, väldigt dyr flopp. Det är dags att lägga ner PPM.

Åhörarna applåderade. Inte minst de äldre, de som skulle kunna vinna på att pengar från PPM fördes över till inkomstpensionssystemet. De mer insatta hade dämpade förväntningar. Visst var PPM med sina drygt 800 fonder, många av dem placerade i utlandet, en nagel i ögat på socialdemokratin. Men att riva upp premiepensionen, utan att förankra det i Pensionsgruppen! Det fanns inte på kartan. Lika lite då som när Löfven ett par veckor tidigare hade hotat med att lägga ned systemet.

Våren 2017 innebär PPM-kaoset ett gyllene läge att förhandla för Stefan Löfven. Han ser hur fondtorget håller på att kidnappas av skojare och som statsminister och S-ledare finns för honom en möjlighet att göra något åt systemet. Samtidigt blir pensionerna en allt viktigare fråga politiskt; när systemet inte upplevs som tryggt riskerar det att skadeskjutas av partierna utanför överenskommelsen, och det sista S vill inför valet är att förlora pensionärsröster.

Frågan är bara om Löfven kan få med sig de borgerliga. Och i så fall hur långt.

Förra torsdagen möttes Pensionsgruppen i ett konferensrum på socialdepartementet. Det var första träffen sedan skandalen med Allra fonder briserade. Till diskussionerna hade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll med sig tre alternativ på hur PPM-systemet kan förändras.

Det första är att hela premiepensionen stöps om och att de cirka 1000 miljarder kronor det handlar om läggs i en statlig fond, likt Såfa som i dag är den fond där de sparare som inte aktivt väljer någon av de andra fonderna hamnar.

Annika Strandhälls andra alternativ är ett kraftigt krympt fondtorg. Staten skulle där upphandla ett begränsat antal fonder, kanske en handfull, som spararna sedan får välja mellan.

Den tredje vägen är att det nuvarande systemet behålls, men att regelverket blir mycket tuffare och kravet på fonderna ökar. Ett krav som diskuteras i korridorerna i Rosenbad är att fonderna måste vara hemmahörande i Sverige och stå under Finansinspektionens tillsyn. I dag är färre än hälften av fonderna i systemet svenska. Flertalet av de resterande fonderna finns i Luxemburg, Storbritannien och övriga nordiska länder.

Spararna skulle bli tvungna att med jämna mellanrum bekräfta sina fondval, de som inte gör det förs över till Såfa.

Alla tre alternativen har utretts och skulle kunna genomföras ganska snabbt. Enligt Fokus källor föredrar många ledande socialdemokrater den lösning där spararna får välja bland ett litet antal fonder. Men för allianspartierna är valfrihet och frikopplingen från staten grundbultar i PPM. Det enklaste sättet att komma överens med dem skulle därför vara att gå på den tredje linjen. Sannolikt då med förslagen som Pensionsmyndigheten har tagit fram på uppdrag av gruppen. Myndigheten föreslår ett batteri av 30 sammanhängande krav som de menar skulle få bort oseriösa aktörer och minska antalet fonder till som mest 400, alltså en halvering.

Men det betyder inte att dörren är stängd för andra alternativ. Allianspartierna är plågsamt medvetna om att PPM har utvecklats till något man aldrig kunde föreställa sig när det skapades, och att något genomgripande måste göras. De är sannolikt mer öppna än någonsin för förhandling. Får de inte igenom lösningen med hårdare krav, så ligger det närmast till hands med ett fåtal upphandlade fonder.

Men det kan också hända att fler marker läggs på förhandlingsbordet. En fråga är åldersgränserna i pensionssystemet, det vill säga när man får börja plocka ut sin pension. Partierna i gruppen har gemensamt sagt att gränserna måste höjas, men inte med hur mycket. Det gäller bland annat Lasåldern, alltså när arbetsgivaren får rätt att säga upp folk utan annan anledning än hög ålder. Men politiskt tycker de borgerliga att det händer för lite.

– Om det är så att det tar stopp inom arbetarrörelsen skulle man exempelvis kunna titta på att förändra åldrarna gradvis. Det är sådant som skulle kunna komma upp, säger en källa.

När Stefan Löfven hotade med att avveckla PPM var det ett utgångsbud i en förhandling. Därför sa han inte exakt vad han tänkte sig. Men planerna var längre framskridna än de flesta förstod. Med lite god vilja från allianspartierna kan det bli en systemförändring innan mandatperioden är till ända.