Efterlyser äldreaktivister

Adolf Ratzka är 73 år och beviljad personlig assistans 18 timmar om dygnet.

Om han hade fått sin funktionsnedsättning efter sin 65-årsdag så skulle han inte ha några personliga assistenter utan ha fått nöja sig med besök av hemtjänsten några gånger per dygn.

Förklaringen till skillnaden är att lagstiftningen skiljer på folk, beroende på deras ålder. Den som har passerat 65 omfattas av socialtjänstlagen som är ett mycket sämre alternativ än att, som den som fortfarande bara är 64, omfattas av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Den som ännu inte fyllt 65 och har en funktionsnedsättning är berättigad goda levnadsvillkor, medan den som fyllt 65 får hålla till godo med skälig levnadsnivå.

– Man tilltalas på ett helt annat sätt när man passerat gränsen. Det är märkligt och helt ologiskt, säger Adolf Ratzka.

Den tidigare s-ministern Margareta Winberg fick nyligen regeringens uppdrag att göra en översyn av socialtjänstlagen. Hon ska bland annat reda ut om »skälig levnadsnivå« är en formulering som tydligt ringar in lagens intentioner.

Adolf Ratzka hyser inga stora förhoppningar om att utredningen sluter klyftan mellan dem som har passerat 65 och dem som ännu inte har det. I synnerhet inte eftersom regeringens i sina utredningsdirektiv varit tydlig med att förslagen som lämnas i december 2018 inte ska innebära ambitionshöjningar eller ökade kostnader för staten eller kommunerna.

Han har ett eget förslag som, i ljuset av fusk och stigande kostnader för assistansersättning, sannolikt avfärdas av de flesta: ersätt hemtjänst med personlig assistans.

Adolf Ratzka, disputerad i företagsekonomi, vill testa förslaget i ett pilotprojekt. En assistanstimme är nästan 200 kronor billigare än en timmes hemtjänst – samtidigt som livskvaliteten för den som har personlig assistans stiger.

Förra året presenterade han idén för den socialdemokratiska äldreministern Åsa Regnér.

– Jag väntar fortfarande på hennes svar.

När personer med funktionsnedsättning fick rätt till assistans i mitten av 1990-talet var det Adolf Ratzka som låg bakom mycket av den påverkan som ledde politikerna, med dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerberg i spetsen, till beslutet.

Som tonåring hade han drabbats han av polio och tillbringat flera år på sjukhus i sin uppväxts Tyskland. Med pengar från tyska staten kunde han studera i USA på ett rullstolstillgängligt universitet. Stipendiet betalade också för personliga assistenter som han anställde. Det var i mitten på 1960-talet och precis som afroamerikaner, kvinnor och homosexuella såg sig unga med funktionsnedsättning som en diskriminerad minoritet och krävde sina rättigheter.

Så föddes den så kallade independent living-rörelsen. Adolf Ratzka tog med sig dess ideal och idéer om egenmakt och självbestämmande när han flyttade till Sverige på 1970-talet. Det progressiva välfärdslandet blev dock en besvikelse. Det fanns hjälp för personer med funktionsnedsättning, men inte på deras egna villkor. Och han saknade gnistan och tron på möjligheten att själv skapa förändring.

– Inställningen var att politikerna och kommunerna ska fixa det.

Trots motstånd från såväl facket som handikapporganisationer var han initiativtagare till det tidiga försök med personlig assistans som blev modell för lagstiftningen på 1990-talet.

Oavsett om de har en funktionsnedsättning eller inte tycks äldre i Sverige i dag vara i behov av aktivism av det slag som för 25 år sedan ledde till assistanslagstiftningen. Närmast till hands borde ligga att pensionärsorganisationerna tar den rollen, anser Adolf Ratzka som dock har litet hopp om en sådan utveckling.

– Pensionärsorganisationerna sätter inte tryck på regeringen, spelar inte ut partierna mot varandra.