Vilse i vänsterpolitiken

Jag känner mig inte hemma i vänstern längre. För några år sedan var vi antiglobalister och det transnationella finanskapitalet var fienden. De som fördömdes var politiker som öppnade välfärdssektorn för marknadskrafterna och problemet var den sociala och ekonomiska ojämlikheten. Men när politikers uppgift alltmer reducerades till att lappa och laga den nya marknadsekonomiska ordningen växte högernationalismen fram. Ett nytt politiskt klimat har skapat nya konfliktlinjer och i dag framstår folket som vänsterns värsta fiende, de som låtit sig förledas att tänka och rösta fel.

Vi ska nu låtsas som om fake news och alternativa fakta har uppfunnits av Avpixlat och Donald Trump. Trots att kritik av mainstreammedierna varit vänsterns paradgren måste vi erkänna Dagens Nyheter som sanningens högborg. George Soros med flera, som sköt kronan i sank på 1990-talet, vill fortfarande krossa nationalstaterna och demokratin som hotar makt- och vinstambitioner.

Men i dag måste du ställa dig på finanskapitalets sida då Sverige som nationalstat påstås vara en rasistisk konstruktion. Men paradoxalt nog måste du också försvara Sverige, som det tryggaste och bästa av världar, annars deltar du i ytterhögerns smutskampanjer. Det borde vara vänstern som larmar om situationen i de segregerade förorterna.

Men ojämlikhet sägs numera bero på hudfärgshierakier inte på politiska beslut så socioekonomiska förklaringar används som argument för att förhindra folk från att bli rasister/islamofober inte för att förändra samhället.

Jag misstänker att dagens vänsterposition handlar om att värderingar i det nya klassamhället också är statusmarkörer för din identitet och rankas som vilka konsumtionsval som helst. Rätt värderingar kring nationella symboler, emigrationen, svenskhet och nationalstat signalerar urban berest finmedelklass med massor av kulturellt kapital. Och likväl som toppen från olika samhällssfärer slutit sig samman i en transnationell elit så delar också medelklassen en global gemensam kultur. De läser samma litteratur, delar resmål, smak och livsstil.

I den högt svävande bubblan kan du inte tolka exempelvis brexit annat än som ett katastrofalt utslag av rasism annars riskerar du ditt tillträde. För identitetsskapandet innebär också en strävan att distansera sig från en inhemsk provinsiell efterbliven arbetarklass. Att vägra vifta med en svensk flagga behöver inte tyda på en välgenomtänkt ståndpunkt om exempelvis svenskhet och nationalstat. Det kan handla om rädsla att bli förknippad med det folkliga eller proletära och att därmed tappa status. De som ser dig kan tro att du saknar utbildning, kollar på trash-tv, gillar att åka finlandsbåt och groggar oreflekterat i stället för att avnjuta en utvald druva enligt expertrekommendationer.

Men vad ska jag och alla andra ta vägen som inte passar in exempelvis GAL-TAN:s koordinatsystem av värderingsdimensioner? Jag förhåller mig exempelvis sval till nationella symboler och går inte i gång åt något politiskt håll vid åsynen av en svensk flagga. Jag anser att nationalstaterna med deras gränser är den enda nuvarande garanten för demokrati och individens frihet. Jag önskar att EU föll samman men är för överstatliga samarbeten. Jag vill skrota de nuvarande asylreglerna för ett kvotflyktingssystem kombinerat med ett välriktat generöst bistånd. Jag tycker inte alla kulturella yttringar är lika mycket värda eller lika bra då jag tror på upplysningens universella värden. Jag ogillar heteronormativitet men förkastar identitetspolitik och självklart ska lagstiftningen skydda mot diskriminering och tillförsäkra hbtq-personer rättigheter. Jag tror inte att samhället är genomsyrat av så kallad strukturell rasism. Men att rasismen riskerar att växa så länge vänstern inte erkänner att integrationen misslyckats och orsaken inte hittas hos det vita majoritetssamhällets attityder. Jag tror att klassamhällets ojämlikhet allvarligt skadar dig och ditt samhälle. Och att fakta och siffror inte ska behandlas som fascistiska hotbilder, även om de också publiceras på Avpixlat, utan betraktas som ett redskap för samhällsförändring .

Men mitt åsiktspaket företräds inte av någon sida i det polariserade ställningskrig som rasar på sociala medier eller kommer till uttryck hos partierna till vänster. Kanske är jag Alt-left. eller tillhör något som kunde kallas Fiscal left.

Men för att inte sammanblandas med medelklassens identitetspolitik kallar jag mig numera inte längre för vänster utan rätt och slätt för socialist.