Hög tid för en lex WHO
Det är dags att skrota ett skadligt råd: att svenska spädbarn ska helammas i sex månader och inte få smaka någon annan mat under tiden. Rådet tillkom på initiativ av WHO för att skydda barn i fattiga länder från infektioner orsakade av mat och vätskor förorenade med farliga bakterier.
Det har hela tiden funnits kritik mot rådet, eftersom så lång helamning kan leda till brist på järn och andra näringsämnen. Tidigare rekommenderades start av fast föda från 3–4 månaders ålder av just den anledningen och fortfarande saknas tillräckligt stora studier för att bevisa att sex månaders helamning är säkert ur näringssynpunkt. Men nyttan för barn i länder där vatten och mat hyser farliga smittämnen övervägde. Av politiska skäl beslöt WHO att samma regler skulle gälla alla barn i hela världen. Sverige skrev under och förband sig att förmedla budskapet att helamning alltid är bäst.
Men helamning i sex månader är alls inte bäst för svenska barn. Vi vet numera att rådet ökar risken för födoämnesallergi, en sjukdom som är ganska utbredd i rika länder som Sverige. Födoämnesallergi är inte bara potentiellt farligt, utan orsakar mycket extra arbete, oro och nedsatt livskvalitet hos drabbade småbarnsfamiljer.
Normalt utvecklar vi immunologisk tolerans mot det vi äter. Det kallas oral tolerans och innebär att immunsystemet aktivt bestämmer sig för att inte reagera mot födoämnen. För att bli tolerant måste man äta födoämnet i fråga i tillräcklig dos, vilket givetvis motverkas om man väntar länge med att ge barnet fast föda. I två krönikor (»Ta fram jordnötsskålen« och »Faran av att rösta om biologi«) har jag beskrivit de studier som bevisat att risken för födoämnesallergi ökar om barn får riktig mat för sent. Studierna är randomiserade och kontrollerade, vilket innebär att man lottat barnen till olika matregimer. Sådana studier har det högsta bevisvärdet.
Utifrån studien »Randomized trial of introduction of allergenic foods in en sjukdom som är ganska utbredd i rika länder som Sverige breast«fed infants« kan vi få en uppfattning om hur mycket skada rådet om helamning orsakat. I studien minskade risken för födoämnesallergi med 20 till 60 procent om barn fick mat från tre månaders ålder, jämfört med sex månaders helamning. De olika siffrorna beror på hur strikt statistisk bevisning av effekten man kräver.
Vi saknar exakta siffror men kan anta att minst 6 procent av alla svenska barn utvecklar födoämnesallergi, vilket innebär 7 000 nya fall varje år. Varav alltså mellan 1 400 och 4 200 aldrig uppstått om vård och myndigheter inte propagerat för sex månaders helamning (beroende på om man räknar med 20 eller 60 procents riskminskning). Om man bara fortsatt med den regim som gällde före WHO-dekretet, nämligen att barn fick barnmat – på burk eller hemlagad – från 3–4 månaders ålder.
Eftersom rådet om helamning varit i kraft i ungefär 20 år, kan man beräkna att mellan 28 000 och 84 000 unga svenskar har utvecklat födoämnesallergi i onödan på grund av ett enda felaktigt råd. Som kom till för att skydda barn i fattiga länder från infektioner, men som utan någon analys av riskerna tillämpades i hela världen. Auktoritetstro, grupptänk, viljan att vara god, brist på civilkurage bland forskare och gammal hederlig paternalism kan alla vara delförklaringar till hur detta kunnat ske.
Finland har nu ändrat sina råd och rekommenderar riktig mat från fyra månaders ålder. Svenska Livsmedelsverket dröjer. Den som har spädbarn bör inte vänta på dem, utan starta introduktionen av mjölk och ägg och andra födoämnen från 3–4 månaders ålder. Det är inte farligt – just så är dagens svenska föräldrageneration uppfödd. Och i alla kulturer man känner till har barn också fått smakportioner av det ena och det andra från tidig ålder. Det är helamningen som var det farliga experimentet.
Enligt lex Maria ska en vårdgivare anmäla skador orsakade av sjukvården till Inspektionen för vård och omsorg. Syftet är att förbättra vården. Genom att felbehandlingar anmäls, tvingas man analysera vad som gått fel och förbättra sina rutiner så att det inte händer igen.
Hade en leksak eller ett läkemedel orsakat svår, ofta livslång, sjukdom hos några tusen barn per år hade det naturligtvis blivit skandal och troligen även rättsliga åtgärder. Den ekande tystnaden kring WHO-rådet är farlig, då den hindrar oss att lära av misstagen.
Vi lär ha 448 statliga myndigheter. Någon kan säkert läggas ner eller omvandlas till Inspektionen för Råd. Och enlLex WHO, som kräver att farliga råd ska anmälas, vore en mycket viktig hälsofrämjande åtgärd.
