Ryssland är inte Sovjetunionen
När Ryssland tog Krim på våren 2014 började politiker och intellektuella i västvärlden plötsligt tala om ett nytt kallt krig. Det sades att en ny järnridå gått ner i Europa. Orden spökar också i dag, i tidningar och i artiklar, världen över. Låt mig därför högaktningsfullt förklara varför jag ogillar dessa två begrepp.
Winston Churchill sägs ha myntat ordet järnridå. Det var i ett tal i Fulton i Missouri på våren 1946. Han talade där om en järrnridå som efter världskrigets slut hade gått ner i Europa. Han menade att järnridån delade kontinenten i två delar, från Stettin vid Östersjön till Trieste vid Adriatiska havet.
Föreställningen om en järnridå var en viktig ingrediens under det riktiga kalla krigets dagar. Men begreppsperspektivet var västligt. I öst talade man inte om en järnridå. Där betraktade man taggtråden och kulsprutorna som en antifascistisk skyddsmur mot det kapitalistiska väst.
Begreppet järnridå var inte Churchills eget. Det användes också av nazisterna. Ordet förekommer tidigt på våren 1945 i en artikel i propagandatidningen Das Reich. Korrespondenten Max Walter Clauss i Lissabon talar där om ett eiserner Vorhang som dragits ner framför de sydöstra delarna av Europa.
Clauss och nazisterna använde begreppet på ungefär samma sätt som Churchill. Men järnridån för nazisterna var ett stalinistiskt hot. Bortom järnridån dolde sig en gigantisk folktragedi. Vid ett nazistiskt nederlag i kriget, så löd propagandan, skulle Sovjetunionen fritt kunna härja och fortsätta ödelägga hela världen, allt enligt behov och behag.
I Göteborgs-Posten läste jag nyligen en rubrik som påstod att en ny järnridå har gått ner i Europa. Detta på grund av Krimfrågan. I artikeln intervjuades en svensk forskare i militärhistoria. Han menade att en ny järnridå nu sträcker sig från Finska viken till Baku.
Så har man naturligtvis rätt att tänka. Men vems järnridå talar vi då om? Hitlers eller Churchills?
En vacker dag i maj får jag Peter Conradis nya bok »Who lost Russia? How the world entered a new cold war« (2017) i mina händer. Smaka på titeln. Den är lockande, attraktiv, javisst. Men befinner vi oss verkligen i ett nytt kallt krig?
Nej, inte. Europa står inte längre i mittpunkten för en global konfrontation. Ryssland är inte en världsmakt på samma sätt som en gång Sovjetunionen. Rysslands militära, politiska och ekonomiska inflytande sträcker sig inte till Brandenburger Tor. Världen i dag är inte delad itu som under åren 1945–1989.
Man påminner sig också den säregna kronologin, de dramatiska händelserna. Kalla krigets utveckling från det grekiska inbördeskriget över Berlinblockaden till kommunistiska maktövertaganden i Östeuropa och till krigen i Korea och Indokina och till dubbelkrisen i Berlin och Grisbukten och sedan stängda gränser och kapprustning och oljekris och den röda telefonen mellan Washington och Moskva. Plus kanske påven Johannes Paulus II och samidzat. Och så kom murens fall.
Det kalla kriget, det riktiga kalla kriget, kontrollerades av överenskommelser mellan byråkratiskt organiserade makteliter. Sovjet gjorde sitt i Angola eller i Moçambique, USA gjorde sitt på andra håll, i andra länder. Där fanns hela tiden en cementerad kärna av gemensamma intressen och motsättningar. I öst och i väst fanns dessutom två väsensskilda ekonomiska system. De berördes inte av varandras kriser eller framgångar. Och, kanske framför allt: det fanns ingen börs i Moskva när sovjetiska trupper rullade in i Prag på våren 1968.
Det var nu detta jag gärna ville få sagt.
