Bevara våra gränser

Jag tycker svenska flaggan är ganska ful men inte är den någon svastika precis. Så jag undrar, nu när nationaldagen och skolavslutningen nyss passerat, varför ett färgat stycke textil blivit så politiskt överladdat?

Det brukar hävdas att nynazister/nationalister och senare SD kidnappat den svenska flaggan. Men trots att den vajade självklart och därmed likgiltigt i de flestas medvetande så övergavs den politiskt av tongivande grupper långt innan folk fick för sig att raka skallen.

Jag antar att Carl Johan de Geers grafiska blad »Skända flaggan« från 1967 deltog i puffandet av ett föråldrat auktoritärt klassamhälle mot historiens skräphög. Flaggan som skändades frontade en gammaldags kyrka, en fördömande kristen gud, upphöjt kungahus, förlegad historiesyn, bigotteri, fina titlar och unkna könsroller stadda i upplösning.

Så när jag växte upp kändes ordet nationalist redan som något daterat och dammigt. Ungefär som en överste på Östermalm med knävelborrar som ömsom röt för bövelen åt samtiden, ömsom skålade för kung och fosterland. Flaggans förflutna som nationalromantisk fjant gjorde den lite mossig, men i nutidens tjänst reflekterades också det moderna. Och vissa var så exklusivt moderna att de kunde nedspela Sverige, svenskarna och dess symboler som helt hopplösa medan de hyllade andra kulturer med dess uttryck som så fantastiska. Men vid denna tid gjorde det paradoxalt nog Sverige bara än mer modernt. Kanske var den antinationalistiska internationalismen bara en ultramodern form av nationalism som endast en gammal, stabil, ohotad nationalstat med ett progressivt samhälle inom dess gränser kunde frambringa.

Men så upphörde Sverige och det svenska att förknippas med framåtskridande. Och någon gång på 1990-talet blev jag exempelvis placerad inom vad en forskare och debattör kallade »rasismens diskurs«. Vad fan hade jag gjort? Uppmanat till att bränna flyktingförläggningar? Nej, jag hade skrivit att den svenska välfärdsstaten var typ världens bästa samhällssystem hittills i historien. Den politiska mumbojumbo som ser rasism och svenskt som synonymer hade växt fram samtidigt som synen, vilken avantgardet inom både höger och vänster delade, på Sverige och välfärdsstaten som ett efterblivet isolerat förtryckarsamhälle fick allt mer inflytande över samhällsutvecklingen.

Och lagom till nationaldagen i år blev jag, på oklara grunder, kategoriserad som nationalistvänster och vänsterkonservativ i en artikel på sajten Politism, (ägd av Aftonbladet och LO). Man skulle kunna tro att jag marscherandes klämt i fyrfaldigt för fanan. Men vänsterns och de liberalas förtrupper har uppgraderat sin fiktiva missriktade maktkritik. I dag räcker det med något så föga kontroversiellt som att vilja behålla både gränser och nationalstat för att du ska bli stämplad som nationalist. Precis som när du ville behålla välfärdsstaten blev utdefinierad som konservativ, förlegad, gammaldags och omodern av både höger och vänster.

På några decennier har alltså befrielseidéerna bland dem i samtidens framkant muterat från avvecklad välfärdsstat till upplösningen av själva nationen Sverige. Som elitprojekt saknar strömningarna helt folklig förankring, så när exempelvis en känd vänsterjournalist och en Fi-politiker i vår tid twittrade de Geers »Skända flaggan« är det omöjligt att som 1967 se baneret som en överhetssymbol.

Det europeiska toppskiktet vill upplösa nationerna till förmån för EU men jag är övertygad om att den stora majoriteten av dem som bor i Sverige vill ha kvar dess gränser och nationellt självbestämmande. Jag är lika säker på att det är få oavsett ursprung som blir kränkta eller ser förtryck och exkludering i Sverige som nation med dess symboler.

Men jag tror inte på att ta flaggan tillbaka från extremisterna vare sig de är nationalister eller anti-nationalister. För ju mer vi debatterar den, som i denna krönika, så ökar dess ideologiska laddning.  Den kan aldrig bli som sin norska kusin som både vänster och höger, norrmän och invandrare tokviftar med på 17 maj. Så kan vi inte bara sluta hålla på med flaggan, varken skända, ta avstånd eller hylla som den polariserade klimatet tycks kräva?  Kan flaggan inte bara laddas ur, få vara ett blågult stycke tyg som råkat bli en metafor för landet Sverige i stället för ett ideologiskt ställningstagande.

Som symbol leder ju flaggan bara till just symbolpolitik, en manifestation av dig själv och din grupp, vilket avleder från allt som är viktigt på riktigt. Frågor om Sverige hamnar i bakgrunden när alla ska flagga den egna politiska identiteten.