Ska vi vaska demokratin?

I Urban Delis kombinerade hotellobby och café, som i sin tur nästan sömlöst går över i restaurang och mataffär, är inga möten privata. »Privacy is theft« är slagordet i Dave Eggers roman The Circle, om ett sektlikt internetbolag. Den gamle anarkisten Proudhons var »egendom är stöld«.

Det mesta verkar röra affärer i branscher med kreativ självuppfattning. Här och där ensamma skärmarbetare, med knubbiga hörlurar som skapar ett virtuellt privat rum i det offentliga.

Tack vare Axfood, som köpte halva företaget, kunde det ta sig till Sveavägen 44 från Sofo, där allt startade. Man skulle kunna betrakta det som en koloni, en utpost, en gallisk provins i Sofos hipsterrike, men det vore i sig både provinsiellt och missvisande. Det är bara i platt retorik och död satir som Södermalm är unikt. Poängen är den motsatta. Urban Delis stam finns i Vasastan och på Östermalm. I Skövde och Väderstad. I Brooklyn och Kreuzberg.

På Sveavägen är satsningen större än vid Nytorget: inte bara fik, restaurang och »saluhall«, som Urban Deli kallar sin mataffär. Här finns dessutom ett hotell i källaren – »lean luxury« utan »besvärande solljus« – och en takterrass, som egentligen ska kallas »taklandskap«: 3 000 kvadratmeter fjällnatur med en träklädd vandringsslinga: »en levande natur som består av hela biotoper«. Den är ett slags resonans till High Line-parken längs ett upphöjt gammalt järnvägsspår på Manhattans Lower West. Som i sin tur hämtade inspiration från det mer prunkande Paris Promenade plantée i 12 arrondissementet.

Det unika är alltid viktigt i miljöer av det här slaget. Och alltid intill förväxling lika.

Det finns en specifik historia, även för den här platsen. Kvartersnamnet, Träsket, påminner om ursprunget. Sedan hade Ljunglöf sin snusfabrik här och Pro Patria ett barnbördshus. Det finns fortfarande människor i livet som började det, just på den här sträckan av Sveavägen. Mitt under andra världskriget uppfördes den nuvarande byggnaden av försäkringsaktiebolaget Thule. Flyttbara innerväggar och likformiga fönsterrader som skvallrade om standardiserade arbetsplatser: skrivbordsbredder på 70 centimeter och ett avstånd mellan skrivborden på 80 centimeter, enligt tidskriften Byggmästaren.

Det var härifrån Thules verkställande direktör Alvar Lindencrona efter kriget ledde stay behind-rörelsen, den hemliga motståndsrörelse som skulle samverka med Nato vid en sovjetisk ockupation. »Lindencronas kommitté« kallar Erlander gruppen i sina dagböcker. Thulehuset var som gjort för sådant hemlighetsmakeri, för in- och utgångarna var många. Det fanns till och med kulvertar till andra fastigheter i närheten.

Det är väl där det numera är hotell. »Lean luxury«. En annan tid nu. Inte lika klart vilka som är »vi« och vilka som är »de«.

Det ekologiska ymnighetshornet svämmar över i »saluhallen«. På väggen sitter en svart affisch som låter svenska flaggan skymta som bakgrund där texten bryter igenom: »Här jobbar flator, muslimer, kurder, bögar, judar, afrikaner, asiater, svennar och många fler. Det funkar riktigt bra.«

[caption id="attachment_452640" align="aligncenter" width="750"] Sveavägen 44. Urban Delis stam finns i hela världen.[/caption]

Den stora frågan verkar vara om det egentligen hänt något, eller om allt är ett missförstånd. Så fort man försöker få fatt på svaret, blir budskapen dubbla.

Å ena sidan, om man följer debattens huvudfåra, står vi på randen till något mycket farligt. Tyskland på 30-talet åberopas oftare än genomsnittligt. Samtiden lägrar sig över redaktionerna, som ett hotfullt rymdskepp. I dess skugga framlever civilisationen sina sista, självmedvetna dagar.

Det är, förstås, inte ett svenskt fenomen. I både USA och Storbritannien hamnar gamla dystopier på bästsäljarlistorna. George Orwells »1984«. »It Can’t Happen Here« av Sinclar Lewis. Aldous Huxleys »Du sköna nya värld«.

»Har vi inte blivit hysteriska allihop«, frågade the New Yorkers chefredaktör David Remnick apropå topplistorna. DN:s kulturchef, Björn Wiman, gav ett rakt svar för några veckor sedan: Det finns »alla anledningar i världen att vara hysterisk«.

Kulturverksamma som Moriska paviljongens Ozan Sunar och fotografen Elisabeth Ohlson Wallin känner sig hotade och undanskuffade, berättar Wiman. Ohlson Wallin känner att »den trygga matta som hon tidigare uppfattat sig stå på nu är på väg att ryckas undan«. Även journalistiken är hotad: Tidens »öppna förakt för förnuft och verifierbara fakta«, skriver Wiman, »har gjort sökandet efter sanning« till något som beskrivs som partsinlagor.

Välkända järtecken: Trump, Brexit, Polen, Ungern, Sverigedemokraterna. Bara en och annan olycka – Le Pen – har kunnat undvikas. För stunden.

[caption id="attachment_452641" align="alignnone" width="500"] Karin Petersson, politisk chefredaktör Aftonbladet.[/caption]

Detta är alltså ena sidan: katastrofen. Men har det egentligen hänt något? Annorlunda uttryckt: finns något egentligt problem?

Det här det blir svårt. Kluvet. Oklart. De som sätter konkreta ord på sin oro för att samhället är på väg att spricka, rent av kollapsa, är precis de som sätter skräck i huvudfåran på kultur-, ledar- och nyhetssidor.

Migrationsfrågorna. Igen. Ursäkta, men håll ut, det handlar egentligen inte om det.

Begreppet »systemkollaps« dök upp hösten 2015, efter en intervju med Margot Wallström i Dagens Nyheter. Under trycket av migrationsvågen hotade systemen att »braka ihop«, sade utrikesministern. Så snart begreppet »systemkollaps« kommit i cirkulation mötte det motstånd.

Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson skrev reportage om flyktingkrisen, en dryg månad efter migrationsöverenskommelsen i slutet av oktober: »Sluta prata om systemkollaps.«:

»Sverige står inte handfallet, den politik som en gång byggde det starka samhället kan göra det igen. Välfärdsstaten kan, som så många gånger förut, lyfta människor från hopplöshet och utanförskap. Om viljan finns. ›Systemkollapsen‹ är ingen naturlag utan ett politiskt val.«

Ungefär så har det fortsatt. Expos chefredaktör Daniel Poohl, en riktkarl i frågor av det här slaget, skrev under rubriken »Talet om systemkollaps är Åkessons räddning« i maj i år:

»Den högerpopulistiska berättelsen om en verklighetsfrånvänd kulturell elit och tärande minoriteter har tagit sig in i mainstreamdebatten. De mest koleriska alarmisterna ropar på systemkollaps. Partierna blir nervösa för att framstå som naiva och politiskt korrekta.  Allt under parollen att vi måste lyssna till människors oro. Åkesson hämtar hem poängerna. Det är inte så konstigt. Det är han – eller i alla fall hans politiska miljö – som formulerat problemen som de flesta nu talar om.«

Om man så vill: problemet är problemformuleringen.

Det är samma sak med »no go-zonerna«. Finns de ens?

Per Gudmundson, Katerina Janouch, Paulina Neuding, Ann Heberlein – de som använt uttrycket hör inte till medievärldens mittfåra. Det gör däremot Aftonbladets Oisín Cantwell som twittrar »I nästa liv ska jag försöka få folk att fatta att det inte finns no go-zoner i Sverige. I detta liv har jag gett upp.« Björn Wiman skriver om »faktaresistenta uppgifter om omfattande ›no go-zoner‹«, Anders Lindberg, vikarie för Karin Pettersson, åberopar Tage Danielssons respekt för orden:

»… historien har sett många verkliga ›no go-zoner‹. Områden där staten gett upp och anarki råder, där gängledare och krigsherrar kontrollerar människors liv och vad vi menar med ›samhälle‹ slutat fungera.
Men de ligger inte i Sverige. Inte i modern tid.«

Malte Persson skriver i Expressen om »en höger som vägrar att tro på kraften i sina egna ord«. Det är viktigt att diskutera ordval och »man måste understryka att hela den binära premissen att man måste tala om språk eller verklighet är fullständigt falsk. Det går alldeles utmärkt att både prata om ett verkligt problem och om hur detta problem framställs, vilket de som kritiserar farlig retorik i allmänhet också är noga med att betona. Lika noga som deras motståndare är med att inte låtsas om det.«

En god poäng. Men inte riktigt sann. Det som är alldeles tydligt är detta: Ingen påstår att polisen använder begreppet. I den meningen är alla överens om att no go-zoner inte finns. Komplikationerna kommer precis i den punkt som Malte Persson beskriver som i det närmaste självklar: finns det problem? Är de möjligen allvarliga?

Här blir det svårt, kluvet, oklart igen.

Polisens nationella operativa avdelning hade när debatten började redovisat 15 särskilt utsatta områden, sex riskområden och 32 utsatta områden. I juni kom det fram att de 15 särskilt utsatta hade blivit 23. Obestridliga fakta. Men vad innebär det? »Social utsatthet«, skriver Anders Lindberg, inte att vi har att göra med »ett katastrofområde, ett laglöst land där myndigheterna dragit sig tillbaka och staten gett upp kontrollen«.

Polisens egna kriterier för särskilt utsatta områden är »parallella samhällsstrukturer«, »svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag«, »obenägenhet hos befolkningen att delta i rättsprocesser«, »närhet till andra utsatta områden«, »våldsbejakande religiös extremism«.

Inte laglöst land, kanske. Inte heller platser där lagen är stark. Och ett duggregn av oroande rapporter faller även på det mediala höglandet. I Rinkeby stängdes polisstationen 2014 och beslutet att bygga en ny station har hittills inte lett till något, rapporterade Sveriges Television i mars:

»Det är alldeles för farligt att bygga en polisstation i området, säger flera poliser som vill vara anonyma till SVT Nyheter.«

I Göteborgs-Posten hävdar polischefen Ulf Merlander att »En enda stor maffialiknande släkt styr mycket av den kriminella verksamheten i Angered.«:

»… storfamiljen har ett väl underbyggt våldskapital att hänvisa till.

– Genom mer subtila hot försöker man även utöva inflytande på poliser som tjänstgör i närområdet, säger polischefen.

   Han tillägger:

– När vi ingriper mot den här släkten tvingas vi ofta använda ett betydande antal polismän. Det uppstår liksom en kraftmätning oss emellan.«

Ingen, förutom en och annan plikttrogen försvarsadvokat, förnekar systematiska problem av det slaget. Men det som får känslorna att svalla är begreppen. Sedan mojnar det igen.

Och så är vi tillbaka: är det problemformuleringen, snarare än problemen, som hotar samhällsordningen?

Ann Marie Åsheden, journalist och författare

Dagens Nyheters ledarsida den 29 maj i år: »Erik Helmerson: Ledsen, Twitterdrevet – folk litar (oftast) på medierna«

Det är Institutet för mediestudier som tittat närmare på förtroendet för svenska medier. Slutsatsen är att det allmänna förtroendet för medierna »inte sjunkit påtagligt de senaste åren«, även om en undersökning SOM-institutet gjort, visar att migrationsfrågor har en särställning:

»Så många som 54 procent av de svarande instämmer helt eller delvis i påståendet att svenska medier inte säger sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring.«

Men det Helmerson tar fasta på är en uppsats av professorerna Jesper Strömbäck och Bengt Johansson. Den behandlar något som av forskarna kallas »fientliga medier-fenomenet«: »människor har en tendens att uppfatta mediernas innehåll som att det missgynnar den ena sidan eller positionen och gynnar den andra sidan i en debatt eller konflikt.«

Institutets föreståndare, Lars Truedson, lägger däremot tyngdvikten på just misstroendet mot rapporteringen i invandringsfrågor, när han presenterar resultatet på DN Debatt:

»Det är uppenbart att medierna har misslyckats att få förtroende för rapporteringen om invandringen. Därför krävs nu en ny och mer genomgripande diskussion om journalistikens och mediernas förhållningssätt i denna avgörande samhällsfråga.

Det är dags att på allvar diskutera om medierna under 2000-talet när det gäller migration och integration har agerat i strid med det konsekvensneutrala arbetssätt man normalt bekänner sig till.«

Författaren Ann-Marie Åsheden kompletterar:

»Svaret på SD:s propaganda efter 2005 blev inte en ny genomtänkt invandringspolitik eller verklighetsskildringar i medierna. Det blev motpropaganda. Både från politikerna och från medierna.«

Petter Larsson på Aftonbladet Kultur kritiserar Truedson för att bidra till en »propagandaframgång för den radikalhöger som alltid tjatat om de lögnaktiga medierna«. Debatten är egentligen inte alls ny. Mer än ett år tidigare, i mitten av februari 2016, väckte statsvetaren Peter Esaiasson samma frågeställning på ungefär samma sätt, med ungefär samma resultat. Esaiassons poäng på DN debatt var att migrationskrisen måste ses som en utmaning för det politiska etablissemangets legitimitet. Det politiska etablissemanget – politiker, medier, intresseföreträdare, opinionsbildare och andra – har i samförstånd förespråkat Europas mest generösa flyktingpolitik. Den politiken har aldrig haft ett aktivt majoritetsstöd bland medborgarna och debatten har varit så ensidig att ingen trovärdig etablissemangsperson offentligt argumenterat för, eller ens prövat tesen att Sverige skulle välja en annan väg.

Hur gick det till när den »demokratiska lyhördheten sattes på undantag«, frågade han.

[caption id="attachment_452646" align="alignnone" width="500"] Jan Helin, programdirektör Sveriges Television[/caption]

Niklas Ekdal, tidigare chef på Dagens Nyheters ledarsida, kritiserade Esaiasson för att alls använda begreppet »etablissemang«: »Det finns ingen monolitisk elit, inte ens i lilla Sverige. Att bunta ihop en komplicerad verklighet på det sättet är en gåva till politiska populister«. Tre professorer menade att Esaiasson blandat ihop representativ demokrati med en »annan mer populistisk idé om demokrati«. Stefan Jonsson, professor i etnicitet, skrev att Esaiasson »kopierar tankefigurer som länge cirkulerat i utrymmet mellan SD och Peter Mangs« och slog helt enkelt fast: »förtroendeklyftan mellan etablissemang och medborgare finns inte«.

Samma tankefigur igen: det finns inget egentligt problem, förutom de felaktiga problemformuleringarna. När Jan Helin, tidigare chefredaktör för Aftonbladet och nu programdirektör på Sveriges Television, ett år senare tar itu med rapporten från Institutet för mediestudier är budskapet liknande:

»Misstroende mot medier är nu programmatiskt drivet som del av en populistisk politisk retorik sedan flera år. Vi ser det i Sverige, i Europa och i USA. Sedan Donald Trumps chefsstrateg Steve Bannon öppet deklarerat att ’media är vårt oppositionsparti’ är detta inte bara en analys gjord av publicister, utan en verifierad politisk taktik av världens mest framgångsrika politiska populist.«

Något »grundläggande« har hänt. Ändå är vi tillbaka. Det som hänt är att vi utsatts för ett bländverk. Rök och speglar som förvrider verkligheten och sanningen.

Anna Hedenmo, ordförande i Publicistklubben, var programledare på Sveriges Televisions Agenda 2012, när frågan ställdes i en partiledardebatt: »Hur mycket invandring tål Sverige?«. Det blev inte folkstorm, men väl branschstorm. »En i grunden rasistisk fråga har inga antirasistiska svar«, var en typisk formulering. Hedenmo skriver:

»På SVT och i en rad andra medieföretag har det funnits en överdriven ängslighet att belysa de komplexa frågorna som ibland följer av invandring och flyktingmottagande. Det är många redaktionschefer och enskilda journalister som bär ansvar för att förtroendet är så lågt när det gäller rapporteringen om invandring.«

Fredrik Virtanen på Aftonbladet kontrar omedelbart med rubriken »Hur mycket Anna Hedenmo tål Sverige?«. Ehsan Fadakar, chef för sociala medier på Aftonbladet, twittrar instämmande: »På pricken«.

På det Helin verkar mena är en retorisk fråga – »Vad är det som förtigits om invandring?« – ger Lasse Granestrand i DN sex konkreta exempel där både medier och politiker brustit och sammanfattar:

»Tankefiguren utgår från att människor är vilseförda när de är kritiska. Helin verkar inte tänka att det låga förtroendet kan bero på att människor inte anser att verkligheten speglats allsidigt och öppet.«

Peter Esiasson återkommer i DN till det resonemang han förde ett år tidigare och tillägger att Helins förklaring är osannolik:

 »För att misstron ska ha skapats av högerpopulistiska krafter krävs att miljontals ›normala‹ svenskar som går till jobbet varje morgon låtit sig förledas av oidentifierade högerpopulistiska krafter.«

Det blir ett par vändor till, men inget rubbas.

På ena sidan finns de som lättade citerar SOM-institutets formuleringar om att förtroende, tillit och sammanhållning inte nämnvärt förändrats under de senaste årtiondena. Det finns inget egentligt misstroende mot samhällsinstitutionerna, menar de. Inte ens mot medierna. Det finns bara populism, propaganda och faktaresistens. Att hävda att samhällsordningen är satt under verklig press är i sig att ägna sig åt populism, propaganda och faktaresistens.

Inget att frukta utom fruktan i sig. Sitt i båten, för båten är stabil.

Å andra sidan de som upplever ett förfrämligande, som inte bara kommer inifrån. En oreda, som beslutsfattare försöker skjuta ifrån sig. En verklighetsbeskrivning som följer en hårt snitslad bana. Hur stort är förtroendet och tilliten till SOM-institutet, frågar de. Har inte deras svarsfrekvens sjunkit från närmare 70 procent i mitten av nittiotalet till strax över 50 procent nu? Det är bara de som sympatiserar med Sverigedemokraterna som sticker ut i mätningarna, påpekar den första gruppen.

Men när Sverigedemokraterna blivit Sveriges näst största parti, då? Betyder inte det att något hänt med tilliten?

[caption id="attachment_452649" align="alignnone" width="500"] Ann–Charlotte Marteus, ledarskribent Expressen[/caption]

Vittnesmålen börjar så smått bli en genre. Susanna Birgersson gav nyligen sitt bidrag i tidskriften Axess:

»Jag minns att jag tänkte på det som en kör. Min uppgift var att sjunga så starkt som möjligt, sången skulle överrösta alla andra ljud. Vår kör skulle hålla ondskan stången, ljudet skulle skrämma rasismen ner i underjorden och slå en mur av toner kring den sköra anständigheten. Styrkan i sången skulle hålla gränserna öppna, Europatanken levande och göra världen alltmer demokratisk. Så fort något annat ljud bröt igenom gällde det att öka röststyrkan.«

Expressens Ann-Charlotte Marteus var en av de första. I februari 2015 skriver hon under rubriken »Det är jag som är åsiktskorridoren”:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Det var statsvetaren Henrik Oscarsson som myntade begreppet »åsiktskorridoren« i slutet av 2013. Det blev ännu ett av dessa begrepp – som »systemkollaps« och »no go-zoner« – vars själva existens skapade en skiljelinje. Redan påståendet att en åsiktskorridor finns, väcker heta känslor. Malin Ullgren på Dagens Nyheter formulerade saken i februari förra året:

»Jag skulle vilja be alla som i djupet av sina hjärtan vet att gränserna är farligt framflyttade att sluta bidra till vanföreställningar om åsiktskorridorer och ›elitens förtigande av sanningen‹ att inte tala eller skriva på det sättet en enda gång till. Att man har debatterat med någon, blivit motsagd eller inte fått kärlek för sina åsikter är inte detsamma som att något har varit förbjudet. Men det kanske har känts skönt att tala om åsiktskorridor, för det är jobbigt när man känner sig impopulär, eller så kanske man alltid har tyckt våldsamt illa om feminister eller socialliberaler eller vänster, eller vad det nu kan vara.«

Att tala om åsiktskorridoren är att »aktivt undergräva demokratin«, skriver Ullgren. Ann-Charlotte Marteus svarar: uppmaningen »håll bara käften« är ingen bra grund för demokrati. Ullgren replikerar, men det är ett ställningskrig. Ingen plats för rörelse.

Sakine Madon skrev i januari 2016 i Expressen om kollegors offentliga förnekanden av journalistisk självcensur, men privata våndor över att sådant som går emot den egna världsbilden klipps bort, över kollegor som fryser ut dem som släpper fram misshagliga röster och över att vissa frågor – som hedersmord – i möjligaste mån länge undveks helt.

Lasse Granestrand berättar sin historia i Institutet för mediestudiers antologi »Migrationen i medierna«. Hans resonerande kritik av politik och journalistik i migrationsfrågan refuseras både på debattplats och på kulturen av DN, Granestrands egen tidning sedan många är. När den tas i Svenska Dagbladet i december 2015 anklagas han av föreningen Expo för att »reproducera extremhögerns politiska berättelse« och för att »bereda mark för radikalnationalismen«.

Granestrand fick sin plats i antologin eftersom »en person på ett riksmedium fått kalla fötter och i sista minuten backat ur från att […] formulera kritik av hur medierna hanterat frågorna om migration och integration det senaste decenniet.«

Anekdoter. Men hur ska man systematiskt kartlägga något folk inte vill tala om? Som handlar om en stämning, om grupptryck, om det underförstådda och halvkvädna? Hur beskriver man det påtagliga faktum att komikern Robert Gustafsson hamnat i onåd bland huvudfårans journalister, efter att i »Skavlan« givit uttryck för att den svenska offentligheten är trång? »PK-fascism« var termen han valde. Hur belägger man, annat än anekdotiskt, att det blivit en ritual att säga något nedsättande, när han kommer på tal?

Det är ingen glasklar materia heller. Jörgen Huitfeldt på Sveriges Radios Studio Ett kan plötsligt förses med kollegial varningsflagg, på oklara grunder. Men en journalist som Måns Mosesson, vars radioreportage »Rädda Sverige« på ett öppet och nyfiket sätt beskrev Sverigedemokraternas väljare, flaggas inte.

Det går förstås inte att objektivt belägga en åsiktskorridor.

Demoskop försökte ändå mäta saken hösten 2015. Resultatet var att vänsterinriktade personer i större utsträckning än högerinriktade sade sig känna sig obesvärade av att vädra sina politiska åsikter bland folk de inte kände. En slutsats Demoskop drog var att vad som i själva verket kan vara majoriteter i känsliga frågor, i debatten kan framstå som minoriteter.

En annan var att saken är svår att mäta.

[caption id="attachment_452651" align="alignnone" width="500"] David Goodhart, författare och journalist på Financial Times[/caption]

Det här handlar förstås inte om migration. Inte egentligen. Det handlar om något mycket större. Ytterst: är vi ett samhälle? Är vi ett »vi«? Kan vi fortfarande förstå varandra?

Ett brittiskt vittnesmål:

»År 2004 skrev jag en essä om det spända förhållandet mellan mångfald och solidaritet«, skriver David Goodhart i Financial Times, översatt i juninumret av Axess:

»Den byggde på ett antagande som jag inte trodde var kontroversiellt – att folk är mer benägna att umgås med människor som de har något gemensamt med. I stället fick jag för första gången möta den moderna vänsterns intolerans. Sedan dess har jag vant mig vid att anklagas för rasism, till och med av mina egna barn.«

Goodhart startade tidskriften Prospect, som förvaltade vänsterliberalism av det slag som är mittfåran i mediala klasser i hela västvärlden. Det som fick honom att gå vidare var en känsla av att vänsterliberalismen börjat se »samhället som en slumpartad samling individer, varken mer eller mindre.« Ur det växte boken »The Road to Somewhere. The Populist Revolt and the Future of Politics«.

Goodhart tycker att det hänt något. På riktigt.

Ekonomisk och kulturell liberalisering har inte gynnat alla. Politiken – från utbildning och skatter till migration – har systematiskt gynnat en viss samhällsgrupp. Goodhart kallar den »anywheres«, »varsomhelstare«. Rörliga, statusstarka människor. Deras identitet bygger inte på plats eller historia, utan på individuell prestation. De som räknats bort är »somewheres«, »någonstansare«. Deras identitet bygger på rötter, traditioner och grupptillhörighet.

Det finns en klassaspekt, även om den inte är ekonomisk. Varsomhelstare bär de vänsterliberala idéer som blivit synonyma med rumsrenhet i offentligheten. Någonstansare bär på traditionella värderingar, som i offentligheten beskrivs som lustiga kvarlevor, pinsamheter eller rena kränkningar. För någonstansare framstår varsomhelstarnas regler för offentligheten som översitteri. Deras oförstående för upplevda problem som arrogans. I reaktionen mot det uppstår sådant som Brexit och valet av Donald Trump.

Gruppernas ungefärliga andelar av befolkningen – någonstansare hälften, varsomhelstare en fjärdedel och resten en mellangrupp – verkar vara desamma i olika länder. Men varsomhelstarna har växt snabbt. Det är det som förändrat allt. Tidigare var det självklart att varsomhelstarna måste ta hänsyn till någonstansarna när de styrde världen. Nu är de så många att de inte längre känner sig bundna till någonstansarna. De likställer sitt eget »vi« med hela samhällets. Någonstansarna är bara en black om foten i den globala byn. I den mån någonstansarnas intressen erkänns beskrivs de som problem, en eftersläpning från tidigare epoker.

Det finns något i självbilderna här, som kan hjälpa oss förstå. Martin Ådahl, Centerpartiets chefekonom, kommenterar Goodhart i Axess:

»Det finns två grundläggande problem med David Goodharts påstående: det ena är att han över huvud taget inte ger intrycket av att ha varit liberal. Det andra är att liberalismen inte är en stam. Det finns säkert i någon mening en eller flera stammar inom Londons litterära elit, med sina egna koder och normer, som man kan vilja lämna. Men det finns inte och kan inte finnas någon liberal stam, eftersom liberalismens är en idé om människan som större än någon stam, att hon som individ kan växa i frihet.«

Ett rätt förbluffande påstående: sanna liberaler kan inte tillsammans bilda en grupp där intern lojalitet och sammanhållning är det centrala. De kan inte forma ett inåtblickande gäng med egna statushierarkier och egna ritualer, med former för att initiera nykomlingar och frysa ut avvikande. Sådant gör alla människor. Men inte liberaler. Det är inte bara det att något sådant inte finns – låt oss för stunden glömma de folkpartister vi känner – något sådant »kan inte finnas«.

»Kan inte.«

Om det är logiskt omöjligt för vänsterliberala varsomhelstare att utgöra en stam som sätter offentlighetens regler, blir det förstås svårt att tala om åsiktskorridorer, eller annan repression. Då måste problemet vara problemformuleringen.

Men låt oss ändå dröja där ett kort ögonblick. Kan man se det på något annat sätt? »Om den liberalism som har varit rådande under den senaste generationen var en falsifierbar teori skulle den sedan länge ha övergivits«, skrev en annan postliberal, filosofen John Gray i brittiska New Statesman i november förra året:

»Det finns ingen mätbar koppling mellan globaliseringens framryckning och spridningen av liberala värden. Liberaler vill inte ta in det, eftersom det tömmer deras liv på betydelse. För dem är liberalism en surrogatreligion, som upprätthåller illusionen av att deras värderingar uttrycker historiens mening.«

Först sociologi och nu teologi.

Det kanske är bäst att ta ett kliv tillbaka ändå.

[caption id="attachment_452653" align="alignnone" width="500"] Martin Ådal, chefekonom och vice partisekreterare i Centerpartiet[/caption]

En tanke att leka med: samhällets tongivare, etablissemanget, varsomhelstarna, den övre medelklassen, symboltolkarna – vad vi nu vill kalla dem – är i stort nöjda. Förändring, javisst, men det ska i så fall vara mer av mobilitet, individualism, meritokrati. Kursen ligger fast.

Deras politiker är de som är duktiga på att berätta vad som inte går att göra. Varför företag inte kan, eller bör, hindras från att flytta. Varför skatten varken kan höjas eller sänkas. Varför det inte går att stoppa migrationsflöden (åtminstone inte förrän man måste göra det). Varför man inte kan lagstifta bort tiggeriet. Varför enskilda stater inte har någon egentlig suveränitet, ingen egentlig makt. Varför makten, om den flyttas till överstatliga organ, i första hand bör användas till att se till att inga överilade beslut tas på lägre nivåer.

De vill inte ha någon större förändring. Ur det har växt en sanning om att inga större förändringar är möjliga.

Återigen det liberala »kan inte«.

Det går inte att göra det populisterna kräver. Därför finns bara två möjliga förklaringar till deras löften om förändringar: antingen är det cyniska lögner baserade på ideologisk »faktaresistens«. Eller så rör det sig om ren dumhet. Okunnighet i kombination med obildbarhet.

[caption id="attachment_452654" align="alignnone" width="500"] Jason Brennan, författare och politisk forskare[/caption]

Allt tålamod har en gräns. John Gray igen: »Liberaler rasar mot väljare som förkastar deras upplysta ledarskap. Plötsligt har massans dårskap ersatt de mångas visdom som dominerande tema i bildade samtal.«

Ytterligare en bit av de liberala varsomhelstarnas självbild: torypolitikern George Walden skrev vid millennieskiftet en kort bok som dissekerade vår tids eliter, »The New Elites: Making a Career in the Masses«. Poängen var att vi för första gången i världshistorien fått en antielitistisk elit. Den har sprungit ur sextiotalets revolt mot auktoriteter och tagit sig upp, utan att egentligen ompröva sina grundantaganden. Nu sitter den på toppen av samhällshierarkin, men har för den skull inte släppt tanken på att alla hierarkier är orättvisa. Dess enda sätt att motivera sin egen ställning, är att hävda strikt meritokrati: jag sitter där jag sitter, därför att jag förtjänat det.

Men vad händer med den som tror sig bara ha sig själv att tacka för sin framgång? Vad händer när en sådan person blir samhällselit? De är inte »lyckligt lottade«. De är inte skyldiga någon något. De förväntar sig att deras framgång ska erkännas och visas tillbörlig respekt.

Det är något sådant John Gray beskriver. Det finns ett mildare eko av det i Elisabeth Ohlson Wallins känsla av att »den trygga matta som hon tidigare uppfattat sig stå på nu är på väg att ryckas undan«. En kombination av förvåning och att känna sig bestulen på något man har rätt till. Det kan ta sig uttryck på många sätt: ilska, sorg, förakt, skräck, men något måste det mynna ut i.

De första tecknen kom i klimatfrågan.

Sedan Al Gore fick dela Nobels fredspris med FN:s klimatpanel för tio år sedan har det då och då suckats uppgivet efter en diktator som kan sätta sig över efterblivna opinioner och driva igenom det rätta. Det är knappt ens halvt på skämt längre. Det är sällan någon reagerar.

Så kom Brexit. Och Trump.

Brian Klaas, statsvetare vid London School of Economics är en av dem som använder uttrycket »peak democracy«. Det är en anspelning på begreppet »peak oil«, oljeproduktionstoppen, den punkt i tiden då oljeproduktionen är vid sitt maximum. Därefter kommer den att obönhörligt minska mot noll. Klaas är i första hand intresserad av att väst engagerar sig mer i demokratiutveckling i fattiga länder, men han tar avstamp i våra egna samhällen:

»För första gången sedan kalla kriget är världen på väg att förlora tron på demokrati. Med Donald Trumps framgångar i amerikansk politik och de förutsebara, men självorsakade ekonomiska följderna av Brexit frågar nu många vad som tidigare var en otänkbar fråga i väst: kan folk verkligen anförtros att styra sig själva? Är det dags att sumpa demokratin och pröva något annat?«

De senaste månadernas bokutgivning styrker Klaas påstående. Det finns milda varianter som den belgiske kulturhistorikern David van Reybroucks »Against elections«. Den har undertiteln »The Case for Democracy« och van Reybrouck försäkrar att det han är ute efter är en djupare, mer deltagande demokrati. Hans sätt att nå dit är att avskaffa så många val som möjligt. De uppmuntrar bara populister. Han ser framför sig ett slags jurysystem i stället.

I Princetonprofessorn Christopher Achen och Vanderbiltprofessorn Larry M Bartels »Democracy for Realists: Why Elections Do Not Produce Responsive Government« konstateras att väljare, även om de är välinformerade och politiskt aktiva, väljer utifrån »sociala identiteter och subjektiva lojaliteter”: »Val avgörs ofta av irrelevanta eller missvisande avvägningar, som ekonomiska uppsving eller nedgångar bortom kandidaternas kontroll; resultaten är i grund och botten slumpmässiga.« Demokratin har egentligen inget alls att göra med »individuella väljares preferenser«.

I Jason Brennans »Against Democracy«, försiktigt översatt av Timbro till »Efter demokratin«, är den demokratimisstro Brian Klaas skriver om helt öppen. Väljarna är inte bara monumentalt okunniga, utan kan dessutom inte förväntas vara något annat, eftersom betydelsen av deras röst är så minimal. De politiska besluten skulle hålla mycket bättre kvalitet om de fattades av en mindre grupp, upplysta, rationella, fördomsfria människor. Han kallar dem »vulcaner«:

»Deras uppfattningar är djupt förankrade i samhällsvetenskap och filosofi. De är självmedvetna och bara säkra på sin sak i den utsträckning fakta stödjer den.«

De är sakliga och inte föremål för det irrationella. De låter som fysiska manifestationer av Dagens Nyheters självuppfattning.

»Det är dags att rusta för en demokratistrid de flesta trodde var vunnen«, skriver Daniel Suhonen i Dagens Samhälle apropå Brennans bok. Nästan ingen annan verkar ta Brennan på allvar. Eller så gör de det och tycker att det låter bra.

***

Vad är det som har hänt? Om någonting egentligen har hänt?

En hypotes: Samhällskontraktet är uppsagt. Men av vem? Inte ens det kan vi enas om.

Från etablissemangets sida – det som till och med finner sin egen existens kontroversiell – är det »populisterna« som försöker göra det. Men de har inga giltiga skäl. Därför kan inte uppsägningen godtas. Envisas de är det bättre att sluta rösta, för att behålla ordningen.

Från andra hållet är uppfattningen tvärtom att det är etablissemanget som sagt upp kontraktet. Det har krympt det samhälleliga vi:et så att det i praktiken utesluter en majoritet av medborgarna. Dem vars problem viftas bort och vars värderingar misstänkliggörs eller fördöms.

En fundamental spricka av ömsesidig obegriplighet delar det som en gång var »vi«. Den ena sidan känner värmen sprida sig när de ser en skylt som lyder:

»Här jobbar flator, muslimer, kurder, bögar, judar, afrikaner, asiater, svennar och många fler. Det funkar riktigt bra.«

Bara en rasist, en homofob, en islamofob kan ha invändningar mot det, eller hur?

Men den andra sidan läser skylten och ser något annat. Nämligen den underförstådda anklagelsen att om något i det här samhället är problematiskt, om du inte känner tillförsikt och harmoni, finns bara ett problem: din egen attityd.

Ropet är »hjälp«. Svaret »All you need is love«. Lenin har ersatts av Lennon.

Och sedan vänder du dig om och ser vad osten kostar.