Avtrubbning är inte modigt
Kommer ni ihåg debatten efter terrorattacken i Stockholm? Vi hade blivit angripna av människor som avskydde vårt sätt att leva, som föraktade vårt öppna samhälle, och nu gällde det att stå pall mot världens allt hat och intolerans genom att ... fortsätta leva precis som vanligt. Själva akten att fortsätta med vardagen sågs som att ta del i en i grunden radikal kollektiv handling.
Nu i backspegeln framstår nog denna iver att fortsätta som vanligt som en smula naiv. De modiga brösttonerna tycks inte ha hjälpt till att bygga ett nytt, finare, snällare, öppnare Europa. Tvärtom: det enda som skiljer sig mellan då och nu är att en mycket större nivå på våld än vad vi tidigare skulle ha varit beredda att acceptera nu ses som något fullt normalt, något man knappt höjer på ögonbrynen åt. Under tiden jag skrivit denna krönika har två nya terrorattacker skett. En gång i tiden skulle dessa ha varit »big news«, men nu? Nu är de bara vardag; en vardag som vissa ironiserar över, en vardag som andra förfasas över, men alltjämt en ganska trist och framför allt vardaglig vardag. Livet fortsätter, trots rubrikerna.
Människor är anpassningsbara. De kan vänja sig vid nästan vad som helst, oavsett hur sjuka eller ohälsosamma dessa ting än må vara. När vi låtsades som om det skulle vara någon sorts radikal motståndshandling att fortsätta med vardagen så verkar det som om vi aldrig riktigt tänkte på att detta aldrig är något val, inte egentligen. Att gå vidare med vardagen är inte något människor väljer att göra: det är något de måste göra, oavsett hur skruvad denna vardag nu blir. Att vi gör så är inte heller något positivt, utan det är en förmåga som tyvärr har ganska stor chans att vara av ondo för ett samhälle, inte tvärtom.
Kort sagt: allt från att leva i ett ohälsosamt förhållande, till att vara inspärrad i ett koncentrationsläger till att släcka bränder efter tyskarnas nattliga bombräder över London blir till slut en del av vardagen om det tillåts fortsätta länge nog. De skolbarn som först förfasas och förskräcks av tyskarnas bombanfall blir över tid avtrubbade: från att få mardrömmar av ljudet av tyska flygplansmotorer lär de sig att skilja på ljudet från en Messerschmitt Bf 110 och en Heinkel He 111 i sömnen. De soldater som spyr första gången de ser en livlös människokropp, blir också härdade: till slut kan inte ens de värsta scenerna av mänsklig grymhet egga fram någon större reaktion.
Nu tror jag inte det var det här någon menade i efterdyningarna av Europas alla terrordåd, utan gissningsvis hade de flesta som gjorde handhjärtan och uppmanade till lugn och sammanhållning enbart goda intentioner. Men ett kall till att »fortsätta med vardagen« när det exempelvis ligger lemlästade personer på Stockholms gator är ju – åtminstone i praktiken – samma sak som att uppmana till och bejaka vår förmåga till avtrubbning. Och är det inte just avtrubbade vi verkar ha blivit?
Jag har på sistone kunnat se hur poliser beväpnade med automatvapen patrullerat i området runt tågstationen i Uppsala. För tjugo år sedan skulle nog många i staden ha blivit djupt skärrade av en sådan syn, men i dag? Fenomenet tycks knappt ens förtjäna en axelryckning av stadens befolkning numera. På samma vis läser vi nu om ett våld i landet som blir allt grövre och mer frekvent; svenska lärare som avrättas på öppen gata, tonåringar som skjuts medan de väntar på bussen. Brutala våldtäkter som för tjugo år sedan skulle ha blivit veckans nyhet i hela landet men som nu blir en notis i lokaltidningen. Och så vidare.
Det finns faktiskt inget heroiskt i att vara avtrubbad, och det finns inget positivt i att bejaka denna förmåga till avtrubbning.
Det kanske bästa exemplet på detta är boken »En dag i Ivan Denisovitjs liv«, skriven av Alexander Solzjenitsyn. Ivans lirkande med fångvakter, gömmande av brödbitar i madrassen och dylika strategier visar på ett tämligen tragiskt sätt att även livet i ett sovjetiskt gulag till slut kan bli till vardag. Men är Ivans förmåga att fortsätta med livet »som vanligt« i detta fångläger verkligen ett exempel på motstånd mot detta totalitära system? Svaret är självklart nej.
Vår förmåga att vänja oss vid våld kommer aldrig att utgöra det öppna samhällets räddning: tvärtom. Det är när vi fortsätter med våra liv trots att våldet har blivit vardag som detta samhälle verkligen är i fara. Det är således mycket synd att detta samhälles ivrigaste försvarare så länge verkat vilja glorifiera denna i grunden djupt osunda sida hos människan. Men kanske är det som jänkarna säger: the road to hell is paved with good intentions.
