Dags att förbjuda museernas »etik«
Under ett av mina första år som företagsarkivarie byggde jag upp en historisk bryggeriutställning. Företaget hade dock fler föremål liggande i källaren än de hade plats med i utställningen och behövde avyttra dessa. När vi hade plockat ut det bästa återstod fantastiska kvarlevor från sent 1800- och tidigt 1900-tal: korkskruvar, tunnbinderiverktyg, issågar, provrör och annan kemisk utrustning, tunnor, träbackar, seldon till bryggarhästar med mera. En del stammade till och med från min egen farmors morfars bryggeri.
Jag tyckte det var tråkigt om samlingen skulle splittras, och tog kontakt med Stockholms stadsmuseum. De var först inte intresserade, men jag fick hjälp av en kollega som kände en av cheferna och lyckades få dem att komma och titta. Jag sparade inga medel, utan bjöd till och med på lunch för mina sista egna slantar. Det hela gick vägen! Museet tog emot samlingen, och jag kände att jag hade gjort något riktigt gott: räddat en fantastisk samling artefakter inom det område jag är allra mest engagerad i – bryggerihistorien.
Föremålen fördes över, packades upp och en man på museet tog över. Som meddelade att han med några få undantag inte fann dem värda att behålla. Jag började planera andra lösningar, då vore en väl-
görenhetsauktion det bästa. Samlare skulle betala för sakerna och vårda dem ömt. Jag tänkte själv be föräldrarna om ett lån för att kunna köpa något som tillhört farmors morfar. Men det gick inte, sa museitjänstemannen. Föremålen var nu donerade och då gällde regeln att de aldrig mer kunde återlämnas, säljas eller skänkas bort. Han förklarade frankt att samtliga föremål de gallrade ut »krossades«. Av etiska skäl. Sällan har ordet etik missbrukats så! Där låg föremål efter föremål på rad som jag själv, och många med mig, så innerligt gärna hade velat ta hand om. En enda korkskruv hade gjort mig salig. Men allt skulle förgöras. Jag grät!
Sedan dess har jag förträngt denna onda historia. Tills jag nyligen läste en skrämmande text av Ola Wong (SvD 9/8 2017). Det är inte bara 1800-talsföremål som slängs, arkeologiska fynd ända från järnåldern skickas till nedsmältning! Mynt, knivar, ornamenterade bleck, ringar och vikter från vikingatid och äldre medeltid, liksom 2000-åriga amuletter, bara förintas. Hur många människor som helst skulle ge vad som helst för dessa föremål, men reglerna säger att de ska förgöras. Ingen ska kunna glädja sig över dem, ingen ska kunna vårda dem, ingen ska kunna lära sig något av dem.
Wongs slutsats är att projektering av områden med fornfynd måste upphöra när staten inte längre har råd att ta hand om arkeologiska fynd. Riktigt, men att få igenom det är nog som att slåss mot havet. Det som åtminstone skulle kunna ske är att föremålen inte förstörs utan avyttras. Inkomsterna skulle kunna finansiera omhändertagandet av fler föremål.
Det förekommer faktiskt att museer brinner ner, och saker skadas hela tiden även i institutionsmiljö. De borde således ligga i allas intresse att fler exemplar av föremålen bevaras, även om det sker av privata samlare. Det enda rimliga vore att inget historiskt föremål skulle få förstöras. Auktioner borde regelbundet genomföras och pengarna förstärka institutionernas budget. Saker utan större värde skulle med fördel kunna säljas i museishopparna.
Om lagen finner vissa artefakter så värdefulla att vare sig upphittaren eller markägaren får behålla dem och de inte ens tillåts utföras ur riket vore det onekligen rimligt att även lagstifta mot destruktion. Särskilt som de har ett högt marknadsvärde och för gemene man upplevs som något närmast magiskt.
