Fantasier på Brunkeberg

För ett par år sedan försökte Riksbankens ledning få arbetsmarknadens parter att sätta högre löner. Syftet var att nå inflationsmålet. Det kan man kalla pervers ekonomisk politik. Visserligen stämmer det att en svag lönetillväxt försvårar för Riksbanken att nå målet. Men det går inte att ta sådana genvägar utan att skapa andra problem på vägen. Sämre konkurrenskraft och ökad arbetslöshet är två exempel. Att lägga sig i parternas löneförhandlingar och störa lönebildningen är ytterligare ett.

Riksbanken verkar nu ha gett upp övertalningskampanjen, men förutser fortfarande högre lönetillväxt än de flesta andra prognosmakare. Parterna har enats om drygt 2 procent per år men Riksbanken ligger ungefär en procentenhet per år högre. Den hoppas alltså på en rejäl löneglidning i linje med svunna tider. Konjunkturen är visserligen stark vilket underlättar för företagen att höja priser och löner och ett högt resursutnyttjande kan ge löneglidningen en skjuts. Men på senare år har dessa historiska samband inte stämt lika bra. Man måste ha koll också på omvärlden och strukturella förändringar i ekonomin , och då är det mer som talar emot än för en ordentligt högre lönetillväxt.

Visserligen ingår både omvärldens och vårt inhemska resursutnyttjande – tillsammans med produktivitetstillväxt och inflationsförväntningar – i den så kallade Phillipskurvan, som används för att prognosticera löneutvecklingen, men allt fler ifrågasätter hur väl den fungerar. Finanskrisen har pressat ner inflations- och löneförväntningarna. Effekterna av de strukturella faktorerna, såsom globalisering och digitalisering, är svåra att bedöma. Även invandringen kan dämpa lönetrycket.

Sett över längre tid (1991–2014) har dessutom de samlade lönernas andel av BNP i både utvecklade länder och tillväxtekonomier minskat, enligt Internationella valutafonden. Det innebär lite förenklat att lönerna har vuxit långsammare än produktiviteten. Det innebär också att företagsvinsternas andel av BNP har vuxit.

Makroekonomerna Loukas Karabarbounis och Brent Neiman har visat* att informationsteknologins framväxt har medfört lägre priser på investeringsvaror relativt andra varor. Därför har det varit lönsamt för företag att växla från arbete (människor) till kapital (maskiner). Länder som i utgångsläget haft mycket rutinarbete i produktionen har påverkats mer än andra. Automatisering och digitalisering håller tillbaka lönesumman. Eller mer drastiskt: om alla som arbetar är robotar blir lönesumman noll! För länder som Tyskland och Italien förklarar teknologisk utveckling och även globalisering tre fjärdedelar av nedgången, och för USA mer än hälften.

Sverige tillhör den minoritet av länder vars löneandel i stället har ökat, men det kan bero på att vi hade en djup ekonomisk kris i början av 1990-talet när mätperioden började. Trenden framöver borde bli nedåtriktad. Robotisering ersätter alltmer av tjänsteproduktionen. När det gäller lönetillväxten är svensk produktion i hög grad internationellt konkurrensutsatt. Resursutnyttjandet i euroområdet har därför större betydelse för lönetillväxten här hemma än det inhemska.

Det kan tyckas orättvist att vår starka konjunktur inte får riktigt genomslag i löneglidningen på grund av att omvärlden inte presterar lika bra. Löneglidningen kommer troligen i gång när konjunkturen stärks i Europa, men sannolikt inte så kraftfullt som Riksbanken förutspår.

Enligt färsk statistik ligger inflationen nu på målet, men många bedömer att det är tillfälligt. För att nå målet mer varaktigt kunde Riksbanken i stället hoppas på att produktivitetstillväxten i Sverige förblir så låg att även en modest löneutveckling blir inflationsdrivande. Men att hoppas på det vore väl också perverst.

*Quarterly Journal of Economics 2014.