Tham: Sommaren 1967 var en revolution i mitt huvud
Jag var jag sjutton år på det artonde sommaren 1967. Två saker snurrade i mitt huvud. Popgruppen Beatles samt – att jag var oskuld. Ibland trängde röster från en annan verklighet in i vår Östermalmslägenhet. Demonstranter tågade i riktning amerikanska ambassaden på Djurgården. »USA mördare, USA mördare «lät det. I händerna bar de plakat där stjärnorna i det amerikanska baneret bytts ut mot hakkors.
»Det är bara en massa hippies som protesterar«, förklarade min styvfar. I hans ögon betydde det långhåriga och smutsiga typer. Kort sagt – kommunister. Styvfar var chefredaktör och ställföreträdande gud vid familjens middagsbord.
Trots det var jag inte helt övertygad.
Nog var det fegt av USA att lägga bombmattor över de vietnamesiska risbönderna i sina lustiga halmhattar. Dessutom bar hippies precis som medlemmarna i Beatles långt hår. Deras kärleksbudskap var lättare att ta till sig: »All you need is love«. Ingen fick kritisera mina idoler. Styvfars auktoritet började naggas i kanten.
I maj 1967 tog jag och min bror Jan studenten. Aldrig mera skolbänken – jag var en fri man. Utbildning och jobb ägnade jag inte en tanke. »What, me worry«, citatet från den fiktive seriefiguren Alfred E. Neuman i humormagasinet Mad var mitt motto.
Vår mamma bjöd som belöning på bilresa till Paris. Brorsan hade just fått körkort och avlöste ivrigt mor vid ratten. Det kändes som om vi bröder höll på att ta över världen. I Belgien stannade vi över natten på ett sunkigt värdshus. Gubbar med skummande ölstop hängde i baren. När morsan gick upp för trappan till rummet på övervåningen spanade de in hennes häck. Det var en chockerande insikt att ens mamma kunde vara sexobjekt. Värre skulle det bli.
I Paris tog vi in på Hotel Pretty. Namnet lät oss, så unga vi var, förstå att morsan valt en budgetvariant. ”Det här är mammas vän”, sa hon när vi packade upp. En lång herre trädde in i rummet och presenterade sig som Stig. Det var det sista vi såg av paret på en vecka. Det talades mycket om fri kärlek och kvinnlig frigörelse sommaren 1967. Jag upplevde den på aningen för nära håll.
På Champs Elysées vid Triumfbågen låg en drugstore som sålde grammofonskivor. När vi klev in i butiken slog mitt hjärta en volt i bröstet. Väggarna var tapetserade med affischer: »Sgt. Pepper´s Lonely Heart Club Band est arrivé«.
Jag glodde i timmar på omslaget. Inte bara där i butiken vid den franska paradgatan. Hela året satt jag med kompisarna och vände och vred på LP:n. Varför var gamle Tarzanskådisen Johnny Weissmuller med på omslaget? Och Mae West? Vad var det dolda budskapet i myllret av människor?
Sångaren Scott McKenzies sommarhit »San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair« var lättare att koda av. Livet handlade om flower power. Låt lockarna fladdra, lägg ner Svenssonlivet, make love not war. Tiotusentals för att inte säga hundratusentals unga människor förfördes av budskapet och vallfärdade till San Francisco.
– Kommer inte på fråga. Du ska läsa proppen i juridik, sa min styvfar. Livligt påhejad av mor iförd svartvitt OP-mode och kortkortkjol i ett desperat försök att verka ungdomlig. För Stig.
Så kom det sig att medan världens alla ungdomar flockades i de bohemiska kvarteren runt gatorna Haight och Ashbury skrev jag in mig på juridiska fakultetet vid Observatorielunden i Stockholm. Olika falla ödets lotter.
Sommaren var ännu inte över. Jag och brorsan klev på ett tåg till Rom. Vår pappa var sedan flera år bosatt i den eviga staden och gift med en italienska. Vid ankomsten bjöd hennes italienska storfamilj på en middag som med råge levde upp till intrigen i Federico Fellinis samlade filmproduktion. De temperamentsfulla utbrotten haglade, spaghetti bolognese färgade våra mungipor röda allt medan Chianti i bastkjol dansade över bordsduken. Det rådde ett underbart kaos. Jag insåg med ens att Sverige var en avkrok i nordligaste Europa.
Musiken flödade alldeles oavsett var man befann sig. Ur transistorapparater, bandspelare och grammofoner. Gränsöverskridande, hoppfull och förtrollande. Låten som etsade sig fast i mitt tonårshjärta hette »A Whiter Shade of Pale«. Att det var barockinspirerad pop av högsta kvalitet, det hörde jag. Texten däremot var ljuvligt obegriplig.
»We skipped the light vandango«. Vad i helvete betydde det?
Min våta dröm handlade om att förföra en kvinna till tonerna av det dova orgelsolot. I augusti trodde jag genombrottet stod för dörren. Eller åtminstone tältduken. En cykelburen skånska jag bjudit upp på disco tog mig i handen, tryckte ner mig på sin pakethållare och trampade iväg till en camping i Ljunghusen. Procul Harum snurrade på hennes resegrammofon.
Vi hann inte så värst mycket längre förrän det var över. Dessvärre enbart för mig.
Jag förlorade aldrig oskulden år 1967. Jag fixade aldrig »proppen« i juridik. Besökte aldrig San Francisco med blommor i håret. Min vardag påverkades egentligen inte särdeles mycket av denna omtalade Summer of Love. Ändå skedde någon form av revolution. I mitt huvud.
Kanske handlade det om en första sjukdomsinsikt: Östermalm var en skyddad verkstad. Söndagmiddag med familjen stod inte inskrivet i svensk lag. Det var tillåtet att bilda sig en egen uppfattning om sakernas tillstånd.
Det jag bär med mig från året är ändå musiken. Sommaren 1967 var en skattkammare av musikaliska poppärlor. Skimrande av energi, optimism och livsglädje. (Låt oss för stunden glömma att »Release Me«. med smörsångaren Engelbert Humperdinck också toppade listorna).
Tidsandan med drömmen om en bättre värld, mindre materialistisk och möjligen mer andlig, vårdar jag än idag.
Flummigt värre, men för att citera Mick Jagger: »I like it, like it, yes I do! «
Läs mer
Veckans Fokus: Sommaren var kort
Pieter Tham: »Ideologin var inte långsiktigt gångbar«
Fokus spellista
