Tillväxt hand i hand med kärnvapen

Rapporten från Nordkoreas statliga nyhetsbyrå den 15 augusti var på många sätt väldigt vanlig. Landets ledare, Kim Jong-Un, hade besökt arméns strategiska kommandocentral och låtit sig fotograferas omgiven av kanske hundratals applåderande och jublande soldater. Så långt ingenting ovanligt.

Men i nyhetsbyråns fotosamling fanns mycket viktigare och ovanligare bilder. Under en föredragning syntes Kim vid ett skrivbord, med en karta framför sig över en långdistansrobots färd från Nordkorea till det amerikanska territoriet Guam. Och i bakgrunden syntes en satellitbild på en amerikansk flygbas på ön.

Reportagets viktigaste budskap var förvisso att Kim Jong-Un hade bestämt sig för att avvakta med en attack mot Guam. Världen kunde andas ut. Men bara tillfälligt. Kim Jong-Uns andra budskap mot USA var lika tydligt: vi vet var ni bor, och är redo att anfalla i framtiden, kanske med kärnvapen. Enligt amerikansk underrättelsetjänst har Nordkorea nu förmågan att miniatyrisera en kärnvapenstridsspets och montera den på en långdistansrobot. I praktiken innebär det att Nordkorea kan nå USA med kärnvapen. Den förmågan ger självförtroende.

Mycket har hänt sedan 1990-talet. Då var det inte frågan om huruvida Nordkorea skulle kollapsa, utan om när.

Så sent som 1999 skrev en amerikansk akademiker en bok med titeln »The End of North Korea«. Det verkade som en naturlig del av historiens slut, som statsvetaren Francis Fukuyama proklamerade efter Sovjetunionens fall. Den liberala marknadsekonomin hade segrat som samhällssystem, och kommunistiska stater var dömda till en naturlig död.

Att just Nordkorea skulle överleva var särskilt osannolikt. I samband med Sovjetunionens fall upphörde landets omfattande subventioner till Nordkorea. Samtidigt öppnade Kina diplomatiska relationer med Sydkorea, och gjorde stora nedskärningar i sitt ekonomiska bistånd till Nordkorea. Då föll det planekonomiska korthuset samman.

Mellan omkring 1992 och 1998 svalt hundratusentals personer ihjäl, kanske så många som en miljon. Samtidigt spenderade regimen åtskilliga miljoner på den extrema dyrkan av landets ledare. Landets förste (och enligt konstitutionen evige) president, Kim Il-Sung, gick bort 1994. Hans tidigare residens byggdes om till ett enormt minnespalats. Samma år var USA nära att anfalla Nordkorea och slå ut dess kärnvapenprogram. Men Nordkorea lovade att frysa utvecklingen av kärnvapen mot ekonomiskt bistånd.

Nu, 23 år senare, är Nordkorea nästan en fullfjädrad kärnvapenmakt.

Donald Trump är en av flera amerikanska presidenter som lovat att göra vad som krävs för att stoppa Nordkoreas kärnvapenprogram. Men den styrande klanen Kim har hittills vunnit mot dem alla. Trump kämpar mot en utveckling som i princip redan har skett.

Landets ekonomiska system är fortfarande dysfunktionellt, och bortom huvudstaden Pyongyangs nybyggda gator och ökade biltrafik är Nordkorea mycket fattigt. Men både under Kim Jong-Il och Kim Jong-Un har inslagen av marknadsekonomi ökat, och i dag är Nordkoreas invånare mer välmående än på länge.

Nordkoreas väg mot kärnvapen började redan före landets födelse. När Japan besegrades av de allierade i andra världskriget, 1945, delades den tidigare japanska kolonin Korea in i två ockupationszoner längs den 38:e breddgraden. Sovjetunionen styrde den norra halvan, och USA den södra. I norra Korea byggde den sovjetiska ockupationsmakten upp ett samhälle enligt kommunistisk modell.

Den sovjetiska ockupationsmakten utnämnde Kim Il-Sung, en före detta gerillakrigare, till Nordkoreas förste president. Gerillakrigarna i kretsen kring Kim Il-Sung blev snabbt Nordkoreas viktigaste makthavare. Kim rensade ut politiska motståndare i rasande takt främst under 1950-talet, och vid slutet av 1960-talet stod hans kärna av gerillakamrater ensamma på toppen.

Historien kan inte förklara allt, men världsbilden hos Nordkoreas grundare har spelat en viktig roll. I gerillasoldaternas världsbild lurade fiender bakom varje hörn, och inte heller stormakter som Kina och Sovjetunionen gick att lita på, då de alltid skulle sätta sina egna intressen främst. I Sydkorea har tiotusentals amerikanska trupper varit stationerade sedan Koreakrigets slut, men de sista kinesiska trupperna som slogs i Koreakriget lämnade Nordkorea i slutet av 1950-talet. Sydkorea står under USA:s kärnvapenparaply, men Nordkorea har inget motsvarande skydd.

Som en nordkoreansk skrift från 1992 uttrycker saken: »Om ett land sätter sitt hopp till utländskt stöd och hjälp […] kan det inte försvara sin säkerhet och sina revolutionära framsteg mot imperialistiska aggressioner«.

Självklart har Nordkoreas makthavare alltid kunnat välja förhandlingar och nedrustning. Men man har aldrig litat fullt ut på amerikanska och sydkoreanska löften. Nord- och Sydkorea erkänner inte varandras existens.

Om möjligheten någonsin fanns att Nordkorea skulle ge upp kärnvapnen genom förhandlingar, dog den kanske slutgiltigt 2011, då Libyens diktator Muammar Gaddafi störtades av sitt eget folk understött av Nato. Detta trots att Libyen började avskaffa sina massförstörelsevapen 2003, mot löften om bättre relationer med västvärlden. I Pyongyang såg man Gaddafis öde som en tydlig signal om vad som skulle kunna hända med den egna regimen om man en dag valde Libyens väg.

År 2006, under Kim Jong-Ils styre, genomförde Nordkorea sin första provsprängning av en kärnvapenladdning. Sedan dess har regimen genomfört ytterligare fyra tester, och två av dem under 2016. Tre av dem har alltså skett under Kim Jong-Un. Sedan den tredje ledaren ur Kim-klanen kom till makten 2011 har Nordkorea genomfört fler missiltester än under både Kim Il-Sung och Kim Jong-Ils styren tillsammans.

Kim Jong-Un tros vara 33 år gammal. Kim fick en stor del av sin utbildning i Schweiz på 1990-talet. Hans låga ålder och erfarenhet av livet i västvärlden fick många att hoppas på ett modernare styre och öppningar för fred och nedrustning.

Det är sällan så enkelt.

Den 7 maj 2016 tog Kim Jong-Un plats i talarstolen på statsbärande Koreanska arbetarpartiets sjunde kongress, den första sedan 1980. Samma år provsprängde Nordkorea en vätebomb, och satte en satellit i omlopp för att testa sin raketteknik. När de dånande, unisona applåderna hade tystnat slog Kim fast att Nordkoreas massförstörelsevapen hade »stärkt landets värdighet och nationella makt.«

Så talar inte en ledare som är beredd att förhandla bort sina kärnvapen.

Det finns inga gratisluncher. Förra året beräknade Sydkoreas underrättelsetjänst att Nordkoreas kärnvapenprogram kan ha kostat landet så mycket som 3 miljarder dollar. Sådana beräkningar är mycket osäkra, och Sydkoreas säkerhetstjänst är part i målet.

Men den totala alternativkostnaden är ännu högre. Utan hårdsatsningen på kärnvapen, och den internationella isolering som följt, skulle Nordkorea kanske ha kunnat locka till sig utländska investeringar. Hade man satsat politisk energi på ekonomiska reformer hade Nordkorea varit mycket mer välmående i dag. Samtidigt beräknar FN att 18 av Nordkoreas nära 25 miljoner invånare är i behov av någon form av humanitär hjälp.

Trots detta pekar sydkoreanska beräkningar på att Nordkoreas ekonomi kan ha växt med nästan fyra procent under 2016. Alla siffror om Nordkoreas ekonomi bör tas med en stor nypa salt. Landet publicerar nästan inga ekonomisk data. Men trenden uppåt är ändå tydlig.

Framför allt två faktorer ligger bakom den osannolika utvecklingen. Den ena är Kinas fortsatta stöd till Nordkorea, trots löften om hårdare tag. Den andra, och viktigaste, är framväxten av en brokig men alltmer utbredd privat sektor i landet.

Nordkorea väntar fortfarande på sin Deng Xiaoping, en ledare som officiellt ska proklamera grundliga marknadsreformer och lägga kommunismen bakom sig. Även under svältkatastrofen var privat handel teoretiskt sett nästan förbjuden i Nordkorea. Men då staten inte kunde försörja medborgarna började svarta marknader att växa fram i allt större skala, då svältande människor utan andra val sålde sina ägodelar i utbyte mot livsmedel.

Till slut förstod även regimen att marknaderna var där för att stanna. Sedan 2000-talets början har marknaderna stegvis inlemmats i det ekonomiska systemet via regelförändringar (regimen anser ordet »reformer« vara livsfarligt och talar i stället om »förbättringar«) som öppnat för större inslag av kapitalism. Marknader som en gång var svarta beskattas och regleras nu av staten. Det är till stor del tack vare marknaderna som matförsörjningen förbättrats sedan svälten.

Kinas ökande export från Nordkorea är också en nyckelfaktor för den förbättrade ekonomin. De viktigaste varorna är kol och andra mineraler. Mellan 2010 och 2015 ökade Kinas import av kol och järnmalm med ungefär 300 procent, visar data från FN. Även under 2016, ett av många år då Kina lovade att man följde världssamfundets ekonomiska sanktioner mot Nordkorea, ökade Kinas import av nordkoreanska mineraler med över 12 procent.

Merparten av Nordkoreas olje- och bränsletillförsel kommer från Kina. De båda länderna har sällan varit politiskt närstående, och den nordkoreanska regimen ser beroendet av Kina som ett stort problem. Kina, å sin sida, oroas av risken för ökad amerikansk inblandning i närområdet som en följd av Nordkoreas kärnvapenutveckling. Men Nordkorea är en viktig strategisk buffert mot det USA-allierade Sydkorea. Dessutom skulle instabilitet i Nordkorea kunna leda till flyktingströmmar över gränsen mot Kina.

Kim Jung-un tycks ha backat för tillfället. Men att Nordkorea ska avskaffa sina kärnvapen är mycket osannolikt. De är inte längre förhandlingsbara. Sedan 2012 är de till och med inskrivna i Nordkoreas konstitution. Landets ambition är att bli en kärnvapenmakt bland andra. Världssamfundet fördömer sällan Indiens, Pakistans, Rysslands, Frankrikes eller andra länders kärnvapen. Med tillräckligt mycket tålamod hoppas Nordkorea att till slut bli ett av många länder i gruppen.

Med sina provsprängningar och framgångsrika missiluppskjutningar har Kim Jong-Un tagit Nordkorea en lång bit på vägen.

Hans farfar, gerillasoldaten Kim Il-Sung, skulle ha varit stolt.