En iskall pragmatiker

Hur kan en demokratiikon tillika fredspristagare under tystnad se på när etnisk rensning äger rum i hennes eget land? I mer än 20 år satt Burmas statskansler Aung San Suu Kyi i husarrest för sina politiska ambitioner. Hennes beslutsamhet att införa demokrati i landet hindrade henne från att träffa sina barn. Inte ens när hennes man låg på dödsbädden darrade engagemanget; han dog ensam.

För Burmas lady var »saken« allt. Och när hon nu möter stenhård kritik från människorättskämpar som biskop Desmond Tutu, är det samma beslutsamhet som får henne att tiga om militärens övergrepp på folkgruppen rohingya. Men för att förstå hur det hela hänger ihop behövs en kort genomgång av burmesisk politik:

För två år sedan vann Aung San Suu Kyis parti NLD det burmesiska valet med nära 80 procent av rösterna. Det innebar dock inte att NLD grep full makt över landet; de viktigaste departementen förblev i militärens styre, däribland försvarsdepartementet varifrån attackerna mot folkgruppen rohingya leds. Militären har enligt landets konstitution även rätt att avsätta regeringen om den anser att landet styrs i fel riktning.

Burmas regering sitter med andra ord, trots skiftet mot demokrati, fortsatt i knäet på generalerna.

Men Aung San Suu Kyi kan väl åtminstone ta offentligt avstånd från militärens agerande? Ja, det kan hon. Men priset riskerar att bli högt. Och det är då Aung San Suu Kyis målmedvetenhet kommer in. För att åstadkomma de förändringar hon lovat det burmesiska folket har Aung San Suu Kyi sagt att det först måste bli fred i landet. Förra sommaren lyckades hon få såväl militären som landets etniska minoriteter att samlas till en historisk fredskonferens, som återuppstod den här sommaren. Efter de senaste samtalen avslöjade flera minoritetsgrupper att regeringen öppnat för diskussioner om ett federalistiskt styre och en ny konstitution. Det var ett genombrott. Inte bara för att sådana förändringar hade varit ett första steg mot en verklig demokrati, utan också för att det hittills har ansetts vara ett politiskt självmord för regeringen att verka för en omskrivning av grundlagen. Det är ju trots allt den som garanterar militären fortsatt makt i landet.

Enligt Joakim Kreutz, statsvetare vid Stockholms universitet, tyder mycket på att regeringen ska försöka få till ett nationellt fredsavtal med de etniska minoriteterna redan nästa år. Det vore i så fall historiskt. Det är då 30 år sedan de blodiga studentprotesterna i Rangoon 1988, och det skulle i bästa fall innebära ett slut på blodiga konflikter som pågått i över 60 år.

Aung San Suu Kyis mål närmar sig alltså sakta men säkert. Att hon då skulle göra som människorättsaktivisterna vill och fördöma militärens agerande mot rohingya, är inte troligt, anser Joakim Kreutz. Det skulle riskera att uppröra den del av militären som inte vill se ytterligare civilt styre i landet, och i värsta fall sluta i en militärkupp.

– Hennes fokus är att behålla makten och att förändra landet. Tyvärr är det så att muslimer och rohingya är de grupper som det är minst farligt att förtrycka. Betydligt mindre farligt än att stöta sig med militären, säger Kreutz.

Aung San Suu Kyis kamp för Burma har lockat fram den kyliga realpolitikern i henne. Och av tystnaden att döma har hon beslutat sig för att kostnaden för att vända omvärlden emot sig inte överstiger den för att snubbla på mållinjen.