Estetiken är inte demokratisk

Bilden föreställer kulturministern. Rubriken lyder »115 miljoner kronor till den fria konsten«. En alldeles vanlig artikel i den utdragna trumpetstöt som en valbudget är. Men nog är det något som skaver i den rubriken?

Demokratiutredningen, snart tjugo år gammal och bortglömd av de flesta, ägnade en skrift, SOU 1999:129, åt demokratins estetik. Tio skribenter surrade kring ämnet i sirliga mönster.

Konstprofessorn Lena Johannesson skrev att det inte finns några demokratiska bilder. Bilder kan ges en demokratisk tolkning, om sammanhanget tillåter. Däremot finns odemokratiska bilder, oavsett sammanhang. Det odemokratiska kan sätta sig över människans valfrihet.

Litteraturprofessorn Tomas Forser skrev om krav på kulturen som leverantör av demokrati, jämlikhet och fördjupad delaktighet:

»Men vi behöver också en konst som går på tvärs mot all denna förbindlighet. En konst som väljer aristokratiska hållningar, skyr delaktighet, argumenterar för ojämlikhet och sätter frågetecken efter demokrati. Sanningen behöver inte vara demokratisk och är det ofta heller inte. Konsten är ingen allmänning utan en plats för det partikulära, det egensinniga och det personliga.«

Demokratins medianer, genomsnitt och kompromisser är en belastning för konsten. Forser citerar John Stuart Mills försvar för det excentriska, som ett motmedel mot medelmåttornas tyranni.

Efter ett par timmar med SOU 1999:129 tvivlar man på att demokratin kan ha någon estetik.

Omslaget till Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans nya bok pryds inte av en god demokrat. Kostymen, skorna, kravatten, den spetsigt tvinnade mustaschen, själva kroppshållningen utstrålar naturlig – eller möjligen en aning konstlad – aristokrati. Det är ett nytaget, konstruerat fotografi, men det ser ut som Gabriele D’Annunzio, poet, dandy, krigsflygare och Duce över det kortlivade ståthållardömet Carnaro, redan ett par år innan Mussolini marscherade mot Rom. »Bebådaren – Gabriele D’Annunzio och fascismens födelse« (Albert Bonnier) är bokens titel. Den är alltigenom en liten estetisk triumf.

Att läsa om D’Annunzio är att kastas mellan det absurda och storslagna. Reaktionerna kommer slag i slag, men vänds nästan omedelbart ut-och-in. Ler man, känner man kylan krypa fram. Ur avskyn stiger plötsligt något skört och vackert. Det är en praktisk demonstration av hur kraftfull estetik kan vara som drivkraft och hur förrädiskt den kan leda ut på gungfly. D’Annunzio vet att fånga fantasin. Demokrater visar sällan att de har någon.

D’Annunzio är för oförut-sägbar och trolös för att bli en riktigt bra fascist. Han har ingen talang för lydnad. För däri ligger förstås de anti-demokratiska rörelsernas estetiska paradox: de ger fantasin-till de få. Lydnaden gäller de många. Demokratin, en alldaglig styrelseform med trista ledare, fungerar i bästa fall tvärtom: ledarna måste lyssna, medborgarna får fantisera.

Men Tomas Forser rörde ändå vid en konflikt för tjugo år sedan. D’Annunzio levde ut den för hundra år sedan. Man skulle kunna säga att Alice Bah Kuhnke, och alla svenska kulturministrar, försöker lägga lock på den.

Vad vill egentligen en minister som ger »115 miljoner till den fria konsten«? Vill hon verkligen se något partikulärt, egensinnigt och personligt? Eller vill hon skapa en allmänning? Hur ska demokrater förhålla sig till att estetiken, liksom sanningen, inte är demokratisk till sin natur?

Kan vi inte svara kommer de nyfascister som väcker D’Annunzio till liv att göra det åt oss.