Hakelius: Hur stabilt är förtroendet för Merkel?

Angela Merkel är inte bara tyskarnas favoritkansler, hennes valseger gör att hela det europeiska politiska etablissemanget får något milt i blicken. Det beror på att hon påminner dem om hur det brukade vara. Hur mycket enklare och trevligare det var när väljarna fortfarande kände förtroende för sina politiker. För det var ju inga radikala visioner, inget macronskt tuppande, inget trumpskt gapande, inte ens Magdalena anderssonskt valfläsk, som fick Merkel vald igen. Hon blev omvald, därför att tyskarna känner förtroende för henne.

Old school.

Varför känner tyskarna förtroende för henne? Det går inte att komma förbi ekonomin. Och då går det inte att komma förbi de strukturreformer, Agenda 2010, som Gerhard Schröder, inte Merkel och CDU, genomförde. Reformerna dyrkade upp låsningarna i den tyska ekonomin och spräckte samtidigt vänstern, så att CDU kunde resa sig huvudet högre än SPD. Det går inte heller att komma förbi det som nästan alla undviker att tala om, kanske av rädsla att det ska skapa spänningar: devalveringen av D-marken. För införandet av euron och avskaffandet av D-marken kan inte beskrivas på annat sätt. Den tyska ekonomin handlar till en växelkurs som är betydligt lägre än den skulle ha varit om D-marken fanns kvar. Det är till den tyska ekonomins fördel och till konkurrerande länders nackdel. Om euron blev ett sänke för ekonomier som den grekiska, blev den rena dopingen för en ekonomi som den tyska.

Men ekonomi är inte allt. Det finns antagligen både kultur- och personspecifika skäl till Angela Merkels långvariga framgång. Att det kan vara besvärligare att ta sig fram som kvinnlig politiker är antagligen sant i de flesta länder, men om man till exempel ställer Hillary Clinton bredvid Angela Merkel inser man snart att kön inte kan förklara allt. Kanske inte ens det mesta på den höga politiska nivå där personligheten oundvikligen blir det centrala. Det går inte att jämföra de två rakt av, för skillnaderna mellan tysk och amerikansk politik är stora, men just i frågan om att skapa förtroende finns en och annan slutsats att dra. Det var precis på den punkten Hillary Clinton misslyckades. Hon fick inte ens dem som borde vara hennes stödtrupper att i tillräckligt stor utsträckning lita på henne. Det berodde inte bara på smutskastningskampanjer. De kampanjerna utnyttjade en redan spridd känsla av att Clinton var alltför hal, att den fanns en annan Clinton, när mikrofonerna och kamerorna slogs av. Sådan dubbelhet misstänker få Angela Merkel för.

Det är en annan fråga hur stabilt förtroendet för Merkel är. Det är en valseger, men en betydligt svagare sådan än förra gången. Merkel står inför en besvärlig regeringsförhandling. Effekterna av den stora flyktinginvandringen som hon ställde sig bakom, kommer successivt att bli tydligare. Ännu 27 år efter återföreningen är Tyskland i mycket kluvet mellan öst och väst. Det syns tydligt i framgångarna för AFD, som i stor utsträckning hämtar sitt stöd bland män som bor i östra Tyskland.

I många avseenden är AFD ett parti av samma slag som växt i många europeiska länder. Dess sympatisörer kommer i stor utsträckning från grupper som tidigare inte röstade och i övrigt från både höger och vänster. De delar en mer pessimistisk syn på världen och framtiden än övriga väljare. De känner sig övergivna, undanskuffade och inte sällan ilskna. När Financial Times nyligen tog hjälp av den stora tyska statistiska samhällsundersökningen Allbus, visade det sig att den fråga som bäst förutsade om en väljare röstade på AFD, oavsett om väljaren bodde i öst eller väst, var »I vilken utsträckning känner du dig som en främling i ditt eget land?«. De som svarade 3 eller mer på en sjugradig skala var sannolikt AFD-sympatisörer.

Frågan har förstås att göra med invandring, men den är bredare än så. I botten handlar det om just förtroende. Om de tankar, idéer, värden och personer som dominerar offentligheten går att förena med den verklighet de här medborgarna lever i. Är svaret nej finns ingen grund för tillit, för då finns inget »vi«. Då känner man sig utesluten från den gemenskap som borde vara ens egen.

Angela Merkel har, i kraft av sin person och positiva omständigheter, kunnat hålla tillbaka sådana känslor bättre än många europeiska ledare. Men känslorna finns även i Tyskland och de växer. Att liberala FDP verkar fördubbla sitt stöd i andra änden av skalan, understryker bara problemet med splittring och polarisering.

Angela Merkel må påminna om en tid som var enklare än den här, men hennes tid är nu och inte ens förtroendet för henne förblir opåverkat av sönderfallet av kollektiva identiteter.