Lyxen att vara bildad

Tensta. 1980-tal. I vardagsrummet, när jag växte upp, fanns en vit billybokhylla, skinnsoffor och ett soffbord med mörkgrått glas i mässingsram. I bokhyllan samsades ungefär fem böcker med fotografier på släktingar i Pakistan, figuriner i porslin samt andra prydnadssaker. Fler än hälften av dessa böcker var religiösa verk på urdu. Resten utgjordes av en ordlista med lätt svenska och en roman som min pappa hade fått i present av en författare som var stamgäst på den krog där han arbetade som kypare.

Jag och mina två syskon växte upp med berättelser om hur fattigt och miserabelt det hade varit för generationerna före vår. Eller hur våra föräldrar hade varit tvungna att lämna allt de kände till, sina nära och kära, och byta mot osäkerhet, för att vi skulle få ett bättre liv. Livsskulden blev tidigt en del av vårt kulturella arv – tidigare generationers kamp för ett bättre liv var en investering vi förväntades förvalta och på något sätt betala tillbaka. Det föll på min generations lott att bryta kedjan av fattigdom och hunger som varit min släkts arv.

Eftersom vi saknade socialt kapital (att ha många vänner som har andra vänner som också sitter på olika maktpositioner i samhället) och ekonomiskt kapital (money, money) så skulle utbildning bli vårt verktyg för att bryta oss in i samhället. Vi skulle studera på universitetet. Helst gå en utbildning som ledde till ett statusyrke: läkare, ingenjör eller professor (oklart i vilket ämne). Men hur man skulle ta sig dit visste inte mina föräldrar. Studievägledaren som tyckte att jag skulle välja något mer praktisk lagd gymnasieutbildning var inte heller mycket till hjälp.

Jag och mina syskon blev aldrig uppmuntrade att gå på teatern, opera, bio eller till att läsa romaner. Tvärtom tror jag att mina föräldrar ansåg den typen av influenser som skadliga för vår psykologiska och sociala utveckling. De kunde ge upphov till tankefigurer som skulle locka oss i fördärvet. Det var inte bra för hälsan att tänka för mycket. Dessutom fanns inte vi i Sverige för att leva livet utan för att rusta oss ekonomiskt och utbildningsmässigt så att vi en dag skulle kunna återvända till vårt rätt element, Pakistan.

Till saken hör att mina föräldrar, som själva saknade kulturellt kapital, inte kunde se skillnaden mellan utbildning och bildning.

För de flesta är utbildning ett formellt verktyg för att erhålla specifika kunskaper som kan bytas mot pengar på arbetsmarknad. För några som jag, kan utbildningen bli det första trappsteget mot något annat. Bildning däremot är ett mått på människans förmåga att röra sig mellan olika rum. En bildad människa har tillräcklig bredd av referenser, färdigheter och erfarenheter för att kunna röra sig ledigt mellan samhällets olika rum. Det skaffar vi oss i huvudsak genom att ta del av andras berättelser och perspektiv genom böcker, tidningar, filmer, teater och annat som vi benämner som kultur.

Med åren har jag kommit att inse att jag har odlat en omvänd hållning jämfört med mina föräldrar. Viktigast för mig är att mina barn bildar sig. Jag är medveten om att det är en kulturellt och ekonomiskt privilegierad människas hållning till livet, en sådan som inte behöver sprattla med benen för att inte dras ner till botten av fattigdomen.

Jag vill tacka Zia och Tariq för att jag kan ha den inställningen. Det är tack vare era ansträngningar att ge oss mat och tak över huvudet som vi hade ro att koncentrera oss på skolan.

Qaisar Mahmood är författare och byråkrat