Agnes Wold: När »sjuka hus« ansågs ligga bakom mängder av våra hälsoproblem
Toppbild: TT
Den här krönikan publicerades första gången i september 2017.
På 1980-talet lanserades teorin om »sjuka hus«. Att något utsöndrades i nybyggda kontor, skolor och offentliga lokaler som orsakade sjukdom. Problemen knöts till hög luftfuktighet som skulle orsaka mögelväxt och lösa ut kemikalier från väggar och golv.
Problemen med »sjuka hus-sjukan« var två. Dels saknades exakta kriterier för sjukdomen. Symtomen kunde innefatta: heshet, hosta, andningsbesvär, förändrat doftsinne, många förkylningar, irritation i hud, ögon, näsa eller hals, trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, illamående eller yrsel (!). Symtom som ju är mycket vanliga i befolkningen.
Dels var problemet svårigheten att identifiera något ämne som var specifikt just för »sjuka« hus eller kunde knytas till specifika besvär. Och även om mögel luktar illa, är halterna av mögelsporer skyhögt högre i en skog om hösten, där ingen får symtom, än inomhus. Ett »sjukt hus« kom till sist att definieras som en lokal där fler än vanligt mådde dåligt på något sätt.
Slumpen ville att intresset för sjuka hus stod i sitt flor just vid den tidpunkt när allmänhet och politiker fick upp ögonen för allergierna – alltså hösnuva, astma och eksem – vars förekomst tredubblades mellan 1970 och 1990 i västvärlden. Man tillsatte »Allergiutredningen« för att kartlägga orsaken och föreslå åtgärder för att stoppa sjukdomens snabba ökning.
Betänkandet lämnades 1989. I tidens anda föreslog man att allergi skapades av dålig inomhusmiljö. Giftiga ämnen, rök och djurhår skulle reta slemhinnorna och skapa inflammation. Detta skulle stimulera produktionen av IgE-antikroppar mot olika främmande ämnen (allergener) och därmed bädda för allergiska symtom. Trots att det framgår av utredningstexten att hypotesen var obevisad, att inga data presenteras som belägg, och trots att utredningens medicinskt sakkunniga uttryckte skepsis, slog »Allergiutredningen« fast att »sambandet mellan inomhusmiljö och allergi [...] fått ett genombrott«. Man producerade skrifterna: »Sjuk av skolan«, »Sjuk av huset«, »Sjuk av dagis« och »Sjuk av jobbet« och gladdes åt pyramidal massmedial framgång: »I princip har alla Sveriges nyhetstidningar[...]skrivit om allergibesvär i samband med sjuka skolor, sjuka hus.«.
Befolkningen skulle nu skyddas från osund inomhusluft. Sjuka-hus-grupper och allergikommittéer skapades i kommunerna. Föräldrar uppmanades att vädra, städa och undvika fuktig luft och husdjur för att förebygga allergi. Patientorganisationen Astma och Allergiförbundet började utfärda »godkänt«-stämplar på luktfria tvättmedel och tvålar, på bästa myndighetsmanér.
Hypotesen att allergi beror på luftföroreningar ramponerades 1994 när allergi visades vara synnerligen ovanligt i Östeuropas svårt förorenade industri-städer, men desto vanligare i rena svenska småstäder. Men allergikommittéerna levde kvar och inspekterade städning i kommuner och skolor och många husdjur avlivades för att inte orsaka allergi hos det väntade barnet. Begreppet »pälsdjurs-allergi« minner om föreställningen att djurens hår gav allergi, genom att reta våra slemhinnor. Trots att de proteiner en katt-, häst- eller hundallergiker reagerar mot inte har ett skvatt med eventuell päls att göra. Och trots att uppväxt med djur sannolikt är allergiskyddande.
»Sjuka hus«-sjukan lever i dag en undanskymd tillvaro under namnet »ospecifik byggnadsrelaterad ohälsa«.
I dag föreslås inomhusmiljön i stället orsaka ett nytt mystiskt syndrom: »hormonstörning« som skulle ge sig till känna som missbildningar, diabetes, fetma, tidig pubertet, cancer, adhd, koncentrationsstörningar, med mera. Orsaken skulle vara kemikalier i plast och vardagsprodukter. Eftersom deras halter i vardagsmiljön ligger väl under myndigheternas gränsvärden, spekuleras om själva blandningen, »cocktailen«, är farlig. Intresseorganisationen Svenska Naturskyddsföreningen har tagit på sig myndighetsuppgiften att inventera förskolorna och i sträng ton uppmana kommunerna att destruera plastleksaker och muggar. Vilket de lydigt efterföljer.
Det kan gå mycket fel om man försöker lösa ett medicinskt problem innan man förstått dess orsaker. Grupptänkande, lojalitetsband, utstötning av oliktänkande och trögheten i stora organisationer gör att det kan ta decennier att utrota felaktiga förklaringsmodeller, råd och åtgärder som är ineffektiva och ibland rent av ökar risken för sjukdom. Tänk på det, politiker, när det kliar i fingrarna. När ni, med magert vetenskapligt underlag, vill starta kampanjer om kost, livsstil och diverse hälsofaror.
Agnes Wold är professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs Universitet
