Tack, Sverige för draghjälpen

Patriotism är en kinkig sak. Det vore en överdrift att påstå att det är svårt att göra journalister förnärmade. Just nu verkar de tvärtom ovanligt ömtåliga. Men det brukade i varje fall inte höra till vanligheterna att de huffade och puffade och fräste för att nationen baktalades av utlänningar. Men så dök en norsk minister upp i Sverige, för att använda oss i sin valkampanj.

Fremskrittspartiets Sylvi Listhaug, invandrings- och integrationsminister, älskar Sverige. Ungefär på samma sätt som skräckfilmsfantaster älskar Freddy Krueger. Med vällustiga rysningar har hon talat om svenska »no go-zoner«, skrämts med »det svenska tillståndet« och häromdagen vandrade hon runt i Rinkeby för att uppleva den smygande apokalypsen på nära håll.

Det blev inte särskilt dramatiskt, men hon fick draghjälp av svenska migrationsministern Heléne Fritzon. Fritzon ställde inte bara in ett möte med Listhaug, utan skrev dessutom i skarpa ordalag till Verdens Gang för att försäkra sig om att Listhaug fick maximal uppmärksamhet på hemmaplan. Och på de svenska redaktionerna var det vibrato. »Nonsens«, »bisarr«, »grotesk« var ord som skakades fram för att försvara Sveriges heder mot de norska angreppen. Om inte ordensväsendet var avskaffat skulle det vara läge att dela ut flera kilo bling-bling.

I en helt orelaterad nyhet i veckan beskrevs de hot om våldtäkt, misshandel och mord som akutvårdpersonal ofta utsätts för när skottskadade anmäler sig för behandling. En skadetyp som för övrigt blivit vanligare. Den journalistiska indignationen över de bekymren uteblev.

Varför tala om problemen, när det finns norska överdrifter att ägna sig åt?