I väntan på vändaren

Ulf Kristersson var där. Och Mikael Odenberg. Och Carl Bildt. Inte Elisabeth Svantesson, Timbrohögern är inte hennes bas. Swedenborgssalen i van der Nootska palatset i Stockholm var så full att klasar av moderater hängde i dörröppningen. Fredrik Reinfeldt var på Gotland på kändisbröllop, men en dold makthavare som Mikael Sandström, chef för samordningskansliet under Reinfeldt och nu på TCO, var där. Svenskans politiska chefredaktör Tove Lifvendahl ledde en diskussion.

Det var bara lite drygt fem timmar sedan Anna Kinberg Batra hade avgått.

Gunnar Hökmark återberättade några minnen. En gammal räv från ett annat parti väste något om att det lät för mycket som ett partiledartal. Det var en minnesstund, det här. Inte ett kandidatmöte.

På sätt och vis var det en typisk orättvisa att publicisten och partigängaren Mats Johansson skulle tvingas ett par steg in i bakgrunden, till och med på sin egen minnesstund. Inte så att han någonsin kunde kallas blyg. När en strålkastare fann honom vickade den lilla tangorabatten förväntansfullt ovanför ett skälmskt leende. Men det fanns alltid något av lillebror över honom, i relation till de stora pojkarna. Och saknaden i publikens ansikten verkade inte bara gälla Johansson, utan hela det parti han hade tjänat.

– Det här har rivit upp svårläkta sår, hördes från ett håll.

– Carl är väldigt bekymrad, från ett annat.

Dagen innan, själva ödesdagen, slumpade det sig så att fyra tidigare Muf-ordförande råkade befinna sig på samma konferens, ute på landsbygden. Det var inget partievenemang, men så snart det bröts för en bensträckare åkte mobilerna fram i jakt på täckning. Även civilisterna räknade partidistrikt.

Nu var det sex, snart blev det sju. Åtta.

Ändå saknades adrenalinkicken. Det var idel bekymrade miner. För Bo Lundgren verkade botten – de som alltid röstade moderat, oavsett vad – ligga på ungefär 15 procent. Men det var före Sverigedemokraterna. Har moderata nedgångar någon botten längre? Det lutade åt ett nej. Av de gamla Muf-hövdingarna var det bara Thomas Idergard som intog evighetens perspektiv. Inom ett par veckor är han färdig jesuitpater. Ulf Kristersson lämnade konferensen tidigt.

Det var en uppenbart planlagd kupp. Och det fanns ett mönster. Enkelt uttryckt såg det ut som om det hela leddes av den falang med rötter i Muf som kallats »pojkarna« och samlats kring riksdagsledamoten Niklas Wykman. På andra sidan fanns »flickorna«, samlade kring riksdagsledamöterna Tina Ghasemi och Jessica Rosencrantz. De två krigande grupperingarna slet under år sönder Muf, fifflade med vallängder, spred rykten och läckte till pressen. Det handlade inte om idéer. Det gällde makt. Oförsonligheten gick långt utöver traditionellt partimygel. Nu skulle alltså detta krig ha fått grepp över hela partiet och satt en kniv i ryggen på Anna Kinberg Batra.

Det var det här den avgående partiledaren syftade på när hon talade om »självskadebeteende«. Det var det som var »svårläkta sår«.

Men redan när Mats Johansson hölls i minne hade den där bilden, så dramaturgiskt och medialt tacksam, blivit otydligare.

Om det här var »pojkarnas« kupp, vad var då »flickornas« motdrag? Kända sympatisörer med flickorna ville också ha avgång. Det verkade inte finnas någon färdig kandidat som skulle ta över. Ingen färdig motkandidat. Få hävdade att Niklas Wykman varit särskilt aktiv just nu. Det såg ut som något mer komplicerat och betydligt bredare.

Opinionsmätningarna gav sitt svar. Moderaternas första tapp, till Sverigedemokraterna, drabbade främst Skåne. Moderaternas andra tapp, till Centern, slog hårt mot Stockholm, såväl stad som län. Det var där kuppcentrum låg och missnöjet var så spritt att det övertrumfade sektbildningarna. Ombudsmän och kommunalråd i hela Sverige hade samtidigt våndats under sommaren och börjat tala med varandra. De var trötta på att försvara sin partiledare. Det var inte bara en fråga om Decemberöverenskommelsen eller luddigheten mot Sverigedemokraterna.

– Mina föräldrar har alltid varit moderater, men de blir förbannade när AKB dyker upp i rutan, erkände en plågad partiaktiv.

Bara 6 procent av väljarna ville se henne som statsminister. Det talades om hennes oförmåga att hantera falangerna och ställa sig över dem. Hon tog inte kommando. Det fanns inga processer för förnyelse. Internkritiken viftades bort, precis som under Reinfeldt. Men Fredrik Reinfeldt hade haft regeringsmakten och opinionen.

När bollen väl var i rullning var den omöjlig att stoppa.

– Jag ställer upp på alla palatskupper som lyckas, var en lakonisk kommentar i efterhand. Partipolitik handlar om att backa vinnare, inte förlorare. Det är själva poängen.

Nej, falangstriderna dög inte som dramaturgisk tråd. Alternativet var idéstriden. Det konservativa mot det liberala. Fram med den omtalade GAL-TAN-skalan. Men återigen: verkligheten är mycket suddigare.

Vilka personer utgör de här två ideologiska polerna i partiet?

Inte ens vad gäller migrationen, den fråga som alltid brukar dyka i de här sammanhangen, går det att urskilja någon större oenighet i sak inom Moderaterna. När partiet retirerade från Reinfeldt skedde det nästan helt utan intern opposition, med undantag för någon stursk talskrivare. Den allmänna meningen var att Reinfeldts triangulering lämnade partiet hängande i luften. Vägs ände. Inga svar på de frågor som ställdes. Det var inte bara Sverigedemokraternas fel.

Inom Moderaterna verkar den allmänna uppfattningen ligga närmare det som PM Nilsson skrivit i Dagens industri: det finns ingen svår idémässig konflikt inom Moderaterna. Det är en myt att man måste välja mellan liberalism och konservatism. Här finns det till och med ett visst självförtroende. Är det något parti som i decennier har funderat på hur friheten ska kunna samsas med ordningen, det globala med det lokala – hallänning, svensk, europé – så är det moderaterna. Även med en GAL-TAN-skala kommer makten att tillhöra den som kan bygga koalitioner i mitten. Så går tankarna.

Frågan är vem som ska göra det.

Mikael Odenberg är ett slags moderat Leif GW Persson. Bara han kan svära sig fri från de senaste årens politik. Han är varmhjärtat burdus, fylld av integritet och omdömen. En potentiell storsäljare. Å andra sidan är det inte säkert att Leif GW vore bästa valet som förlagschef. Odenbergs frispråkighet var till en gräns ett plus. Nu är en vanlig åsikt i partiet att han »överlevererat«.

Vill Ulf Kristersson ens ha uppdraget? Nu tvivlar få. Stödet växer. Kristerssons ekonomisk-politiska seminarium i Almedalen i somras, framhålls som en av få positiva partitillställningar på sistone. Det handlade om integration och internationalisering, höll positiv ton och skissade reformer. Där fanns trådar för framtiden, sägs det. Samtidigt vet alla att de stora bidragsreformer som Kristersson tänker sig, knappast går att få igenom en riksdag med tre block.

Och där är Moderaterna tillbaka i regeringsfrågan. Och förhållandet till Sverigedemokraterna. Och, än så länge, otydligheten. Man kan säga nej, som Odenberg, men sedan då?

Kanske behövs Carl Bildt. Oddsen har sjunkit hos spelbolagen. Kan han kliva in som tillfällig seniorvikarie fram till valet? Det skakas på huvuden, men samtidigt får frågan taktikmaskineriet att tugga i gång: fördelar, nackdelar, procentsatser.

Elisabeth Svantesson lyftes fram som påstådd favorit för de kuppande »pojkarna«. Men det verkar råda stiltje kring henne och i början av veckan deklarerade Niklas Wykman vem han stöder: Ulf Kristersson. Den ledare som, enligt falangteorin, skulle innebära slutet för Wykmans egen karriär.

Det är sådant som gör att en skör optimism trots allt har börjat växa ur bedrövelsen inom Moderaterna.

– Det här kan vara början på att hela partiet, säger en centralt placerad person.

Det låter trevande, men inte oärligt.

Fotnot: GAL-TAN är en värderingsbaserad alternativskala till den etablerade höger–vänsterskalan. GAL=grön, alternativ, liberal, TAN=traditionell, auktoritär, nationalistisk