Allt ljus på Gunnar
Bild: Janerik Henriksson/TT
Det var inte svårt att se vem på bilden som var moderat jurist med särskild förkärlek till de utsatta: jeans och uddakavaj i lagom modernt snitt. Och så frillan. De ljusa lockarna gav Gunnar Strömmer den rätta »muffiga« looken, samtidigt som hans uppriktiga blick utstrålade mognad. Allvar.
Framför honom stod bilplåtslagaren Marian från Rumänien. Han skulle utvisas. Trots att företaget han jobbade på behövde honom. Trots att det knappt utbildades några bilplåtslagare i Sverige. Det var inte okej, tyckte Gunnar Strömmer.
Han slog en signal till sin gamle kombattant från tiden som ungdomsordförande, Niklas Nordström, S-oppositionsråd i Nacka där bilfirman låg. Med honom vid sin sida kunde Strömmer ge Marians case den tyngd som behövdes för att något skulle hända.
– Vi har en konstig syn på det vi kallar nyckelpersoner. Om det är en vd, en läkare eller ingenjör som kommer hit betraktas de som nyckelpersoner. Men för ett litet företag kan en bilplåtslagare också vara en nyckelperson, sa Gunnar Strömmer till Aftonbladets utsände reporter.
Läs mer: Årets svensk 2013 – Gunnar Strömmer
Det lät så enkelt. Så jordnära. Alla som läste tidningen förstod. Och antagligen kände de även för Marian när två hederliga killar, en sosse och en moderat, stod upp för en utlännings rättigheter. Hur det gick sen minns inte Niklas Nordström. Men han minns att han blev glad över samtalet från Gunnar. Humanisten. Diplomaten. Men också den skarpa ideologen som alltid stod upp för sin sak.
Det är honom moderater nu står i kö för att hylla när Gunnar Strömmer presenteras som ny partisekreterare på Moderaternas partistämma. När Aftonbladet-bilden togs hade han startat den ideella stiftelsen Centrum för rättvisa. Efter det satt han länge bekvämt på en advokatfirma i Stockholm, och bland många partikamrater hade man gett upp hoppet om att han skulle återvända som aktiv i politiken. Men med Ulf Kristersson i partiledarstolen började det genast att tisslas och tasslas; kanske skulle Gunnar, äntligen, vara på väg tillbaka. Precis när partiet behövde honom som mest!
Det låter som taget ur någon superhjältefilm, men folk känner verkligen så. Många moderater, svältfödda på intelligentia i partiet, ser Gunnar Strömmer närmast som en hjälte. Inte minst Ulf Kristersson.
Deras gemensamma historia började för flera decennier sedan. Som unga moderater stod Gunnar Strömmer och Ulf Kristersson på samma sida av en ideologisk strid som delade Moderaterna mitt itu. Det handlade om invandrare. Strömmer och Kristersson tillhörde båda partiets liberala skara, den väldigt liberala skaran. De förespråkade fri invandring och i ungdomsförbundet fanns strömningar som inte hade problem med att utvisningshotade flyktingar gömdes. Det fick de andra, de äldre, mer konservativa politikerna, att rasa. De hatade civil olydnad och förespråkade ordning och reda. Striden blev stökig, och förvirrande för alla som stod utanför. Inte minst när en av de på andra sidan, Fredrik Reinfeldt, tog över partiet och förde idédebatten åt det liberala hållet.
I dag råder nytt stök i Moderaterna. Allt sedan Reinfeldt avgick valnatten 2014 har Moderaterna gjort allt för att montera ner arvet från sin mest framgångsrika ledare någonsin. Där Reinfeldt satt står nu Ulf Kristersson upp för Anna Kinberg Batras linje om »flyktingpaus« och att alliansen ska bilda regering även om den blir mindre än de rödgröna i valet. Sedan är det detta med de interna konflikterna. Den senaste tidens strider inom Moderaterna har lämnat efter sig en dysfunktionell organisation där snart i stort sett alla satt kniven i ryggen på varandra. Och detta inför öppen ridå. Det är inget som moderater, om de inte har ett förslutet som muffare vill säga, är vana vid. Anna Kinberg Batra hade visserligen få fans på slutet men bland luttrade moderater muttras det fortfarande om »processen«. Den var inte bra! Bataljerna lämnade efter sig variga ärr. Nu behövs det någon som kan hela partiet.
Egentligen handlar inte så mycket om konkret politik. De största avstegen från Reinfeldts Moderaterna gjordes under Kinberg Batra och när partiet nu samlas till stämma i Örebro är det hennes politik som ligger till grund för diskussionerna. Nej, det handlar mer om tonalitet, som en moderat uttrycker det. Kommunikation. Moderaterna behöver någon som gjuter mod i organisationen, som får partisterna att dra åt samma håll. Där har Kristerssons resonerande stil redan vunnit mark. I sitt installationstal tog han avstånd från migrationsuppgörelsen med MP och den kritiserade Decemberöverenskommelsen. I stället pratade han om framtiden och vävde samman liberala och konservativa ideal, samtidigt som han uppmanade partikamrater att hålla god ton i samtal med sina politiska motståndare. Det spred lugn, välbehövligt lugn i partiet.
Men Kristersson behöver hjälp om stämningen ska hålla i sig. Och det är här vännen Gunnar kommer in. Partisekreteraren är klassens ordningsman, en politikens vd. Hen ska entusiasmera medlemmarna och ta fram strategier. Men också vara en politisk ledstjärna i organisationen, den som får delarna att arbeta ihop.
I Moderaterna har partisekreterarrollen sett olika ut beroende på vem som innehaft den. Johnny Magnusson hade exempelvis en stark organisatorisk roll men syntes inte så mycket utåt, medan Per Schlingmann var hans totala motsats. Han pratade gärna med journalister och stöpte om partiet ner på retorisk nivå. Han undervisade partifunktionärer i allt från hur man i »det nya arbetarpartiet« skulle kommunicera, till vilka kläder man absolut inte borde ha. Ingen moderat kan ha glömt Schlingmanns uppfordrande rader i »Guide till Moderaternas nya utseende«: Vi lämnar slips och pärlhalsband hemma.
Gunnar Strömmer kommer in i en organisation som ser väldigt annorlunda ut. Tomas Tobé insåg att jobbet som partisekreterare var för stort för en person och tillsatte därför en biträdande partisekreterare för att hjälpa till med det organisatoriska. I dag är det totalt tre personer som delar på bördan. Det öppnar för ideologen Strömmer. Och det är kanske där han kan göra störst nytta. Många moderater viskar gärna om hur tidigare partisekreterare saknade förmågan att skapa politik. Och är det något som ständigt skaver inom Moderaterna så är det bristen på politikutveckling. Som ny partiledare kan Kristersson rida på förändringens vågor ett tag utan att egentligen förändra så mycket. Men om si så där tre månader kommer han till en kritisk punkt, enligt moderata strateger. Har inte opinionen börjat vända då så kommer oron. Och förväntningarna. Då måste den fryntlige norrlänningen vid namn Gunnar inte bara göra ett hejdundrande missionsarbete ute i landet. Han måste även bistå med nya idéer.
– För att stå och kasta miljoner på varandra i riksdagen är ganska ointressant, säger Johnny Magnusson, som i dag är förbundsordförande i Västra Götaland.
Magnusson framhåller att Gunnar Strömmer tänker på ett sätt som skiljer sig från många andra politiker. I stället för att enbart diskutera frågor i termer av kronor och ören angriper han frågor som utanförskap ur ett större perspektiv. Och han har bevisat att han inte fastnat i sin ungdoms tankesätt. För två år sedan tog Gunnar Strömmer plats i Moderaternas partistyrelse. Efter stämman samma år var det en pragmatisk Strömmer som uttalade sig om partiets nya migrationspolitik.
– Det är viktigt att visa på medmänsklighet och allas lika värde, och som också tar hänsyn till att Sverige inte kan ta hur stort ansvar som helst i de här frågorna, sa han.
De moderata förväntningarna på Gunnar Strömmer är skyhöga. Frågan är om han lyckas leva upp till dem. För även om han är en kompetent politiker så pekar personer som känner honom väl på en brist som kan bli ett problem på sikt: när han ska hantera interna konflikter och tillrättavisa personer som inte skärper sig. I en tid då det mest kännetecknande för Moderaterna var velande, försökte dåvarande partisekreteraren Anders Edholm peka med hela handen och stoppa krypskyttet inom partiet. Det gick sådär. Skyttet fortsatte och Edholm hamnade ett pinnhål ner. Frågan många moderater ställer sig nu är hur Gunnar Strömmer och Ulf Kristersson agerar ifall spänningarna i partiet kommer upp till ytan igen.
De som känner Gunnar Strömmer framhåller gärna hur fokuserad han är, hur han målmedvetet tar sig för en uppgift i taget. Men få vågar tala högt om en annan sida inom honom. Den målmedvetna. Den strategiska. En del partivänner poängterar att Gunnar inte gör någonting av en slump, och att han inte utesluter att tids nog ta ytterligare ett steg uppåt i partiorganisationen. Till partiledarposten. Det vore inte otänkbart, säger någon. Det vore rent av logiskt med tanke på hans naturliga ledaregenskaper, säger en annan.
– Han har själv sagt att partisekreterare är det näst finaste jobbet efter partiledare. Jag tror det är dit han vill, även om han inte har bråttom, säger Mats Linder, ledarskribent på tidningen Hela Gotland.
Oavsett verkar de flesta överens om att den typen av ambitioner ligger långt in i framtiden. När han utsågs som partisekreterare pratade han om behovet av en moderat reformagenda som sträcker sig över fem och tio år. Och den ska vara både liberal och konservativ. Precis som Strömmer och Kristersson själva i dag. Det är uppenbart att de båda Muf-basarna ligger i fas, frågan är om de får med sig resten – »ända in i kaklet«.
Läs mer
