De förhoppningsglada

Mannen går klädd i t-shirt och jeans. Det är i slutet av sep­tember. På skjortan står skrivet­: Hoffnungsfroh. Förhoppningsglad skulle det väl bli på svenska, ungefär. De tyskspråkiga är rätt bra på det där med mångtydighet. Den förhoppningsglade tillhör i alla fall partiet Neos. Det är ett rätt ungt och liberalt parti, i Österrike. Där blir det val om drygt en vecka. Neos hoppas på 5–6 procent av rösterna, på fortsatt representation. Hoffnungsfroh var ordet, ja.

De förhoppningsglada står i dag ställda mot de förändringsarga, över hela Europa­. Så ser det åtminstone ut på ytan. Det finns forskning från franska Sciences Po som visar att en pessimistisk eller dyster framtidssyn lätt kan omvandlas i röster på extrema ytterpartier. Nynationalisterna är pessimister, medan liberalerna eller globalisterna är optimister.

Kan man säga så? Ja, sannolikt. Donald Trump gick till val med en dyster kampanj som målade bilden av ett USA statt i snabbt förfall. I en opinionsmätning i april 2017 uppgav nästan tre fjärdedelar av Marine Le Pens väljare att de till sin läggning är pessimister. Bland Emmanuel Macrons väljare beskrev sig ungefär lika många som optimister.

I Macrons valmanifest kallat »Révolution« från våren 2017 kan man i de sista och avslutande raderna dessutom läsa att han äger en »optimistisk vilja«. Det är en vacker formulering. I Macrons fall fokuserar optimismen på ordet libéralisme. Det skall återupprättas och föras tillbaks till källan, till betydelsen av individuella friheter. I motsats då till den nedskällda nyliberalismen.

In på arenan träder så den förhoppningsglade mannen från Neos. Men vad är det nu egentligen han säger där han står på en liten scen? Hans retorik påminner starkt om Marine Le Pen. De gamla partierna skall helst av allt störtas. Etablissemanget i Wien skall raseras. Mannen beskriver sitt Neos som ett genuint gräsrotsparti som reser runt i karavan och låter­ vanligt folk leka budget­spel på ungefär samma sätt som man spelar Monopol kring kaffebordet. Gräsrötter som kodord för vanligt och hederligt folk, alltså.

Neos systerparti i Tyskland heter FDP. I folkmun kallas det tandläkarpartiet. FDP nådde stora framgångar i valet i september. Så påstods det åtminstone i kommentarerna efteråt. I själva verket landade FDP i ett röstetal som man normalt­ har haft under hela efter­krigstiden. Och hur nådde man dit? Jo, genom att säga att Tyskland och tyskarna måste få välja sina invandrare och sina flyktingar själva. Och inte minst genom att säga att de som slutligen kommer­ bör vara nyttiga för landet. Liberal­ förhoppningsglädje maskerad som nationalistisk förändringsilska. Eller är det kanske tvärtom?

Men så här ser det nu allt oftare ut i vårt Europa. De politiska extremerna tvingar fram svajande kompromisser i den påstådda mitten. I skatte­politiken delar Neos både frågeställningar och svar med nationalkonservativa ÖVP. Med de Gröna och med socialdemokratiska SPÖ delar partiet en allmänt liberal samhällsbild. Men vad hjälper det. I de senaste opinionsmätningarna får Neos cirka 5 procent av rösterna, långt efter ÖVP som leder långt före SPÖ. Den unge och konservative utrikesministern Sebastian Kurz attackerar Schengen och skolor som står på islamisk grund och vinner­ därmed många poäng och många röster. Sebastian Kurz är mera Victor Orbán än Emmanuel Macron och han är väldigt mycket mera Österrike än EU.

Med detta skrivet kan man väl bara tillägga en sak: det är inget fel på optimismen så länge den inte invaggar en i falska­ förhoppningar.