Västlänkens konstverk är samhällsomstörtande och lysande

Halvvägs till Guildford, om man reser från London, ligger Painshill. Där anlade Charles Hamilton, en i en lång rad söner till earlen av Abercorn, en park i mitten av sjuttonhundratalet. Han byggde lusthus och ruiner och satte in en platsannons, där han sökte en dekorativ eremit som kunde bo i parkens eremitgrotta. Eremiten skulle tilldelas en bibel, ett par glasögon, "en matta för fötterna och en fotpall att använda som huvudkudde", ett timglas, vatten och färdiglagad mat. Han skulle klä sig i en kappa av kamlottyg, fick inte klippa hår, skägg eller naglar och inte heller tala med någon eller lämna ägorna. Ersättningen bestod av hela 700 guineas, en mindre förmögenhet, men det förutsatte att eremiten tjänstgjorde prickfritt i sju år. Annars blev det ingen ersättning alls.

Den eremit som anställdes sägs ha stått ut i tre veckor, innan han återfanns på den lokala puben.

Det är den här historien jag tänkte på när det meddelades att Simon Goldin och Jakob Senneby har vunnit tävlingen om den konstnärliga utsmyckningen av Västlänkens tågstation i Göteborg. Deras konstverk består av en livstidsanställd person, som ska finnas på stationen. Vid sidan av det får personen göra vad den vill. Det ska finnas ett litet omklädningsrum och ett stämpelur, men ingen arbetsbeskrivning.

Jag tror inte att jag har stött på ett mer samhällsomstörtande konstverk i vår tid. En böjd flaggstång är ingenting mot det här. Den avlönade dagdrivaren provocerar på massor av olika plan och på nästan alla plan är det meningsfulla provokationer. Arbete har ju blivit en fetisch. Det är arbete som ska sköta integrationen, det är arbete som frigör kvinnan, det är arbete som förverkligar oss, det arbete som ger livet mening. Det finns ingen fråga som inte kan besvaras med arbete. Vi måste följa arbetslinjen på livets golv för att hitta rätt. Det är så självklart, en trosbekännelse i medelklassdiktaturen, att ett konstverk av den här typen skapar både förvirring och ursinne. Det är faktiskt lysande.

De dekorativa eremiterna har en ganska lång historia och Charles Hamilton var inte ensam om att hyra in låtsaseremiter. Gordon Campbell, professor i renässansstudier vid universitetet i Leicester, skrev häromåret en bok i ämnet. Han menar att eremiten kunde ses som en offentlig symbol för melankoli. Att odla den typen av ledsamhet och molande tragik ansågs vara bra för karaktären. Det både visade på och utvecklade ett finstämt känsloregister. Han menar också att vi numera värjer oss från den typen av mildare känslor. De stämmer inte överens med en kultur där man ständigt ska förverkliga sig och skapa sitt eget öde.

Med tanke på det undrar jag om inte dagdrivarjobbet på Västlänkens station kommer att vara minst lika svårt att uthärda som jobbet som eremit hos Charles Hamilton. Kanske är det till och med ett av Sveriges tuffaste.