Bokmässans vd, ett gott exempel i en tid av hysteri och opportunism
Förra året var en katastrof. Från ena dagen till den andra svajade Bokmässans vd Maria Källsson med opinionsvinden. Först sattes yttrandefriheten främst, därför skulle Nya Tider få vara på plats. Sedan måste yttrandefriheten skyddas, därför skulle Nya Tider inte släppas in. Sedan gick det inte att lösa upp kontraktet, så Nya Tider fick komma ändå.
Jag har säkert glömt ett par turer.
Det var verkligen ett beklämmande skådespel. En princip växlades mot en annan, tills alla principer slängdes överbord och alltihop gjordes till en praktisk-juridisk fråga. Det framstod som ett tecken i tiden, ett av flera exempel på hur folk i beslutsfattande ställning i kulturvärlden gjort sig av med ryggraden och sneglar på Twitter.
Skulle Maria Källsson avgått då, hade jag inte haft mycket att säga om saken.
Men i år fick jag bakläxa. Jag trodde jag visste vem Maria Källsson var, men jag hade alldeles tydligt fel. Källsson var uppenbarligen inte redo att hantera stormen 2016. Hon överrumplades. I år var hon redo och ingen kan påstå annat än att hon hade lärt sig allt som gick att lära av 2016 års misslyckande. Mer än så: hon hade bestämt sig för en tydlig linje som hon visste skulle bli kontroversiell. Och trots att Bokmässan, som är ett kommersiellt evenemang, utsattes för bojkott och direkt smutskastning, stod hon pall.
Maria Källsson tog principiell strid för en bred Bokmässa där även deltagare som provocerar och väcker obehag får delta. Till och med sådana som hyllar massmördaren Mao, om vi nu för en gångs skull ska lämna Nya Tider därhän.
Det säger något om det här landet att den intellektuellt hederliga och principiella hållningen, inte förra årets lealösa pinsamhet, är det som nu lett till beskedet att Maria Källsson slutar. Det säger ännu mer om det här landet att en rad svenska kulturpersonligheter, inklusive kulturchefen på Dagens Nyheter, välkomnar hennes avgång och hoppas på någon med »mer publicistisk förankring«, eller någon annan formulering av samma vagt inkännande slag.
Om vi skiter i fikonspråket önskar de sig en mer följsam person som böjer sig för de gapigaste i Kultursverige. Det får de säkert.
Skulle dessa kulturjeppar vara konsekventa borde de nu fortsätta sin kampanj och se till att från mässan utesluta Maohyllarna, kanske en och annan islamist och åtminstone ett par av dem som lett kampanjen mot Källssons ställningstagande. Om antidemokratiska röster inte får »normaliseras«, borde det rimligen gälla våldsdyrkande vänsterextremister också. Men det kommer förstås inte att ske. För det här handlar inte om principer och konsekvens. Det var vad Källsson stod för i år. Det här handlar om motsatsen: följsamhet, flockmentalitet och grupptryck. Ett slags puritanism utan några principiella värderingar.
Men man får väl vara glad för det lilla: att den här mobben åtminstone bara är fläckvisa puritaner. Skulle de verkligen vara konsekventa i sin renhetsiver och även rensa bort andra tokskallar, skulle Bokmässan bli olidligt trist. Jag tycker att både maoister och Athena Farrokhzad ska släppas in genom mässdörren, trots sina åsikter.
I övrigt är det bara att hålla med Elsa Westerstad, Fokus förra kulturredaktör, som skriver om saken i Svenska Dagbladet: tack, Maria Källsson. Du har varit ett gott exempel i en tid av hysteri och opportunism.
