Olust, hopp och New York Times

Unease. Det närmsta man kommer på svenska är väl olust.

Amerikansk press brukade ha ett alldeles särskilt, direkt och samvetsgrant tilltal. Ett tilltal som tog verkligheten på större allvar än vad som är det normala i till exempel brittisk press, men som i alla detaljerade, skickligt pedagogiska förklaringar av vad som skett och hur saker och ting fungerar, lät förstå att saker och ting går att fixa. Det fanns en underliggande, möjligen aningen naiv, optimism. Varför göra sig besväret att skriva en instruktionsbok för världen, om världen inte kan fås att fungera?

Trumps valvinst splittrade sådan självsäkerhet. I månader kunde amerikansk press inte göra annat än oja sig, få ilskna utbrott, fnittra hysteriskt, eller mumla deprimerat i ett hörn av redaktionen. Men i helgen anade jag att ett nytt, prövande tilltal är på väg att sänka sig.

New York Times ägnade i lördags flera uppslag åt ett reportage från Indiana. Det handlar om Shannon Mulcahy, en fattig kvinna som kämpade sig fram till ett hyfsat jobb i en kullagerfabrik. Men så en dag för något år sedan togs ett »affärsbeslut« och Mulcahy fick i uppgift att lära mexikanska arbetare sitt jobb. När hon var färdig med det flyttades jobbet till Mexiko och hon stod där med en dotter, som hade drömt om att bli den första i familjen att gå på universitet och en son som själv har en handikappad fyraårig dotter. Det, och inget jobb.

Mulcahy röstade inte i valet, men hon hejade på Trump. Demokraterna talade om »sociala skyddsnät«. Trump talade om jobb. Och det var ett jobb, inte allmosor, Mulcahy ville ha.

Det har gjorts många reportage från Trumpland förut. Gärna med kolgruvearbetare i hängselbyxor. Men Farah Stockmans reportage om Shannon Mulcahy har en helt annan ton. Det förutsätter inte att vi har att göra med obildade människor, som drivs till irrationella beslut och märkliga åsikter på grund av att de inte förmår förstå sitt eget bästa. Det här är ett reportage som utgår ifrån att Shannon Mulcahy och hennes likar tvärtom agerar så rationellt de kan i en verklighet som struntar i dem. De som minns David Goodharts idé om rotade »somewheres« och globala »anywheres« kan se reportaget som ett ärligt försök att förklara »somewheres« för alla »anywheres« i New York Times läsekrets. Det är det tydligaste exemplet jag sett på att New York Times kanske äntligen börjar ta sig förbi chocken och fördömandena och försöker begripa samtiden igen.

Det finns en känsla av unease, olust, i hela artikeln, som inte har att göra med Shannon Mulcahys orättvisa öde, utan snarare med dåligt samvete. En efterbörd till en hel politisk elits ovilja att förstå det folk som den vill leda.

Och i Wall Street Journal i helgen en annan form av olust. Republikanen Peggy Noonan, som aldrig haft särskilt svårt att förstå Trumps väljare, men fått svårare och svårare att förstå Trump, kände sig tvungen att efterlysa vittnen. När den framträdande republikanen Bob Corker offentligt berättar att arbetet i Vita huset mestadels består i att försöka tygla en president utan någon som helst styrsel, måste det tas på allvar. »Mr Corker« , skriver Noonan, »är värd ett erkännande för att offentligt ha deklarerat sina reservationer och varningar. USA befinner sig i en krävande internationell miljö; det är inte orättvist eller orätt att fråga sig om presidenten klarar av uppgiften och förmår leda oss genom den.«

Noonan konstaterar att läget är mycket känsligt. Inom landets ledning, bland eliter och etablissemang – oavsett politisk färg – verkar nu den allmänna meningen vara att president Trump är ett allvarligt problem, eller till och med ett påtagligt hot mot landet. Bland stora väljargrupper är han fortfarande ett hopp, kanske till och med en hjälte. Därför måste de som faktiskt vet något om problemen sluta läcka anonymt och likt Bob Corker kliva fram i offentligheten och lufta sina farhågor. Mer anonyma uppgifter kommer bara att öka splittringen »Det är lite skrämmande. Vi behöver mer ljus«, slutar Noonan.

Det är, i klartext, en uppmaning till människor nära presidenten att bistå med att lyfta bort honom, eller åtminstone beröva honom all väsentlig makt. Och Peggy Noonan är inte vem som helst. Hon har alltid tillhört de mer folkliga, lätt populistiska republikanerna.

Unease. Och ändå, i just denna känsla, en aning av hopp. Amerikaner har svårt att i längden ducka för de ärliga observationerna och för övertygelsen att det går att hitta lösningar på problem.