Pinsam personalpolitik

Regeringens havererade tillsätt­ning av ny landshövding i Stock­holm är bara en i raden av illa hanterade chefsrekryteringar i­ staten. De kritiker jag talar med är osedvanligt hårda och jag hör ord som »långsam, politiserad, pinsam och respektlös« och att det inte blivit bättre sedan den förra regeringen. Det handlar om ett mönster, inte enstaka fall.

Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson fick sparken den 23 februari 2017 på grund av bristande förtroende. Men han fick ändå sitta kvar i väntan på en ny och de anställda tvingades arbeta under en »lame duck« i nästan åtta månader.

Den 20 januari 2017 gick Lars Bäckströms förordnande som landshövding i Göteborg ut. Men när nyåret närmade sig fanns inget besked om efterträdare. Bäckström erbjöd sig att sitta kvar tills vidare. Han hade inte fyllt 67, han var framgångsrik och närmast folkkär. Men svaret dröjde och landshövdingen fick organisera sin avskedsmottagning. Regeringen höll benhårt på principen om ingen förlängning efter 6 + 3 år.

Hela våren och sommaren fick residen­set i Göteborg stå tomt. Inte förrän sent i somras tillfrågades Anders Danielsson, Röda Kors-chef och tidigare general­direktör på Migrationsverket och Säpo. Han tackade ja och tillträdde i september.

Skillnad mellan stat och näringsliv är stor. I näringslivet beräknas en vd-rekrytering ta tre månader, max fyra, men den redovisade snittiden i staten är minst ett halvår. Alla höga chefer i myndighetsSverige vet att det tar tid och att besked dröjer eller uteblir. Oron och frustrationen är stor bland myndighetscheferna, men ingen törs klaga offentligt.

Statliga chefsförordnanden är tidsbegränsade till sex år med möjlighet till förlängning i tre år. Slutdatum är alltså känt och regeringen har god tid på sig att utse en efterträdare, som i princip borde kunna tillträda samma dag företrädaren går. Men så funkar det inte. Det finns i dag tio vikarierande myndighetschefer och ytterligare nio som ska avgå inom ett halvår.

Problemet är inte nytt, och regeringskansliet har faktiskt försökt göra något. Centralt i Rosenbad finns det nya Kansliet för chefsförsörjning av myndighetschefer med 3,5 rekryterare som har gott rykte i branschen. Men det går inte att skönja märkbara förändringar. Det är svårt att få andra förklaringar till misslyckandena än allmän tafflighet och att processerna försenas och försvåras av politisk kohandel och personliga band. Mest intressant är kanske att rekryteringen av landshövdingar är undantagna från det nya kansliets mer professionella arbete. Därmed kan regeringen lättare väga in annat än förtjänst och skicklighet i sina beslut om landshövdingar.

Landshövdingen i Stockholm är alltså det senaste exemplet. Det har varit känt i åratal att Chris Heister skulle sluta den 1 september. Men Thomas Bodström utsågs inte förrän i slutet av augusti och skulle inte ha börjat förrän i november. Nu tvingas han sluta redan innan han börjat och Stockholm lär få vänta på en ny landshövding.

Thomas Bodström hade fått ett förordnande på sex år. Lika lång tid fick en annan socialdemokrat, Göteborgs tidigare kommunalråd Anneli Hulthén, utnämnd på sex år som landshövding i Malmö. Annat­ är det för de nya landshövdingar som inte är socialdemokratiska politiker. De har fått betydligt kortare mandat. Thomas Carlzon i Kalmar, Ingrid Burman i Kronoberg, Sten Nordin i Blekinge, Anders­ Danielsson i Västra Götaland och Göran Enander i Uppsala har alla fått förordnanden på bara mellan två och drygt tre år. Även Håkan Sörman i Jönköping, som lämnat på egen begäran, fick ett kortare förordnande. Några av dessa faller för åldersstrecket, men det gemensamma för samtliga är att de inte är socialdemokratiska politiker.

Alla landshövdingar är lika. Men en del landshövdingar är mer lika än andra.