Sluta tokhajpa Nya Tider

De 159 aktivistiska nazister Expo identifierat utgör en fara för enskilda personers säkerhet. Men är NMR verkligen det största hotet mot demokratin och måste motstrategin innebära att vi liksom programmerade utefter nazisternas standardmanual ska gå man ur huse i protest?

Förra gången antirasisterna mass­mobiliserade för demokratin lyckades de jobba upp huvudmotståndaren till rekordsiffror i valet 2014. Tänk er SD-mötena utan skränande tutande mot­demonstranter. En ensam talare, ingen stannar upp för att lyssna, några broschyrer fladdrar ensligt iväg över folktomt torg. Hur mycket rapportering och rubriker skulle partiet fått utan mot­demon­stranter och hur många väljare skulle ha attraherats utan den underdogposition de offentligt skänkte partiet?

Så när obetydliga Nya Tider tokhajpats av antifascisterna var det väl väntat att en utkantsgrupp som NMR också ville paxa plats mitt i strålkastarljuset. Demon gick inget vidare men motdemonstranter fyllde i tusental Göteborg och stenkastande Antifa gjorde sitt bästa för att skapa Weimarvibbar. Så vad händer härnäst? Att KKK-Sverige kräver del av medie­kakan och genast utropas till rikshot?

Den moraliska prestige som utvinns ur det självklara; att förkasta nazism, har antagligen försvårat samtal om hur det bäst ska gå till. För det är väl ändå lite befängt att vi förväntas bemöta extremism helt olika beroende på vilken politisk grupp som sägs hota demokratin. Finns det exempelvis någon djupare analys bakom att nazism till skillnad mot islamism bäst bekämpas med hårdare lagstiftning och inte med handhjärtan, en officiell Löfven-ledd kärleksmanifestation och rådet att vi bara ska leva våra liv som vanligt utan att vara rädda?

De olika strategierna kring islamism och nazism verkar i stället drivas av tillfälliga opinionsvindar. Hur låter exempelvis följande nyansering enligt NMR:s perspektiv: Den stora majoriteten nazister är fredliga och dess ledare plus NMR:s program förkastar allt våld. De tre dömda för bombdåden i Göteborg har ingenting med riktig nationalsocialism att göra utan de är missledda radikaliserade avhoppare från partiet. Det är en fördom att svenska nazister vill förinta judar och invandrare. Partiet vill i stället införa »human repatriering« men många med invandrarbakgrund skulle ändå ha skäl att få stanna i Sverige. Riktiga nationalsocialister lyfter fram Adolf Hitlers fredliga goda sidor och beklagar att han tvingats till krig och att den tyska nazismen därigenom blev så auktoritär.

Ovanstående meningar framstår som fullkomligt vansinniga i sin massiva slagsida av försvarstal men en liknande distinktionstolkning är helt okej att applicera på en djupt antidemokratisk inhuman politisk ideologi som islamism.

Och vad sägs om denna beskrivning av Rote Armee Fraktion – Baader och Meinhof kände sig aldrig hemma i det repressiva västtyska samhället. De såg och upplevde själva förtryck av en stat där många nazister fortfarande satt på ledande poster. Men RAF hade ingenting med vänstern att göra. Den kopplingen är ett uttryck av fördomar och vänsterfobi som i förlängningen föder än mer utanförskap och terrorism.

Alla älskar nazismen som den begärligaste frukten på det politiska trädet. Hängande på grenen längst ner lockas alla att plocka. Men så komplicerat och oöverstigligt ansträngande att i stället försöka att komma åt dem i toppen och det alltför politiskt svårplockade på närmare håll.

I delar av städernas förorter har demokratins principer aldrig slagit rot ut­konkurrerade av klanens organisering av familj- och samhällsliv. Vi hör ibland talas om fenomenet genom begrepp som heders­kultur-förtryck-våld. Samtidigt som Löfven slog fast att demokratin måste få försvara sig mot nazisterna lät Aftonbladet läsarna få inblick i en annan­ allvarlig konsekvens av rättstatens krympande räckvidd. I en reportageserie skildras hur en Göteborgsförort sedan decennier domineras av en klan på cirka 120 personer. Medlemmarna har på två år dragit på sig 200 polisanmälningar men utan vittnesmål läggs utredningar ner. Skribenten Per Brinkemo har liksom polis och åklagare länge varnat för att klan­samhällets så kallade sedvanerätt trätt i kraft som rättsskipningsmetod i förortens enklaver men utan att det väckt varken debatt eller motåtgärder.

Nazismen är den tacksammaste av fiender att lyfta in i offentlighetens mitt för både politiker och aktivister samt förstås för nazisterna själva alltmedan demokratin eroderar i samhällets kanter.

»Turning and turning in the widening gyre. The falcon cannot hear the falconer; Things fall apart; the centre cannot hold.«