Statens våldsmonopol är brutet

Medan det fortfarande tjafsas i salongerna om begreppsapparaten – finns några »no-go-zoner« i Sverige? – fortsätter de beväpnade gängen att hävda sin överhöghet på de gator där de så önskar och kan. De bryr sig inte så mycket om vad deras makt kallas på kultur- och ledarsidor. De skjuter varandra och då och då, för säkerhets skull, även vittnen. De gör det tillräckligt ofta för att få ska ha lust att vittna. Man kan förstås göra en moralisk fråga av saken och påpeka att vi alla har en plikt att vittna i rätten när vi sett ett brott begås. Men när moralen står i strid med rationaliteten vinner oftast den senare.

Så vad ska man göra? Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har redan bestämt sig för att de nog vill tillåta anonyma vittnesmål. Moderaterna ska behandla frågan under stämman som börjar i morgon, torsdag. De är oense. Den tidigare partisekreteraren, numera rättspolitiske talespersonen, Tomas Tobé är för. Den nyutnämnde partisekreteraren och juristen Gunnar Strömmer är det inte.

Kanske är det en bra idé, eller åtminstone en nödvändig idé, att tillåta sådan anonymitet. Andra nordiska länder gör det och med strikta regler om hur det får gå till har anonyma vittnesmål passerat Europadomstolens granskning. Men det är ändå ett tecken på uppgivenhet att vi ens talar om saken.

Problemet vi har kan knappast bli tydligare. Staten klarar inte längre av att skydda medborgarna från alternativ »rättskipning«. Våldsmonopolet är brutet. Det är ett misslyckande och ett tecken på att staten inte tillräckligt förmått att prioritera det mest centrala den ska syssla med. Lösningen som föreslås är inte att staten ska kliva fram och ta tillbaka en dominant roll. Den uppgiften är främst Dan Eliassons och det kanske inte direkt fyller någon med tillförsikt. Så istället föreslås att staten ska hjälpa medborgarna att kliva in i dunklet och gömma sig. Det kanske staten ändå kan klara fortfarande.

Det är, som sagt, möjligen nödvändigt att hitta på något sådant för att försöka få kontroll över de områden som vi inte får kalla no-go-zoner, men som ändå är så farliga att de som dagligen går där inte vågar peka ut sina plågoandar. Nödvändigt, kanske, men ändå rätt ynkligt.

Det finns verkligen en moralisk fråga här, men den gäller inte i första hand de som på goda grunder är för rädda för att vittna. Den moraliska frågan gäller de ansvariga i staten som misskött sin mest grundläggande uppgift.