Stridströtta samurajer inför nyval

En gång gick samurajerna här på sin väg mot det kejserliga palatset. I dag pågår vardagslivet på Kyo-tokaidogatan i södra Tokyo som vanligt. Äldre kvinnor struttar fram bakom sina rullatorer, skolbarn stojar och leker på väg hem från skolan, mödrar cyklar med sina småbarn i barnstolar. Utefter den gamla samurajgatan pågår det lilla livet som vanligt och vittnar om det välfärdssamhälle Japan är.

Folk har det bra. Pensionärerna får sin pension medan befolkningen minskar med oroande hastighet. Från 128 miljoner 2010 beräknas landets invånare minska med 50 procent under detta århundrade. Något­ som knappast märks under rusningstid­ i jättestaden Tokyo, som är som ett inferno.­ Bara att hitta­ i virrvarret av alla tunnel­banelinjer och pendeltåg är ett äventyr. Men Tokyoborna står tysta och sammanbitna i trängseln för att över huvud­ taget komma ner till tunnelbaneperrongen där särskilda vakter dirigerar med yviga gester­. Japanerna ställer sig stoiskt­ i köer, när tågen kommer går de på i tur och ordning. Trots myllret av folk fungerar allt enligt ingenjörskonstens alla principer, ny teknik­ har länge varit vik­tigare­­ än såväl samu­rajer som tempel.

Men sedan premiärminister Shinzo­ Abe i förra veckan utlyste nyval har sprickan­ i det japanska samhället också blivit tydlig. Den ekonomiska politiken, »Abenomics«, har enligt många misslyckats och efter kärnkraftskatastrofen i Fukushima finns ett stort kärnkraftsmotstånd som kan få avgörande betydelse i valet.

Strax intill samurajgatan har Kohei Kano­­mata sitt nyöppnade hostel. Han är 27 år gammal och en av Tokyos unga entreprenörer. Just nu boomar hotellindustrin. Inför OS i Japan 2020 öppnar nya hotell och vandlarhem så gott som dagligen. Turist­industrin sätter nya rekord.

– De olympiska spelen har givit oss en chans vi inte får missa, säger Kohei Kanomata. Han står i receptionen till sitt hostel, Artnshelter.
– Många unga kommer, men också äldre affärsmän. De arbetar ute i landet kommer till Tokyo för att träffa sina chefer. Då är det billigt att bo här.

När Kohei Kanomata startade tog han 4 000 yen, cirka 300 kronor, cirka 190 kronor, per natt för en sängplats. Men konkurrensen är mördande och nu har han sänkt priset till 2 500 yen. Deflation är fortfarande en plåga i den japanska ekonomin. Fallande priser gör det svårt att förutsäga framtiden.

Men Kohei Kanomata tycker inte att han märker deflationen så mycket, matpriserna är stabila, och enligt den officiella statistiken var det i stället inflation på 0,7 procent den senaste månaden.

För Kohei Kanomata är det viktigaste att få fler kunder. Under kvällens lopp går han ofta till sin Apple laptop och kollar hur mycket bokningar som har kommit in via bokningsfirmorna.

När Kohei Kanomata startade Artnshelter 2015 tog han ett stort banklån. Lånet känns ibland betungande, erkänner han. Men hans far som hjälpt honom i gång rådde honom att låna. Banklånet tecknades till bara någon procents ränta, och dessutom har de lokala myndigheterna gått i borgen för lånet.
På så sätt understödjer såväl lokalpolitiker som centralregeringen den pågående byggboomen och expanderande turistindustrin. Den japanska ekonomin hålls i gång med en allt högre skuldsättning. Sedan­ Shinzo Abe tillträdde 2012 har Japans­ centralbank i en svindlande hastig­het tillfört nya pengar genom att ha köpt 43 procent av Japans statsobligationer. Statsskulden är nu 120 procent av BNP, i samma klass som Grekland.

När Shinzo Abe utlyste nyval anses han ha valt tillfället för att stärka sin ställning i skuggan av konflikten med Nordkorea. Men kritiker menar att han undvek besvärliga frågor i en pågående korruptionsskandal genom att upplösa parlamentet. En stor majoritet av japanerna, 64 procent, är negativa till nyvalet. Och även om Shinzo­ Abe i en opinionsundersökning förra helgen fick stöd av 27 procent av de tillfrågade, uppgav 42 procent att de ännu inte bestämt sig. Den promenadseger som Abe hoppats på kan mycket väl gå om intet, precis samma händelse­utveckling som för Theresa May i Stor­britannien.

Tokyos kvinnliga borgmästare Yuriko Koike, som tidigare suttit i Abes regering, har nu utmanat Abe och bildat ett nytt parti, Kibo no To (Hoppets parti), där även tidigare medlemmar i det största oppositionspartiet ansluter sig. Vänsterfalangen har i sista stund också startat ett nytt parti, vilket gör att tre block står mot varandra. Valkampanjen börjar den 10 oktober och valet hålls den 22 oktober.

Shinzo Abe vill ändra i konstitutionen för att få möjlighet att bygga upp Japans militärmakt och placera trupper utomlands, vilket demilitariseringen sedan andra världskriget inte medgivit. I Japan­ finns konservativa nationalister som fortfarande hyllar Japans krigsinsatser under­ andra världskriget. Massakern i den dåvarande­ kinesiska huvudstaden Nanking 1937, då över 300 000 människor mör­dades, förnekas fortfarande och inte heller erkänns­ förekomsten av sexslavar inom armén. I japansk media kallas dessa fortfarande för »komfort-flickor«.
Pressfriheten i Japan är under press. För att få möjligheter att bevaka den japan­ska politiken måste journalisterna vara medlemmar i den japanska pressklubben. De som skriver kritiskt riskerar att utestängas från regeringens presskonferenser.

Kärnkraften är dock den fråga som främst tycks samla oppositionen. Yuriko Koike förklarade när hon startade sitt parti att hon vill avskaffa kärnkraften helt, för att i stället satsa på förnybar energi. Shinzo Abe har däremot en energiplan som går ut på att återstarta många av de reaktorer som stängdes efter Fukushimakatastrofen. Alla Japans 50 reaktorer stängdes och sedan dess har bara fem återstartats. Japan är helt beroende av importerad natur­gas och kol och om oljepriset åter stiger­ kan det få förödande konsekvenser för ekonomin.

Kohei Kanomata bryr sig dock inte särskilt mycket om det kommande valet. Han tänker inte rösta. Ingen av Kohei Kanomatas kompisar röstar. Valdeltagandet i Japan­ är lågt, 2014 var det bara 53 procent, och bland unga så lågt som 32 procent. Efter Fukushima är misstron mot politiker stor.

– Varför ska jag rösta? Det förändrar inget, vi arbetar, betalar skatt och försörjer de äldre. Men för oss blir det ändå osäkert­ med pensionen när vi blir gamla. Vem kommer då att försörja oss?

I ett land där befolkningen om femtio år kan ha minskat till hälften är den osäkerheten knappast obefogad.