Alla drömmer om en stark stat
Det har gått ett år nu och överallt publiceras avstämningar. En del erkänner att de kanske tog i lite för mycket i sina tirader mot president Trump. Andra är förvånade över att han fortsatt att vara lika oregerlig på presidentposten som han var under kampanjen. Vissa gläder sig åt att hysterin mattats lite. Andra varnar för att vi börjat vänja oss vid det oacceptabla och att den enda rimliga hållningen är att fortsätta vara hysterisk.
Det råder fortfarande ett slags förundran över att Donald Trump vann. Och förklaringarna till varför han vann blir, nu som för ett år sedan, snabbt svävande.
Ett skäl som kanske borde få mer uppmärksamhet är att Donald Trump ingav hopp om en stark stat. Det kan låta motsägelsefullt i ett land där misstron mot staten och varje beslut som fattas i Washington – »träsket« – är stor. Men den misstron bygger till stor del på att politiken upplevs som maktlös över sådant som faktiskt rör väljarna, från invandring till jobbexport. Trump lovade att hans politik skulle fixa allt. Det skulle förbjudas, stoppas, räddas eller startas. Svaret »det där råder inte jag över«, finns inte i Donald Trumps ordförråd.
Drömmen om den starka staten spökade också i brexitomröstningen. På båda sidor. Många britter såg EU som förklaringen till att brittisk politik verkade maktlös. Och EU självt är förstås en dröm om en ny stark stat. Det som skiljer dem som när EU-drömmen från brexitanhängarna, är att de förra redan har övergivit tron på att den nationella politiken kan bli stark igen. Men de söker egentligen samma sak: ett återerövrande av känslan av kollektiv makt. Att det går att fatta politiska beslut, som inte överprövas av ekonomi, teknik, migrantrörelser, miljö eller andra stora, anonyma och ofta självgenererande krafter.
Det här är en av de stora – kanske den verkligt stora – politiska nöten att knäcka. Hur ska vi åter kunna känna att vi är våra egna herrar? Inte bara som individer, om vi har tur, utan även som kollektiv. Som folk.
Veckans avslöjande om skatteplanering på Malta och andra ställen är ännu en aspekt av samma problem. För problem med den svaga och resignerade staten råder det ingen brist på. Det är lösningarna som fortfarande saknas.
