Får vi resonera om praxis utan att uppröra jurister?

En sak, den viktiga, föll bort när den moderate riksdagsmannen Hanif Bali häromveckan kallade landets domare »syltryggar«. Det är ju så det är numera: allt av värde begravs under dynga. Hanif Bali har en särskild fallenhet för att begrava sina egna poänger. Kanske är det viktigare för honom att ha en riktigt hög dyngstack att gala från.

Hursomhelst, måste man inte kunna diskutera domstolarnas praxis? Att man ska vara försiktig med det om man är riksdagsman eller minister är en sak. Men de flesta av oss är inte det. Får inte vi heller resonera om praxis, utan att uppröra juristerna?

Det ligger ju i lagtillämpningen att den inte är fast en gång för alla. Då skulle ingen tolkning behövas och tillämpningen vara automatisk. Begreppet praxis skulle vara obegripligt. Och i det ligger förstås att lagar kan tolkas strängare eller mindre strängt. Det finns ingen helig, felfri praxis. Inte ens den som råkar gälla för tillfället.

Det är möjligt, om man förstår saken på det sättet, att en praxis som är rimlig under en period, inte är det under annan. Samhället förändras. Det måste lagen och dess uttolkning också göra. Det gäller till och med så grundläggande saker om bevisvärdering. Hur stark måste bevisningen vara för att räcka till fällande dom? Det kan rimligen inte vara så att den nivå vad gäller bevisvärdering som råder just nu i Sverige, är den enda som är förenlig med rättssäkerhet. Då skulle alla andra rättsstater, med något lägre beviskrav, inte vara rättsstater.

Jag har en aning – det är ännu inte mer än en aning - om att svensk praxis jämförd med många andra rättsstaters praxis, är en aning mer gynnsam för misstänkta och gärningsmän. Och att det kanske vore värt att titta på den saken, innan de obligatoriska ropen höjs på skärpt lagstiftning för det ena eller det andra.

Jag kan förstås ha fel, men en liten jämförelse med hur domstolar hanterar lagen i andra rättsstater kan väl inte skada? Ingen behöver ju känna sig utpekad som syltrygg för den