Kampen om Asien

Nästa vecka är det exakt ett år sedan Donald Trump chockade omvärlden med sin kontroversiella valseger. Nu anser han sig vara varm nog i kläderna för att ta sig an den viktigaste utlandsresa som en amerikansk president genomfört på länge.
Under nio dagar kommer Trump besöka fem länder och medverka vid flera multilaterala möten. Resans viktigaste stopp görs 8–10 november i Kina. Samtidigt som Trumps förtroende nått nya bottennivåer i opinionsundersökningar, framstår hans kinesiska motsvarighet som väldigt självsäker och målmedveten.

Som Fokus berättade inför Kinas 19:e partikongress förra månaden, så förde president Xi Jinping in sitt namn i kommunistpartiets konstitution och utsåg heller ingen efterträdare. I sitt 3,5 timmar långa öppningstal förklarade Xi hur det nu är dags att göra Kina till en »mäktig kraft« som ska »leda världen« ekonomiskt, politiskt och militärt.

Den kinesiske presidenten talade även om byggnationen av konstgjorda öar i Sydkinesiska havet som en stor framgång, och lovade att moderniseringen av Kinas militär ska slutföras till år 2035. Då ska folkets befrielsearmé kunna »utkämpa och vinna krig« över hela världen.

Medan Barack Obama ofta kritiserades för att vara mjuk mot Kina, så har Trumps administration fått kritik för att inte ha någon strategi alls för att hantera den allt aggressivare kinesiska framfarten. Under valkampanjen eggade Trump upp sin publik genom löften om att införa strafftullar på en rad kinesiska varor och brännmärka landet som valutamanipulatör redan första dagen i Vita huset.

Löftena fick snabbt ge rum åt fjäsk och beröm. Trump har bland annat kallat Xi för »en väldigt god man« full med kärlek för det kinesiska folket. När Xi besökte USA i april kompromissade Trump på en rad områden inom det ekonomiska samarbetet i hopp om att Kina skulle stoppa Nordkoreas utveckling av kärnvapen.

Hopp som ett drygt halvår senare inte alls burit frukt. Därför, skriver bland annat Politico, har Trumps administration omvärderat inställningen till Kina och under stor vånda tvingats tänka ut ett nytt förhållningssätt. Men vare sig Trump eller världens medier bör låta dödläget i Nordkorea dominera Asien­resan. Politiska och ekonomiska allianser är av större betydelse för USA:s långvariga närvaro i regionen.

Obama förutsåg utmaningen och förklarade redan 2012 en »pivot to Asia«, som innebar en omfördelning av resurser och styrkor från Mellanöstern till Stilla havsområdet för att motverka Kinas växande inflytande. Den viktigaste pelaren i denna strategi var Trans-Pacific Partnership (TPP), ett frihandelsavtal mellan tolv länder som tog flera år att hamra fram och lämnade Kina utanför.

En av Trumps första åtgärder som president var dock att skrota TPP. Han menade att avtalet hotade amerikanska jobb och att USA i stället skulle gynnas av bilaterala avtal med varje land. Men allra främst gynnades Kina, som kunde ta över stafettpinnen som räddare av regionens tillväxt med hjälp av en rad liknande avtal samt Xi Jinpings personliga jätteprojekt med den nya sidenvägen.

Hur Trump avser ta tillbaka kommandot kan tydliggöras när han lämnar Kina för Vietnam 10–12 november. Vietnamkriget kastar fortfarande olustiga skuggor på ländernas relation. Men gemensamma realpolitiska mål är nu viktigare. När Obama besökte Hanoi förra våren lyftes det amerikanska vapenembargot mot Vietnam; välbehövligt för ett land som ofta på egen hand tvingas stå upp emot Kinas allt mäktigare flotta.

Av samma anledning hade injektionen av TPP varit välbehövlig för den vietnamesiska ekonomin. Ett bilateralt frihandelsavtal med USA kan reparera delar av skadan, och samtidigt irritera ledarna i Peking. Men den verkliga höjdpunkten är APEC-mötet den 10 november i den vackra kuststaden Da Nang, där även Rysslands president Vladimir Putin ska närvara.

Enligt flera källor är det här som Trump kommer presentera USA:s nya strategi för Asien. »A free and open Indo-Pacific region« är en fras att lägga på minnet. Uttrycket hördes första gången i slutet av september, när Trumps resplaner presenterades, och väntas bli centralt för USA:s närvaro i Asien de kommande åren.

Som namnet antyder utgörs grundbulten av Indien som skulle få en spela en större roll i regionen. I mitten av oktober sa utrikesminister Rex Tillerson i ett framträdande vid tankesmedjan Center for Strategic & International Studies i Washington att det framväxande partnerskapet mellan Delhi och Washington bygger på »en gemensam förpliktelse av att uppehålla lagstyre, navigationsfrihet, universella värderingar och frihandel.«

Han tillade att Kina utvecklats på ett »mindre ansvarsfullt vis« än Indien, genom att ibland underminera internationella lagar och utmana mindre grannländers självständighet. Detta blev indierna själva varse i somras, när kinesiska ingenjörstrupper plötsligt började bygga en väg i ett omstritt gränsområde vid namn Doklam.

I 70 dagar stod trupper från de asiatiska jättarna öga mot öga i ett dödläge i Himalaya. De drabbade så småningom samman med påkar och stenar, innan kineserna för ovanlighetens skull backade eftersom man inte vill se några oroligheter under partikongressen. Men det ömsesidiga misstroendet är nu större än på mycket länge.

När Rex Tillerson träffade sin indiska kollega 25 oktober bedyrade han därför att USA nu är villigt att förse indierna med den teknologi de behöver för att modernisera militären, inklusive stridsflygplan av modellerna F-16 och F-18. Detta utgör i sin tur ett steg i återupprättande av en allians mellan USA, Indien, Japan och Australien. Denna etablerades först 2007 under namnet Quadrilateral Security Dialogue, men rann snart ut i sanden då den australiensiska regeringen prioriterade närmare ekonomiskt samarbete med Kina.

Men nu har läget förändrats. I Australien pågår en livlig debatt om Kinas försök att påverka landets politik likväl som pressfriheten och dess akademiska frihet. Alliansen mellan de fyra demokratierna kan nu bli en viktig hörnsten i USA:s långväga ambition att hålla Kina på mattan genom att »omringa och betvinga«.

Planerna bekräftades nyligen även av Japans utrikesminister Taro Kono i en intervju med tidningen Nikkei. Utvecklingen kommer säkerligen stå på samtals­agendan i Japan, som tillsammans med Sydkorea utgör de två första anhalterna under Trumps Asienresa. De båda länderna har länge varit beroende av amerikanska säkerhetsgarantier för att balansera Kina.

Tokyo och Seoul såg därför med fasa på Trumps valseger, då han under valkampanjen krävde att länder som åtnjuter USA:s militära försvar måste betala eller ta hand om sig själva. Men inte heller dessa vallöften blev verklighet. I stället har USA ökat sin närvaro genom att till stora kinesiska protester installera en avancerad missilsköld i Sydkorea.

Inför Trumps Asienresa skickade USA vid sidan av tre hangarfartyg förra helgen också ett bombplan av typen B-2, som kan bestyckas med kärnvapen, på uppdrag över Stilla havet. Militärkommandot United States Strategic Command benämnde uppdraget som »en synlig demonstration av löftena gentemot våra allierade och stärkandet av den regionala säkerheten«.

Japanerna är dock fortfarande missnöjda över att TPP uteblev, och Trump har även hotat skrota USA:s bilaterala frihandels­avtal med Sydkorea. Bilaterala förhandlingar om ett frihandelsavtal med Japan samtidigt som det sydkoreanska får vara kvar skulle således betyda ett riktigt seriöst amerikansk engagemang i regionen.

Sista stoppet på resan är Filippinerna. Asean fyller 50 år och Trump ska närvara vid jubileumsmötet i Manila. Detta Sydostasiens svar på EU ska teoretiskt sett kunna ge de tio medlemmarna större styrka genom att förhandla med jätten Kina om exempelvis territoriella frågor i Sydkinesiska havet. Men i praktiken har Kina köpt sig lojalitet från icke-demokratier som Laos, Kambodja och Burma för att tvinga varje nation till bilaterala samtal. Trump ska träffa landets hårdföre president Rodrigo Duterte. Ett viktigt möte, då Duterte för precis ett år sedan annonserade en brytning med USA. Han kallade även Obama för »horunge«, efter kritik mot den utomrättsliga anti-drogkampanj som lett till över 3 000 summariska avrättningar.

Duterte ville i stället närma sig Kina, och erbjöd sig omförhandla ett beslut om gränsdragning som internationella skiljedomstolen i Haag just dömt till Filippinernas fördel. Men i maj i år avslöjade Duterte att Xi Jinping hotat med krig över Manilas planer att borra olja i vad som enligt FN:s havsrätt är dess eget territorial­vatten.

Här finns alltså utrymme för Trump – som berömt Dutertes »framgångar« i kampen mot knarket – att vinna tillbaka Filippinernas gunst genom nya säkerhetsgarantier. Om så inte sker är risken att Duterte ger vika för delar av Kinas territoriella krav innan den lilla hävstång han fortfarande har kvar går förlorad.

Vad som sägs eller görs under Trumps Asienresa är viktigt men inte avgörande. Mer angeläget är vad som efteråt sker i praktiken. Nu när Xi Jinping stärkt sin makt kommer Kina fortsätta expandera inflytande och territorium genom sin tålmodiga hantering av moroten och piskan.

Purfärska satellitfoton visar hur Kina – trots löften – fortsatt bygga ut sina militära faciliteter i Sydkinesiska havet medan Nordkorea stulit omvärldens uppmärksamhet. Inom ett par månader kan kinesiska stridsflygplan placeras på Spratly­öarna, som ligger just mellan Filippinerna och Vietnams kustlinjer men över 1 000 kilometer från Kinas sydligaste provins.

Redan i fjol varnade ovannämnda Center for Strategic & International Studies för att Sydkinesiska havet snart riskerar bli en kinesisk insjö. Inför Trumps resa meddelade amerikanska befälhavare att Kina nu regelbundet »övar attacker« med sina senaste bombplan mot USA:s militärbas i Guam. Samtidigt uppmanade Cui Tiankai, Kinas ambassadör i USA, denna vecka amerikanerna att hålla sig borta från Kinas samtal med Aseans medlemsländer om utvecklingen i Sydkinesiska havet.

Kinas konstanta strategi har varit mycket framgångsrik i att tränga undan ett USA vars ständiga riktningsförändringar och övergivna avtal gör att det framstår som allt mer opålitligt. Den verkliga frågan är därför huruvida USA, mellan sina olika administrationers vitt skilda tillvägagångssätt, är förmöget att formulera och efterfölja en politik som inger långsiktigt förtroende bland de länder som är omedelbart hotade av Kinas tilltagande expansionism.