Hakelius: »Me too, Staffan!«

En söndagskväll i februari förra året ringde det. Vi hade middag. Det var Sofia Olsson Olsén som hörde av sig. Hon hade synpunkter på hur jag formulerade mig i en kolumn, som skulle publiceras i Aftonbladet på måndagen.

Jag tror det var den första gången jag talade med henne, sedan hon tillträtt som chefredaktör ett par månader tidigare. Hon var min tredje chefredaktör på Aftonbladet. Det var också första gången på fjorton år och ungefär 1330 kolumner, som en chefredaktör på Aftonbladet begärde att jag skulle formulera mig på annat sätt än jag gjort.

Det handlade inte om något åtalbart, eller en ansvarig utgivarfråga som rörde namnpublicering, eller så. Det handlade helt enkelt om att hon inte gillade sättet jag uttryckte mig på. Jag vågar inte ta gift på saken, för jag blev en aning häpen, men jag tror att hon nämnde »Aftonbladets värderingar« eller möjligen »värdegrund«.

Det var en kolumn som handlade om hur det offentliga rummet privatiseras genom byggsäckar och hotfulla fotbollssupporters. Men också av tiggare, som mutar in trottoarer och av gatubarn, som gör offentligheten till uppehållsrum och jaktmark. Anledning till det jag skrev var att det rapporterades om medborgargarden som börjat puckla på folk, företrädesvis invandrare och helst gatubarn. Min slutsats var att grobianerna i medborgargardena bör gripas och åtalas, men att det också finns anledning till lite självrannsakan. Om staten upprätthöll ordningen i det offentliga rummet och såg till att det förblev offentligt, inte en plats där man kan slå läger hur som helst, skulle grogrunden för ligister i medborgargarden vara mindre.

Jag blev ganska ställd av telefonsamtalet. Intrycket jag fick var i och för sig inte att Olsson Olsén hade glasklara åsikter och uppfattningar, grundade i principer som hon kompromisslöst tänkte genomdriva på all plats i tidningen. Intrycket var snarare att någon eller några på redaktionen hade protesterat mot mina formuleringar. Det hände rätt regelbundet när jag skrev något under de där 14 åren, inbillar jag mig. Skillnaden var att tidningen nu uppenbarligen hade en chefredaktör som böjde sig för sådant.

Jag lade till några uppmjukningar och några självklarheter – »trots allt«, »hur eländigt de än har det« – i ett av textens stycken och skickade om. Det resulterade i ett uppskattande mejl från chefredaktören.

Jag kan inte påstå att jag led av själva ändringen. Den handlade mest om att återknyta till vad jag hade skrivit om tiggeriet tidigare i Aftonbladet: att vi inte ska ha fattiga som tigger på gatorna, även om de kommer från andra länder. Men hela episoden fyllde mig med djup olust. Kanske hade jag för första gången på 1330 gånger uppvisat så dåligt omdöme att ett ingripande var av nöden. Men det verkade mer sannolikt att Aftonbladet var på väg att bli en annan tidning än den jag hade skrivit i dittills. Jag tyckte om ambitionen att göra en tidning med många olika röster. Anders Gerdin hade uttryckligen sagt sig vilja det. Jan Helin förvaltade i mycket tanken, även om det under hans tid också skedde en riktad satsning på opinionsjournalistik åt vänster.

Men nu. Vad nu?

Jag kunde inte låta bli att känna att detta bara var en föraning. När jag satte mig att skriva veckorna som följde dök tanken upp i huvudet: kommer den här formuleringen att föranleda ett telefonsamtal en söndagskväll? Eller denna? Eller denna? Jag oroade mig för att falla in i självcensur, eller den för läsarna ännu tristare vanan att ständigt försöka provocera sina redaktörer till protester.

Ganska snart tog jag kontakt med Expressen och undrade om de ville publicera mina kolumner. Det ville de.

Jag skrev ett mejl till Olsson Olsén där jag förklarade mina bevekelsegrunder. Jag skrev att det förstås var helt i sin ordning om Aftonbladet ville bli mer likriktad politiskt, men att jag inte platsade i den tidningen. Jag skrev också att jag inte tänkte tala illa om Aftonbladet och inte heller offentligt nämna det telefonsamtal som var det omedelbara skälet till att säga upp min medverkan i tidningen.

Nu bryter jag det löftet. Det är inte kul. Antagligen inte heller särskilt smickrande för mig. Men jag har faktiskt hamnat i samvetsnöd.

Staffan Heimerson får nu sparken som kolumnist i Aftonbladet på grund av sina åsikter. Det är tydligt uttryckt så av Aftonbladets chefredaktör. Enligt Olsson Olsén är det fel på Heimersons »grundvärderingar« vad gäller »alla människors lika värde och alla människors lika rätt«. Orsaken är att Heimerson kritiserat och drivit med #metoo-rörelsen på ett raljant sätt. Han har också hyllat sin egen kolumn i ämnet, med det ironiska storhetsvansinne som så länge jag kan minnas varit ett av verktygen i hans snickarlåda. Han är en retsticka, som vanligt.

För detta anklagas han alltså för att han inte ställer upp bakom »alla människors lika värde och alla människors lika rätt«.

Det är en mycket grov anklagelse. Den betyder i gängse språkbruk att det inte går att räkna Heimerson till de demokratiskt pålitliga.

Jag misstänker att Olsson Olsén inte menar det. För det finns ett mönster här: Aftonbladet har en chefredaktör som slänger ur sig formuleringar som ganska snart visar sig ogenomtänkta och omöjliga att hålla fast vid. Efter namnpubliceringen av en tidigare minister som drog ned gylfen på en privat fest formulerade Olsson Olsén en häpnadsväckande publicistisk princip, som i praktiken gjorde rent hus med allt vad privatlivets helgd heter:

»Oavsett om du befinner dig i ett officiellt sammanhang eller på en privat tillställning. Ibland även om du befinner dig i din verkligt privata sfär, innanför hemmets väggar. Så även hemma, beroende på händelsens art som exempelvis brott, får du se till att ha koll på dig själv och vad du gör.

Om du är känd, om du är en offentlig person, om du åtnjuter andras förtroende.«

Det är möjligt att Olsson Olsén trodde att hon bara syftade på brottsliga handlingar, men det är inte det som står i det hon skrivit. Och det betyder att hon i ett svep kastade all respekt för »privatlivets helgd« överbord. Mattias Hessérus, som nyligen doktorerade i ämnet, redde ut det hela i Svenska Dagbladet den 30 augusti. Det är rätt isande läsning.

Nästan direkt kom Aftonbladets nya princip att prövas. Den kollapsade. När personer på tidningen själv var nyheten, gällde inte den hårda linjen. I varje fall inte förrän opinionstrycket blev för stort. Och så där har det fortsatt i publiceringsfrågorna. Tvärsäkra principer slås fast, bara för att överges veckan efter och följas av invecklade förklaringar om varför det som verkar oförenligt i själva verket är förenligt. Ofta får Lena Mellin ta hand om den saken. Åsa Lindeborg, som alldeles säkert ser hur illa det hänger ihop, har försökt hantera det genom att angripa Expressen. Hon gör det bra. Andra tidningar, inte minst Expressen, har också problem. Men bara Aftonbladet har lyckats koka ihop en så makalös blandning av oförenliga principer, som mestadels verkar drivas av opinionen – intern eller extern – för stunden.

Men det där är bara en del av det kaos som Aftonbladet försatt sig i. Att tölpar fått härja fritt på redaktionen ledde också till att det skulle skrivas en ny variant av Dokumentet från 1978, som samlade vittnesmål om sexism och trakasserier. Alla verkade överens om att det nya Dokumentet 2.0 skulle presenteras på en presskonferens och publiceras i någon form av Aftonbladet. Det skrevs av fem erfarna redaktörer, så det är svårt att tro att det var alldeles uppåt vägarna ur publicistisk synvinkel. Förväntningarna byggdes upp, utan att Olsson Olsén gjorde något för att punktera dem. Men så läste hon Dokumentet 2.0 och satte genast stopp. Ingen publicering. Ingen presskonferens. Men hon stödde ändå arbetet.

Kanske var det rätt beslut. Men det är faktiskt obegripligt hur det fungerar på en tidning där ett initiativ av det här slaget först uppmuntras och marknadsförs och sedan helt stoppas. Finns ingen linje? Ingen princip? Inget sammanhang? Tas beslut i stunden? Avgörs allt av dagsform och opinionstryck?

Det finns inget som hindrar Aftonbladet från att strömlinjeforma sitt innehåll och leva upp till namnet Pravda, som tidningen brukade kallas. Inget hindrar heller att tidningen blir en principlös vindflöjel för olika radikala eller andra opinioner. Det är inte heller en mänsklig rättighet att bli publicerad i stora tidningar. Någon gång pensionerar sig de flesta. Om Staffan Heimerson kommer det att glunkas att han blivit för gammal och tappat omdömet, som det alltid sägs om äldre skribenter i Sverige om de tar ställning för något inopportunt.

Men frågan handlar inte bara om Staffan Heimerson. Inte om hur bra eller dåliga hans kolumner är eller har blivit. Inte heller om vad man tycker i sak om det Heimerson tycker i sak. Han och jag har samma anti-kollektiva instinkter, men mina synpunkter på tiggeriet är inte Staffans. Hans syn på metoo är alltför svepande för mig. Men när en chefredaktör sparkar medarbetare och antyder att de inte är demokrater, av det enkla skälet att de uttrycker åsikter hon inte gillar, har vi att göra med något annat.

Så beter sig politiska kommissarier. Med den skillnaden att politiska kommissarier har principer som håller längre än i några veckor.