#Metoo här, där och överallt
Det går som en skälvning genom hela samhället. 200 skådespelare på Södra teaterns scen i söndags. Vittnesmål efter vittnesmål.
Skakande.
Allvarligt.
Drottningen, kronprinsessan, flera ministrar är där. #Metoo-upproret är en omvälvande politisk händelse. Symbolhandlingarna är många.
Kulturminister Alice Bah Kuhnke var snabbt på bollen när skådespelarnas vittnesmål kom i #tystnadtagning. Hon satt samma kväll i Aktuellt och »kallade till sig« teatercheferna på Dramaten, Operan och Riksteatern. Snabbt och handlingskraftigt, kan tyckas, men i verkligheten mer en symbolhandling.
En kulturminister kan inte beordra teatercheferna någonting. Hon kan möjligen förhöra sig om vad de gjort utifrån de direktiv som regeringen givit. Det måste finnas ett respektavstånd mellan en kulturminister och en teaterdirektör och det får inte bli ministerstyre. Vi kan inte ha en regering som direkt styr vad som sker på nationalteatern.
Detta insåg också kulturministern i samma stund hon sa det, så det första som hände var att hon kontaktade respektive styrelseordförande. Enligt regeringens egen ägarpolicy för styrning av de statliga bolagen går kommandokedjan från regeringen till ordföranden, inte direktören. Det är ordföranden som har regeringens uppdrag. Det står väldigt klart att det är styrelseordföranden som ska samordna sig med ägaren (staten) i viktiga frågor som till exempel »bolagets riskprofil« som ju detta handlar om.
Vid det snabba möte med teatercheferna som fått stor uppmärksamhet fick kulturministern bita sig i tungan för att inte överträda sina befogenheter. Vid de individuella möten med varje ordförande som kulturministern senare haft mer i tysthet har tongångarna från regeringen varit betydligt hårdare.
Men detta belyser att hur behjärtansvärt det än är, har regeringen inte så många åtgärder att vidta för att snabbt få till stånd en annan ordning när det gäller sexövergrepp och trakasserier på statliga institutioner, myndigheter och företag. Framför allt inte när regelverket är väldigt klart. Det står redan i ägardirektiven att de statliga bolagen ska vara ett föredöme i jämställdhetsarbetet och i arbetet för mångfald och mot diskriminering. Lagstiftning vad gäller arbetsmiljö, diskriminering och sexbrott är redan skarpa och klara.
Det som förefaller brista är uppföljning och kontroll. Var fanns HR-avdelningen och internrevisionen på alla dessa teatrar och myndigheter? Det regeringen kan och troligen kommer att göra är att i de regleringsbrev och ägardirektiv som utarbetas just nu skärpa kraven på redovisning och uppföljning av redan gällande regler.
Det gäller inte bara kulturområdet. Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning har också kallat till sig »sina« generaldirektörer och även här kan man räkna med hårdare skrivningar i regleringsbreven. Detta gäller över hela linjen. Nu har även kulturutskottet i riksdagen »kallat till sig« teatercheferna. Partierna öppnar för visselblåsarfunktioner och jämställdhetsministern »uppmanar män i politiken att kliva fram och ställa sig på kvinnors sida«.
I och med att uppropen nu sprider sig från bransch till bransch växer frågan till en stor och övergripande politisk fråga, ett VRÅL som juristerna skrev i »Medvilkenrätt«. Problemet för regeringen är att då blir det lite svagt att »kalla till sig« eller »kliva fram« och skriva om regleringsbrev. Hur kan regering och riksdag reagera på vrålet?
Kanske är det riksdagens talman som kan svara med hög röst och stort symbolvärde. Uppläsningen av vittnesmålen på teatrar runt om i landet kanske kan ses som en början. Tänk om talmannen bjöd in alla de olika uppropen till riksdagens kammare, för en samlad uppläsning av berättelser inte bara från teatern, utan också från rättssalarna, mediebranschen, teknikvärlden, sjukvården och alla andra samhällssektorer. Det här är en av de största och viktigaste politiska händelserna på mycket länge. Tänk er en heldag i riksdagen, där en samlad regering och fulltalig riksdag fick lyssna på vittnesmål efter vittnesmål, och tvingades begrunda hur detta vrål ska omvandlas till praktisk politik.
Den rörelse som nu väckts kräver ett kraftigt politiskt svar. Både symbolhandlingar och praktisk politik. Regering och riksdag måste börja med att lyssna, noga.
Denna artikel bygger på ett flertal bakgrundssamtal med välplacerade källor inom politik, förvaltning, näringsliv och forskning.
Läs mer av Erik Fichtelius
