Spelmiljardär med patos

När Fredrik Wester, 43, ringde i börsklockan i våras, i samband med att hans spelbolag Paradox Interactive noterades, blev han plötsligt miljardär. Eller plötsligt och plötsligt. Wester inledde entreprenörsbanan redan som 15-åring hemma i Umeå genom att importera Nintendospel, anpassa dem till svenska förhållanden, och sälja vidare med förtjänst. Företagarandan fick han kanske från föräldrarna som var Ica-handlare.

Dataspel var en stor passion under uppväxten, liksom lajvspel och musik av dödsmetallsort. Det blev studier på Handels i Göteborg, men ingen examen. I stället började han som spelutvecklare på ett litet rollspelsföretag. När bolaget skulle läggas ner 2004 tog han och en kollega över verksamheten med sju anställda för 1 krona.

Kampen för att få fart på verksamheten blev lång och slitsam. År 2009 var stod bolaget nära konkursens rand i samband med att en amerikansk kund hamnade på obestånd och slutade betala fakturorna.

– Det är enda gången jag har sovit dåligt. Jag hade två småbarn, hade lånat på egna lägenheten och lånen var 3 miljoner högre än vad lägenheten var värd. Annars tar jag inte saker så allvarligt, det är nog därför jag aldrig varit riktigt nära att gå in i väggen, berättade han i en intervju i Affärsvärlden i september i år.

Men ett år senare vände allt. Då började dataspel distribueras online i stor skala i stället för via butik och Paradox fick bättre kontroll över försäljningen och kassaflödena. Paradox specialiserar sig på komplexa strategispel som ställer höga krav på användarna. Nackdelen är att målgruppen blir mindre. Fördelen är att den är äldre, har bättre ekonomi och kan betala mer för spelen. Plus att de håller användarna sysselsatta länge, och ger möjligheter till merförsäljning.

Efter noteringen i våras har Paradox aktie nästan fördubblats och Fredrik Westers post på 33 procent av bolaget är nu värd drygt 3 miljarder kronor. Men han låter inte framgången stiga honom åt huvudet. Han tycker att »konsumtion gör folk svaga i kropp och sinne« och han tar bara ut en lön på 1 krona per år eftersom »det viktigaste är att det går bra för bolaget, jag är ekonomiskt oberoende och bolaget behöver pengarna mer«.

Han har även ett socialt patos. I början av veckan gick han in som storsponsor till hjälporganisationen Hand-in-hand. Tillsammans ska de hjälpa entreprenörer att starta mikrobolag i Kenya.

– Skälet till att vi valde Kenya är att min fru Lovisa bodde där när hon var liten. Hennes föräldrar var lärare och var engagerade i ett skolprojekt under några år. Jag hoppas kunna åka dit med hela familjen till sommaren, sa han till Dagens industri.

Ekonomi