Vit man vänsterns enda fiende
Kulturborgarrådet Roger Mogerts (S) så omtalade inlägg i det som kallas biblioteksdebatten krävde återigen att skämskudden plockades fram som så ofta inför min politiska planhalvas påhitt.
Paula Neuding och andra borgerliga opinionsbildare har, med vittnesmål och rapporter, lyft det faktum att ungdomsgäng i förorter terrat besökare och personal så bibliotek till och med fått stänga. En fråga som verkligen bör engagera politiker som Mogert med fokus förstås på åtgärder.
Men nej, det som kallats postmodernism, poststrukturalism, postkoloniala teorier och identitetspolitik har även förvirrat Mogert så det var inte verkligheten utan bilden av den som intresserade honom.
För i dag när kampen förflyttats till språkets slagfält så betyder politik att avslöja undertoner och dolda motiv även bakom fakta och saklighet. Så Mogert bedrev väl egentligen tidstypisk aktivism när han genomskådade hur de borgerliga egentligen uttryckte både klassförakt och främlingsfientlighet med ärendet att, enligt honom, driva ut de ovärdiga för att upprätta ett mausoleum där de redan frälsta tillbad boken.
Jag kommer tyvärr inte ihåg när detta postkolonialt influerade politiska landskap etablerades. Men 1995 skrev jag och Conny Malmqvist en kritisk artikel i Arena mot DN-skribenterna Nina Björk och Stefan Jonsson vilka som så många andra stakat ut vägen för den nya vänstern genom att dödförklara universella sanningar och värderingar. För att undvika det relativistiska moras som uppstår när alla »berättelser« och »illusioner« bedöms som lika riktiga och viktiga måste vi identifiera och stödja förtryckta grupper, de utan ekonomisk politisk makt, mot förtryckarna. Denna värdeskala uttrycktes via begrepp som Vi och Dom, centrum-periferi, majoritetsgrupp-minoriteter. Kulturer eller grupper betonades och en teoretisk vänstervariant av klansamhället konstruerades där människor fångades i kollektiva identiteter som avgjorde plats i den nya, tänkta hierarkin.
Vi undrade 1995 om vänstern verkligen måste ge bort facts and figures till högern bara för att Sverige blivit multikulturellt eller präglas av mångfald som vi hellre säger i dag. Och jag har inte riktigt vant mig vid att borgerliga opinionsbildare därför per automatik inte längre är de mest korkade. Vore exempelvis moderaten Hanif Bali bara hälften så smart skulle han ändå med armarna bakbundna varje dag i veckan twitter-spöa sina motståndare då de själva låst fast sig i så många ohållbara positioner att det inte längre finns några argument att försöka slipa.
Tjugo år efter vår Arena-artikel har samhällskritik ersatts med normkritik, läs vithetsnormen. Det betyder att överst i makthierarkin befinner sig gruppen vita medelålders heterosexuella cis-män och ens rangordning bestäms av hur mycket du avviker från den identiteten med avseende på kön, etnicitet, religion, sexuella preferenser med mera. Rörmokar-Rolle har alltså blivit lika mycket makthavare och förtryckare som förr Wallenberg-Marcus.
Identitetsgruppen vit och speciellt vit man är den enda som ger dig ett safe-space att få kritisera, parodiera eller skämta om. De är kränkta enligt en Facebookgrupp, våldtar enligt en pjäs av Lo Kauppio och är arga enligt Mattias Gardells forskningsprojekt. Men att lyfta det självklara; att dessa samhällsproblem i allra högsta grad även inkluderar svarta och bruna män och ynglingar, är som att flasha en 88-tatuering på sin tyrruna.
De mest förtryckta, underordnade och maktlösa minoritetsgrupperna tycks i sig ha övertagit de storslagna politiska visionerna och utopiernas plats. De påförs de bästa av avsikter och kampen tycks kräva att vi ger dem solidaritet alla frågor i alla lägen med ändamål som helgar medlen. De som inte vill inordna sig eller instämma är antingen rasar, nassar, husblattar, självhatare eller den vita maktens tjänare.
Men då anklagelserna drabbat allt fler har orden tappat kraft ner till den ungefära betydelsen – din jävla idiot.
Jag antar att alla kappvändare nu grubblar över kommande väderväxlingar samtidigt som delar av vänstern kör racet i botten genom att go all in med islamister medan andra, som Mogert, bara fortsätter att ett tag till ideologiskt vimsigt tänka ner alla viktiga frågor i diket.
Opinionsbildaren Mogert tog ställning för den förtryckta underordnade kollektiva gruppen förortsinvandrare mot de förtryckande överordnade borgerliga skribenterna. Men utan att låtsas om att förortsbor är en heterogen grupp där människor både är offer och förövare. Och utan att låtsas om att det faktiskt är Mogert politikern som har makten att förändra verkligheten och därmed bilden av förorten, gängen, biblioteken, de ekonomiska sociala hierarkierna och hela landet Sverige.
Läs mer av Ann Charlott Altstadt
