Bardbashing
Det brukade dyka upp något ärende om året, på sin höjd. Någon gång var det någon som hade fått sparken. Oftare någon som hade kastats ut ur facket. När det skedde körde maskineriet igång. Arbetsdomstolen. Tingsrätt. Förtroenderåd. Ombudsmannakonferens. Vad nu det enskilda fallet krävde. Det maldes. Det stöttes och blöttes. Ingen dramatik att tala om. Mer ett segt slitande av materien, även om det antagligen var nog så plågsamt för de närmast drabbade. Och frågan blev alltid densamma.
Får man sparka någon på grund av hans eller hennes åsikter? För vilka åsikter i så fall? Och från vilka jobb? Eller förtroendeuppdrag. Vad kostar det?
Sedan dök Sverigedemokraterna upp. Ärendena blev fler och tonen oförlåtligare. Problemet med rättsinstanser som Arbetsdomstolen, där ledamöterna har en politisk-organisatorisk agenda blev tydligare. Nätaktivismen drog igång. Fler var inhyrda, snarare än anställda. Det var lättare att bli av med dem om de blev föremål för ogillande. Företagen skaffade kommunikationschefer som hade lärt sig att vara extra känsliga för opinionen. Och så vidare. Hetsen var igång.
Alexander Bard gör just nu inte särskilt mycket för att bli omtyckt. Men det är inte särskilt intressant. Intressant är däremot att drevet i förra veckan mot hans koppling till H&M-märket Nyden – hur den kopplingen nu ser ut – följer det allt mer oförsonliga mönstret.
Du behöver inte längre vara medlem i någon suspekt rörelse, än mindre förespråka våld och kriminella handlingar, för att kraven ska komma på att du ska bli utslängd i kylan, även på arbetsmarknaden. Det räcker med att ha sagt något inopportunt. Då bör yrkesförbud gälla. Och företagen hänger i typfallet med. Det är enklare att betala för oriktiga uppsägningar eller brutna kontrakt med en impopulär person, än att försvara människors rätt att ha avvikande åsikter. Impopulära personer kommer ändå aldrig att få den goda pöbeln med sig. Och man måste tänka på intäkterna.
Företag har alltid varit opportunister, men de börjar bli särskilt duktiga på det i dessa »CSR«-tider. (Det betyder Corporate Social Responsibility, för er som undrar. Det är en form av samhällsansvar som ofta är särskilt känslig för rådande opinionsvindar.)
Det är nästan omöjligt att tala om saken, för principiella samtal misstänkliggörs. Känner man avsmak för den typ av utrensningsmentalitet som fått grepp om offentligheten, får man returnerat att man antagligen står bakom en rad förgripliga åsikter. Tanken att man kan försvara något, utan att hålla med det man försvarar, börjar bli fullständigt främmande för allt fler. De som kräver utrensningar har satt tonen. Med eller mot. Och allt mot ska bort, bort, bort.
Jodå, visst, man är fri att bojkotta vilket klädmärke man vill. Men någonstans längs vägen är man också fri att tänka tanken: vad händer med ett samhälle där varje avvikande tanke, varje bisarrt uttalande, måste straffas med avstängning, isolering och bojkott?
Man är också fri att inte plocka upp varje kastad handske. Att skaka på huvudet och gå vidare.
Läs mer krönikor av Johan Hakelius:
Woody Allen är åtminstone rolig
