Med 2017 i backspegeln
Det var som en iskyla spred sig över världen samtidigt som Donald Trump svor den amerikanska presidenteden under en regntung Washingtonhimmel. Vän av ordning kanske vill påpeka att det inte alls var vidare kallt – plus nio grader på plats enligt väderlekstjänsten – men det var en symbolisk kyla. Början på en politisk istid där tankar om medmänsklig värme murades in i en stenhård politik. Inga solstrålar letade sig fram genom det grå molntäcket under fredagen den 20 januari men de regndroppar som till slut föll tolkades av fler än en skribent som att det var änglarna som grät. Naturen serverade symboliken som på ett fat.
2017 hade inte hunnit bli mer än tre veckor gammalt men frågan som inte längre gick att skjuta framför sig var på vilka sätt som världen skulle förändras. För att det skulle bli förändringar var det ingen tvekan om, också i kulturen. För kultur i dess olika uttrycksformer reagerar givetvis på sin omvärld. Kulturen står inte frikopplad och speglar sig i sin egen navelskådande bubbla. Den rör om i kroppens nervsystem, vare sig det är intellektuellt eller emotionellt, och lyckas ibland hamna skrämmande rätt i tiden.
2017 var det dystopin som dominerade. Årets mest omtalade och hyllade tv-serie »The handmaid’s tale« var en dramatiserad version av Margaret Atwoods »Tjänarinnans berättelse« som gavs ut 1985 men som plötsligt framstod som alldeles dagsfärsk. Skildringen av mardrömssamhället i en teokratisk diktatur där miljöföroreningar påverkat människans förmåga till fortplantning tog sig nu ännu lite längre in i märgen. Den dystopiska framtiden var plötsligt inte en omöjlighet som befann sig eoner bort i en annan galax. I Atwoods roman tas de kvinnor som inte drabbats av infertilitet som slavar och hålls som avelsdjur med blott en funktion innan de kasseras. Från stadsmuren dinglar avrättade kroppar som påminnelse om vad som händer de som inte lever upp till de religiösa reglerna. En gång var detta ett modernt samhälle. Nu är det helvetet.
Också Johannes Anyurus roman »De kommer att drunkna i sina mödrars tårar«, som för tre veckor sedan belönades med Augustpriset, beskriver ett skräckens samhälle. Det är ett Sverige som brutit samman och förvandlats till en högerpopulistisk mardröm. Med poetisk skärpa formulerar Anyuru livet i en värld där människor utmålats som fiender och ställts mot varandra.
Två andra böcker som stannar kvar från 2017 är Evin Ahmads »En dag ska jag bygga ett slott av pengar« och Alexander Salzbergers »Kicktorsken« – två självbiografiska historier med gemensamma skärningspunkter. Det handlar om klass och förutsättningar. Om att ta sig över och bortom gränser för att plötsligt befinna sig i nya rum. Ahmad och Salzberger har varsina hyllade skådespelarkarriärer men de är också begåvade författare. Ahmad rör sig mellan poesi och prosa medan Salzberger beskriver en barndom med missbruk, misshandel och för tidig död med en slående osentimentalitet. Ingen av de två tycker synd om sig själva utan i båda fallen blir det upp till läsaren att konstatera hur vissa får ett försprång i livet som andra tvingas jaga i kapp. Att vi inte föds lika i Sverige.
Ett tungt världspolitiskt år avslutades dock på det mäktigaste av sätt. #metoo-upproret – en revolution som i Sverige spred sig som en löpeld mellan branscher – var precis det som behövdes för att ta kontroll över känslan av total hopplöshet. Den patriarkala överrocken som hängt kvar på vinden och spridit en unken lukt av gångna tider och malkulor togs nu ner och slängdes ut till allmän beskådan. Så omodern den syntes vara i dagsljuset. Ingen ville längre ha den.
Att ett år som inleddes med ett sådant mörker slutar med en strimma av ljus är den enda julklapp som mänskligheten verkligen behöver. Vi blickar nu fram mot ett 2018 som kan ta oss hur långt som helst. Äntligen lite framtidstro.
Läs mer krönikor av Kristin Lundell
Finns det något mäktigare än kvinnor som har fått nog?
