Politikåret 2017
Bild: TT
Februari – Kenth Ekeroth åtalas
Kent Ekeroth slogs på stan och fastnade på video – igen. De politiska motståndarna hånlog åt dumheten. Men för lagens långa arm var det inget skämt: riksdagsledamoten Kent Ekeroth åtalades för misshandel. Jimmie Åkesson var rasande. Han uppmanade Ekeroth att ta paus från riksdagen och lämna sin plats i justitieutskottet. Först sa Kent nej, men gick sedan med på att åtminstone ta en »time out« från utskottet. Tingsrätten trodde inte på Ekeroths förklaring, inte olik den från den ökända järnrörsnatten faktiskt, att krogvåldet levererats i självförsvar. Men hovrätten var av en annan åsikt. Den friade ledamoten eftersom att det inte gick att motbevisa att han angripits i nattklubbskön. Domslutet markerade ett juridiskt slut på historien. Men politiskt är Kent Ekeroths framtid inte avgjord. SD-ledningen anser att hans förtroende är skadat och det har antytts att Ekeroth inte kommer att finnas på valbar plats i höst. Frågan är vad hans väljare tycker om det. För de är inte få, och det kan få betydelse för hur listan i ett parti som står och stampar ser ut på valdagen.
Februari – Mona Sahlin erkänner brott
Hon trodde att lönerna hon intygade åt sin tidigare livvakt skulle bli verklighet när hon skrev under brevet. Det var advokaten Claes Borgströms förklaring till varför regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism utfärdat de felaktiga intyg som Expressen avslöjat knappt ett år tidigare. I intyget uppgav Mona Sahlin att mannen hade en lön på 120 000 kronor i månaden, när han egentligen tjänade 43 000. Dagen efter publiceringen avgick Sahlin som samordnare. Men uppgifterna om falska intyg fortsatte att toppa tidningarna. Bland annat visade det sig att hon skrivit intyg även till misshandelsdömde Alexander »The Mauler« Gustafsson för att han skulle få visum till USA. Till en början vägrade Sahlin medge att hon gjort något fel, men i februari erkände hon slutligen och fick med det ett strafföreläggande på drygt 47 000 kronor. Vad som hände med alla de miljoner kronor Sahlin skickat över till sin livvakt genom åren, det vet bara de tu.
Juli – Nordiska motståndsrörelsen (NRM) intar Almedalen
De fick visserligen ingen plats i det officiella programmet. Men hyra offentlig plats under Almedalsveckan, det gick bra. Och lämpligheten i att de placerades bredvid funktionshinderorganisationen JAG var det ingen som funderade på, tills JAG till slut valde att packa ihop sitt stånd och lämna Visby i förtid. De var inte de enda som stördes av NMR:s närvaro. Under Miljöpartiets dag ställde sig en grupp nazister utanför partiledningens pressträff och skanderade »folkförrädare« efter miljöminister Karolina Skog och språkröret Gustav Fridolin. Den senare svarade med att konstatera att han var stolt över att vara med i ett parti som nazisterna ser som en fiende. Men på insidan tycktes skolministern koka: »Det är ett demokratiskt haveri«, muttrade han till Expressens reporter. Också statsminister Stefan Löfven var upprörd. Utan att direkt säga Region Gotlands beslut att ge NMR plats i Almedalen var fel, ifrågasatte han om nazister verkligen skulle erbjudas så många demokratiska plattformar. Men att de var i sig inte skäl att bojkotta Almedalen, tillade statsministern från någon av alla de svenska orter han besökte i stället för att själv närvara vid politikerveckan.
Juli – Transportstyrelsens IT-skandal
Anders Ygeman lät slipsen glida ur den vita kragen samtidigt som han med sin andra hand knäppte upp översta skjortknappen. Han och Anna Johansson hade precis fått lämna politikens mest eftertraktade jobb. På grund av att en generaldirektör gjort »avsteg« från lagar som skulle skydda hemliga uppgifter. Trots att Säpo varnat för riskerna.När medierna fick nys om vad som hänt kom frågorna: vem visste vad och när? Plötsligt surrade mer än halva riksdagen om misstroendeförklaringar. Löfven kallade till långmöten och dagen därpå meddelade statsministern att regeringen ombildades. Det ena statsrådet försvann tyst ut i riksdagsvimlet. Det andra promenerade med avslappnade steg ned för Vasagatan med en fladdrande slips i handen. Han utsågs till gruppledare för S i riksdagen och spås ha en lysande framtid nästa gång statsministern bildar regering.
Juli – Anders Borg visar snoppen
Regeringens IT-skandal hade knappt ljumnat. Då visade Anders Borg snoppen för en massa människor på en skärgårdsfest, och bilden av »Europas bästa finansminister« blev för evigt besudlad. Som att det inte räckte med att visa könet ska Anders Borg även ha kallat kvinnor för »hora« och betett sig allmänt hotfullt mot de andra gästerna. Några som var snabbt ute med att ge honom stöd var flickvännen Dominika Peczynsky och moderatkollegan Tomas Tobé. Men den senare tog snart tillbaka sitt stöd, kanske för att Anna Kinberg Batra valde att ta sin hand från den förre ministern? Hon såg nämligen »väldigt allvarligt« på uppgifterna, vilket förargade Borg varpå en inflammerad ordstrid mellan de båda tog vid. Till en början blev snoppärendet en sak för polisen. Men de lade ner sin utredning med hänvisning till att det saknades »förutsättningar att utreda brottet«. Desto större skada fick händelsen för Borgs professionella trovärdighet. En vecka efter festen lämnade han sitt uppdrag i Kinnevikstyrelsen, och senare även det som rådgivare åt Citigroup. Snopet.
Augusti – Anna Kinberg Batra avgår
En del hävdar att överlevnad i partipolitiken handlar om att hitta en vinnare, och sedan klamra sig fast vid henne så länge det bara går. Sommaren 2017 var det inte Anna Kinberg Batra. Upproret mot M-ledaren började i Stockholms län, där de folkvalda med vånda såg hur deras krisande parti tappade väljare i rasande fart till centern. Första knivhugget kom från kommunalrådet Pehr Granfalk. Typiskt, grymtade Kinberg Batras förtrogna, och blängde mot upprorsmakaren Niklas Wykman och hans Solnagäng. Men kanske var bakgrunden till partiledarens stundande avgång mer komplex än bara ett utslag av falangstrider. Decemberöverenskommelsen och luddigheten kring SD hade lagt sig som en våt filt över allt hon gjorde och sa, om någon ens lyckades dechiffrera hennes pratminus.
I opinionen föll stödet. Ett efter ett släppte de sista klamrande tagen om Moderaternas 16:e partiledare.
September – Birgitta Ohlsson lämnar politiken
Hon tog förlusten som en kvinna. Birgitta Ohlssons sista farväl var så typiskt för politikern som personifierat den liberala feminismen. Partivänner med hopp om förnyelse tog emot avskedet med besvikelse. Men blev de överraskade? De visste rimligen att Ohlsson var en svårsmält kandidat internt. För kritikerna hade Ohlsson alltid varit en spelare som främst intresserade sig för sin egen framgång. Men osannolikt var det inte, att hon skulle ta knycka partiledarposten från den evige överliggaren Jan Björklund. Segervittring anades faktiskt redan i fjol. Då ställdes Ohlsson och Björklund öga mot öga efter att den förra sagt att det var fel av partiledningen att inskränka föräldrars rätt att välja vilka skolor de ville. Men de spridda hejaropen räckte inte. Och därefter blev det nog helt enkelt för sent, med valet mindre än ett år bort.
September – Hanna Wigh avslöjar övergrepp – och hoppar av SD
Hon tog sig fort upp i den sverigedemokratiska partihierarkin, Hanna Wigh. Hon gick med partiet 2007 och blev tre år senare gruppledare för Sverigedemokraterna i Falköping samt distriktsordförande i Skaraborg. Kort därefter valdes hon in i SD:s partistyrelse. Hon ingick i gruppen runt Jimmie Åkesson som skulle städa upp efter att han deklarerat nolltolerans i partiet. Men för en del partikamrater var hon inte bara en lojal medarbetare. För sisådär fem år sedan var hon en av flera SD-kvinnor som öppet berättade om hur en tjänsteman i partiet ansatte dem sexuellt. I Wighs fall handlade det om olämpliga SMS och kommentarer. En annan kvinna uppgav att hon hade blivit våldtagen av mannen. Men att vända sig till partiet var tydligen inte rätt väg att gå. I ett TV-program i höstas hävdade Wigh att alla larm om missförhållanden ledde till nya trakasserier. Själv berättade hon om hur en hög politikers lagt sin hand runt hennes hals medan han stoppat upp ett finger i hennes underliv. Efter avslöjandet lämnade Hanna Wigh partiet hon beskrev som en sekt, där tystnad och lojalitet tycks vara den enda dygden.
November – Regeringen drar i nödbromsen
Åsa Regnér slog ifrån sig allt ansvar. Hon spände ögonen i journalisterna och konstaterade att regeringen inte hade gjort några regeländringar som lett fram till krisen inom LSS. Att personer med assistansbehov drabbades av Högsta förvaltningsdomstolens utlåtanden, ja det berodde på lagens konstruktion, och den skulle regeringen se över.
Snack, fnös funktionshinderrörelsen. Enligt dem har regeringen systematiskt försämrat assistansen. De pekade särskilt på en mening i ett regleringsbrev till ansvarig myndighet i frågan: »Försäkringskassan ska bidra till att bryta utvecklingen av antalet timmar inom assistansersättningen«. 12 små ord som visade vad regeringen egentligen tyckte om LSS-reformen. Men Åsa Regnér stod fast vid att regeringen var oskyldig. I samma mening lovade hon lagändringar och att kassans automatiska omprövningar skulle frysas. Det fick många funktionshindrade känna att de kunde andas ut. Om det inte vore för den där LSS-utredningen som blir klar i höst, där fokus alltjämt ligger på reformens kostnader. Fortsättning följer.
December – #Metoo når politiken
Det hela började med en filmproducent i Hollywood som gjort sig (ö)känd för att utnyttja kvinnor på väg uppåt i filmvärlden. Ett upprop startades och snart riktades anklagelser om trakasserier mot män på alla nivåer, runt om i världen. Dagens Nyheter tog #metoo-upproret till svensk politiks toppskikt, närmare bestämt till talmannen Urban Ahlin. Tidningen hade pratat med ett 30-tal personer som kunde bekräfta hur Ahlin mobbat kollegor och sextrakasserat en kvinnlig medarbetare. Dagen efter publiceringen rusade partivänner till talmannens försvar. En av dem var Nalin Pekgul, ordförande för S-kvinnor vid tidpunkten då Urban Ahlin anklagades för trakasserierna. Hon mumlade något som bara kunde tolkas som en sammansvärjning mot Urban Ahlin. För egen del dementerade han alla anklagelser och meddelade samtidigt att han inte kandiderar till riksdagen i valet. »Jag bestämde mig redan vid valet 2014 att det är min sista period i riksdagen. 24 år räcker«, sa Urban Ahlin.
December – Partierna kommer överens
Sällan har det pratats så mycket om det omöjliga i politiken; att föra regeringspolitik i riksdagen, att hitta långvariga lösningar på politiska knäckfrågor och att bilda en livskraftig regering efter valet. Samtidigt har partierna vid tre tillfällen under året visat att det visst går att komma överens, när det verkligen gäller. I våras slöts en blocköverskridande uppgörelse för kärnkraft och förnybar energi och medan misstroendehotet fortfarande svävade ovanför försvarsministern nådde regeringen, Moderaterna och Centerpartiet en uppgörelse om höjda försvarsanslag. Senast den 14 december meddelade regeringen att den ödesdigra frågan om pensionernas framtid avgjorts brett över riksdagsfältet. Mycket inom svensk politik är just nu svårt. Men sällan omöjligt.
Läs mer årskrönikor av Fokus:
