När Sverige var bäst
När jag var yngre var jag under en lång period ganska aktiv på ett av dåtidens största internetforum, där det var enkelt att komma i kontakt med människor från hela världen. Den överväldigande majoriteten av dem som hängde på detta forum var dock amerikaner, och i de flesta diskussioner så utgick synen på politik och på samtiden från ett amerikanskt perspektiv.
Under det tidiga 2000-talet stod jingoismen och självsäkerheten på topp bland de flesta jänkarna jag talade med. USA var världens största, bästa, finaste, rikaste land.
Som europé kunde man stundtals få höra att i Amerika, där hade folk sådana saker som kylskåp och luftkonditionering. Tänk bara! En dag skulle resten av oss fattiga stackare i Europa få uppleva samma sorts lyxiga modernitet som sedan länge var vardag för dem. Ooh-rah!
Tyvärr varar inget för evigt. De amerikaner från min generation (jag är själv född 1987) som var så självsäkra i tonåren, när världens starkaste och bästa militär drog ut i krig, tvingades därefter leva igenom tio år av förnedringar. Tio år av militära nederlag; av lögner som avlöste varandra; av ekonomiska, politiska och hälsomässiga kriser. Tio år var allt som krävdes.
Människor som tidigare varit så självsäkra när det kom till det egna landets absoluta förträfflighet – USA! USA! USA! – blev över tid helt extrema åt andra hållet. Som europé fick man inte längre en massa välmenande klappar på axeln, utan snarare desperata förfrågningar om hur enkelt det var att flytta till Europa och lära sig språket.
De människor som tidigare slentrianmässigt antog att USA var bäst på allt började i stället anta motsatsen; och att ett land som Sverige självklart måste vara så otroligt rationellt och fungerande och rättvist och idylliskt.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var ganska lustigt att plötsligt bli placerad på ett piedestal av jämnåriga amerikaner som tvingats leva genom år efter år av kriser och desillusionering. Att få berättelserna om sitt eget land – världens enda supermakt, världens rikaste land, landet alla andra såg upp till – krossade i realtid var av allt att döma en mycket traumatisk upplevelse, och det är fortfarande ett trauma som amerikanerna inte arbetat sig igenom. Men om det var lätt att skratta åt amerikanernas självförvållade olyckor då, så är risken att skrattet sätter sig i halsen numera. Den yngre generationen svenskar i dag har tyvärr precis samma sak att se fram emot.
Vår tids svenska ungdomar har också växt upp med heroiska berättelser om det egna landet. På samma sätt som min generations amerikaner har de alltid fått höra att de bor i ett land som andra länder ser upp till, som andra beundrar. Ett föregångsland. I båda fallen har detta varit sant en gång i tiden, och i båda fallen råkar man leva i den perioden där denna berättelse om det egna landet till slut härsknar och blir allt mer desperat och förljugen.
I min generation finns det knappt någon som säger »America, fuck yeah!« annat än som en ironisk pik.
Vilka av dagens svenska tonåringar kommer i framtiden att tala om »den humanitära stormakten« på något annat vis än som ett hån mot de äldre? Sverige har aldrig varit säkrare, får de höra av politiker och journalister. Allting går bra! Vi är bäst! Alla andra länder är bara avundsjuka på hur moderna vi är, får de höra, samtidigt som tonåringar i andra länder konsumerar nyheter om Sveriges skyhöga ökning av sådant som gruppvåldtäkter eller granatattacker mot poliser med allt annat än avundsjuka i huvudet.
Året 2015 var Sveriges svar på Amerikas 2001. De heroiska föresatsernas tid; tiden då två radikalt olika supermakter med bestämd min gick ut för att visa resten av världen vad de gick för.
Priset, för det finns alltid ett pris, lämnades till de kommande generationerna att betala. Om tio år, när den fulla vidden av nedskärningarna, skolkrisen, de etniska motsättningarna, det växande gatuvåldet och tusen andra saker vi varken har några planer för eller ens vågar prata om verkligen fått tid att sjunka in – då kommer nog många av oss att ångra att vi skrattade så gott åt de där dumma, desillusionerade jänkarna. Det är ju trots allt den som skrattar sist som verkligen njuter av skrattet.
Läs mer av Malcolm Kyeyune:
