Bubbeltrubbel

Det är särskilt viktigt att vara välinformerad om man har makten att ge order om att fullständigt utplåna andra länder. Det är därför den amerikanske presidenten får flera mappar med viktiga och hemliga dokument tidigt varje morgon, oavsett var han befinner sig i världen. En av mapparna innehåller säkerhetstjänstens senaste analyser av frågor kopplade till nationell säkerhet och konflikter i världen. En annan mapp är fylld med underlag inför dagens möten, bakgrundsinformation om dem han ska träffa och eventuella talepunkter. I en tredje mapp finns en sammanfattning av den allmänna opinionen och pressklipp som exemplifierar hur presidenten och de frågor han driver porträtteras i media för tillfället. Syftet med mapparna är att ge presidenten en fullständig överblick över läget i nationen och utomlands, baserat på robusta underlag, så att han kan fatta välbalanserade beslut med nationens intresse för ögonen.

Olika presidenter har förstås haft olika önskemål om vad som ska ingå i mapparna och hur ofta de ska presenteras. John F Kennedy ville ha sina sammanfattningar kortfattade och i ett format som gjorde att han kunde ta med sig den viktigaste informationen i innerfickan. George W Bush ville inte ha sammanfattningen på söndagar. Barack Obama ville ha mapparna och allt innehåll digitalt. Donald Trumps synpunkter gällde själva innehållet i pressmappen. Han ville nämligen bara ha positiva nyheter.

Personal i Vita huset fick därför i uppgift att sortera ut de mest positiva nyheter om presidenten och hans politik som de kunde hitta i medieflödet. Uppgiften var att hitta 20–30 saker, två gånger om dagen. Innehållet var en blandning av positiva omdömen från programledare på morgonprogrammen, beundrande tweets, artiklar där folk på gatan säger snälla saker om presidenten, uppskattande inlägg i sociala medier, hyllande intervjuer i högerpressen och ibland bilder på Trump när han ser kraftfull ut i ett tv-inslag. Dagar när det inte fanns tillräckligt med positiva nyheter hände det att de gick runt i Vita huset och frågade efter fördelaktiga bilder på presidenten att inkludera i vad som internt kallades för »propagandamappen«. Syftet med mappen var att hålla den välkänt koleriske och egocentriske presidenten på gott humör genom att tillåta honom att upprätthålla en felaktig bild av världen.

Hur vet vi att den svenske statsministern är bättre informerad än den amerikanske presidenten? Är vi inte alla offer för de förutfattade meningar och fördomar vi har om oss själva och andra och därför också om hur världen fungerar? En socialdemokratisk politiker ser samhället genom ett helt annat filter än en borgerlig politiker, och tolkar därför det hen ser på ett annorlunda sätt.

Hur skaffar man sig en korrekt bild av världen? Ett sätt är att följa debatten och se vad olika aktörer tycker om aktuella frågor i samhället och försöka dra slutsatser av det. Om du är som jag innebär det att du läser tidningen eller tittar i någon nyhetsapp på telefonen. Kanske skrollar du igenom flödet på Twitter. Förmodligen öppnar du Facebook.

Men att man vet vad två olika aktörer tycker i en debatt innebär naturligtvis inte att man automatiskt kan avgöra vad som är sant. Om en person hävdar att klimatförändringarna på jorden beror på människan och en annan säger att klimatförändringarna är påhittade ligger inte sanningen mitt emellan. Dessutom kan det vara så att det man ser i flödet på Twitter eller Facebook bara är ena sidan av en debatt. Kanske ser du bara de som hävdar att klimatförändringarna är påhittade. Kanske ser du bara nyheter som går ut på att allt snack om klimatförändringar är överdrivet eller en vänsterkonspiration.

I en valrörelse blir det extra tydligt. Ideologiskt vinklade nyheter och anpassade annonser bekräftar det partisympatisörerna redan tror på och förstärker de fördomar som man har om de politiska motståndarna. Socialdemokraterna säger att det var länge sedan Sverige var så välskött som nu, när de har styrt i fyra år. Moderaterna säger samtidigt att det var länge sedan Sverige hade en så inkompetent regering som under de senaste åren. I beskrivningen av läget i Sverige tycks det inte finnas en enda sak som de kan enas om. Båda sidor förmedlar en bild av att den andra sidan överdriver och förfalskar.

Om du är som jag och väldigt många andra får du en stor del av dina nyheter via Facebook. Uppblandat med uppdateringar från vänner och bekanta hittar man länkar till de nyheter som engagerar folk mest för tillfället. En gång i tiden var Facebook bara en sajt bland andra. I dag är det en politisk och kulturell kraft som påverkar hela värden, och effekterna av den förändringen blev uppenbar för många först i samband med det amerikanska presidentvalet 2016. När företagen som skapat de plattformar vi kallar för sociala medier talar om sina användare gör de ofta det med ett högtravande språk. De kallas »medlemmar« och beskrivs som delar av ett samhälle, ett digitalt community.

När de först dök upp lovade de att erbjuda plattformar utan motstycke i historien. Ett forum där alla aktörer – medborgare, politiker, media, lobbyister, ideella organisationer och företag – skulle kunna samlas och diskutera frågor som låg dem varmt om hjärtat. I denna nya publika sfär skulle ensamma själar kunna hitta själsfränder, engagemang skulle kunna födas och frodas, alla röster skulle kunna höras och delta i ett gemensamt samtal om saker som betyder något för dem.

Det kändes som en ny sorts frihet och plattformarna tycktes fungera så också, men i själva verket var det aldrig något annat än ett kommersiellt förhållande. Företagen uppträdde som liberala demokratier och använde ett språk som påminde om demokratiska institutioner, trots att de enväldigt bestämde alla regler. Att företagen uppträder som kvasistater kan låta cyniskt, men det var inte deras intention från början. Cynism är inte ett personlighetsdrag som jag stött på särskilt ofta hos entreprenörer under de drygt tjugo år jag följt utvecklingen av olika digitala tjänster på nära håll. En naiv tro på att digitaliseringen av samhället är ensidigt positiv för medborgarna är däremot vanligt. Användarna har förstås i många fall varit lika naiva. Under uppbyggnadsfasen av dessa privatägda digitala samhällen har bilden av plattformarna som demokratiska verktyg tjänat företagen väl. Det är lättare för användare att dela stora delar av sitt privata liv med ett företag som lever på att kapitalisera på användarnas data om de tror att företaget är något mer. I takt med att de stora plattformarna på internet vuxit och därmed påverkar en allt större del av offentligheten har deras påverkan – både positiv och negativ – blivit tydlig.

Nu för tiden är det meningslöst att dela upp verkligheten i en fysisk och en virtuell del. Digitaliseringen av vardagen har gjort att de båda delarna smält samman. Atomer och bits förekommer huller om buller. Digitaliseringen har gjort att det som förr var statiskt blivit plastiskt, ofta anpassat efter vem som använder det. Intentionen är god. Den optimistiska synen på effekterna ofta mycket naiv. Till exempel: det låter behändigt med nyhetstjänster som är skräddarsydda efter användarens preferenser, men effekten är samtidigt att det försämrar våra möjligheter att sätta samman en mental mapp med olika nyhetsklipp när vi vill skaffa oss en rättvisande bild av verkligheten. Vare sig vi vill det eller ej formar tekniken numera vår världsbild.

***

Algoritmer, filterbubblor och falska nyheter

För att skaffa oss ny kunskap måste vi förlita oss på andra som vet mer. Den mänskliga kunskapen är väsentligen social. Det gör att sannolikheten att vi skaffar oss ny kunskap ökar ju fler människor vi har kontakt med. I ett historiskt perspektiv har allmänheten alltid tjänat på att så många som möjligt får utrymme att dela med sig av sina kunskaper. Baksidan med den demokratisering av det offentliga utrymmet som internet bidragit till är att det är svårt att avgöra vilka människor som besitter värdefull kunskap och vilka som förmedlar sådant som är felaktigt.

För att hjälpa sina användare att sortera i det breda men fragmenterade informationsflödet använder sig Facebook, Instagram, Twitter och många andra aktörer av algoritmer. Algoritm är ett finare ord för en ekvation som tar hänsyn till en rad faktorer för att presentera ett visst resultat. När du tittar i ditt flöde på Facebook hittar du inlägg från dina vänner till synes huller om buller, men sammansättningen är i själva verket ett urval som gjorts av en algoritm som gissat vilka av alla inlägg dina vänner gjort som är mest relevanta för dig. Många nyhetssajter gör som sagt samma sak och anpassar sina förstasidor efter sina besökares preferenser. Algoritmerna har lärt sig att jag inte är intresserad av sport (jag klickar aldrig på länkar till sportartiklar) och visar därför mycket sällan sportnyheter i mitt flöde. Däremot får jag då och då se artiklar kopplade till hästhoppning, eftersom jag har en vän som är en duktig ryttare och jag uppenbarligen läser artiklar om honom. En annan förklaring är att de sociala mediernas algoritmer prioriterar inlägg kopplade till dem vi har täta sociala relationer till.

I sin iver att sätta samman flöden som är så relevanta som möjligt filtrerar algoritmerna bort allt som vi inte verkar gilla, till dess att vi bara omges av sådant vi sannolikt kommer att tycka om. Effekten blir att vi hamnar i en stor filterbubbla där vi ser sådant vi redan tror på. Bubblan blir dessutom allt tätare med tiden eftersom algoritmerna förstärker sina egna antaganden om vad du gillar genom att bara visa dig sådant du gillar. Allt annat filtreras ju bort. Resultatet blir en ekokammare där bara en viss sorts åsikter kan höras.

Att ha kunskap innebär, lite förenklat, att ha sanna, välgrundade övertygelser som vi kan basera vår världsbild på. Men ibland lurar vi oss själva. Om vi är övertygade om att något är sant tenderar vi att försöka bekräfta de egna övertygelserna. Fenomenet kallas för bekräftelsejäv (eng. confirmation bias) och har varit känt inom psykologin i flera decennier. I stället för att utsätta våra övertygelser för kritisk granskning gör vi vad vi kan för att bekräfta dem. Bekräftelsejäv är alltså den mänskliga motsvarigheten till algoritmer och spelar en central roll i förståelsen för människors förmåga att bilda sig en uppfattning om världen, en direkt parallell till algoritmernas förmåga att sätta samman flöden i sociala medier. I sociala medier uppstår därmed en olycklig förstärkningseffekt när mänskligt bekräftelsejäv möter algoritmerna. Effekten är att det blir ännu svårare att bilda sig en korrekt bild av verkligheten.

Donald Trump har gjort sig känd för att kalla saker för »falska nyheter« när han får höra något som inte passar hans bild av världen. En mapp med enbart positiva nyheter är en filterbubbla i det lilla formatet. Effekten är en välutvecklad faktaresistens (som i Trumps fall dock började utvecklats långt innan han blev president). Det är också ett exempel på »politiskt motiverat tänkande«, för att använda Dan Kahans begrepp. Kahan är professor i juridik och psykologi vid Yale-universitetet och har tillsammans med sina kollegor studerat tendensen att försöka bekräfta de åsikter som hör till den egna ideologiska och kulturella gruppen. Deras forskning visar att när en faktafråga är politiskt laddad baserar vi ofta våra övertygelser på känslor i stället för på evidens. Genom sin vana att frekvent avsluta sina tweets med »SAD!« illustrerar Donald Trump fenomenet i praktiken. Resultatet av politiskt motiverat tänkande blir faktapolarisering. Vad vi tror om olika frågor blir en effekt av vårt politiska tänkande, inte av välunderbyggd kunskap. Det kan vara en förklaring till att den svenska debatten är så tråkig nu för tiden – kombattanterna står mest och upprepar vad de tror och tycker och känner, ofta utan koppling till vad som är fakta.

Bekräftelsejäv och politiskt motiverat tänkande skapar utmärkta förutsättningar för den som vill sprida fake news, falska nyheter. Genom att skapa rubriker som tycks bekräfta befintliga övertygelser får skapare av falska nyheter oss att klicka på länkar för att läsa mer, med förhoppningen att få dessa övertygelser bekräftade. Ett av de mest kända exemplen på falska nyheter under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 handlade om att påve Franciskus ställde sig bakom Donald Trump som president. Mer än en miljon personer gillade och delade den falska artikeln. Jämför man de tjugo populäraste nyheterna på Facebook om det amerikanska valet med de tjugo populäraste falska nyheterna på Facebook under de fyra månaderna innan valdagen i november 2016, blir det tydligt hur gärna vi vill få våra övertygelser bekräftade. Antalet reaktioner (gillningar, kommentarer) på de falska nyheterna uppgick till 8,7 miljoner, att jämföra med 7,3 miljoner för de sanna nyheterna!

Det bakomliggande syftet med såväl sociala medier som alla andra digitala tjänster som erbjuder vad som med en anglicism kallas för »personalisering«, är att få användarna att använda tjänsterna så mycket som möjligt. Problemet är att användarna varken har insyn i eller kan påverka vilken vikt algoritmerna lägger vid olika typer av personlig information och beteenden. Det finns ingen avstängningsknapp för algoritmen om jag föredragit att se alla vännernas inlägg i kronologisk ordning, som det var från början.

På senare år har algoritmerna börjat att försöka inkludera saker som jag inte visste att jag gillade. Detta görs genom att jämföra min individuella profil med andra profiler som på något sätt liknar min och använda informationen om det som de andra användarna gillar för att föreslå saker för mig. Enkelt uttryck skapar algoritmerna en stereotyp som den använder för att göra antaganden om vad jag borde gilla. Det är antagligen därför jag inte ser artiklar som handlar om yoga i mina flöden, trots att jag tycker om det. Men jag är ju man, och den stereotypa yogautövaren är kvinna. Det är också ett tecken på att algoritmerna aldrig är helt neutrala. De fördomar och värderingar som finns hos de som skapar algoritmerna påverkar koden. Oftast märker vi inte det, helt enkelt eftersom programmerarna inte heller tänker på det.

Det finns alltså många samverkande faktorer som försvårar möjligheterna att skapa sig en korrekt bild av världen. Lägg sedan till att medielandskapet är betydligt mer fragmenterat än för några decennier sedan. Det är lätt att förstå de som skyller utvecklingen på digitala medier i allmänhet och pekar på att sociala medier bidrar till en polariserad samhällsdebatt. En lösning som föreslagits är att man bör kräva att de sociala nätverken tar ansvar för vilken världsbild de presenterar för sina användare.

Genom att ändra sina algoritmer skulle de kunna förhindra att filterbubblor bildas genom att föreslå nyheter som utmanar användarnas världsbild. Jag har flera invändningar mot ett sådant förslag.

För det första utgår förslaget från antagandet att vår världsbild enbart formas av våra flöden i sociala medier, som om vi aldrig bläddrade i en tidning, aldrig såg nyheterna på tv, aldrig uppfattade något från nyheterna på radio eller lyssnade när vänner uttryckte åsikter om samtiden. Digitala medier kan inte ensamma belastas för att skapa filterbubblor. Väljer du att enbart läsa en viss typ av tidningar riskerar du också att fastna i en filterbubbla. För det andra är sociala nätverk och plattformar inga demokratiska institutioner. När vi gick med godkände vi användarvillkor som tydligt stipulerar att vi varken kan utöva inflytande på hur tjänsten är utformad eller kräva plattformarna på ansvar för de oönskade effekter vi kan uppleva av ett regelbundet användande. För det tredje vänder jag mig mot idén att någon skulle diagnostisera mina flöden för att avgöra om min världsbild är balanserad, och därefter »medicinera« mig till dess att min nyhetsdiet åter var balanserad. Jag förstår att intentionen är god, men lösningen är likväl befängd.

Den fjärde invändningen är att poängtera det självklara: alla försök att korrigera någons självbild mot dennes uttryckliga vilja går emot viktiga liberala idéer om individens självbestämmande. (Mina vanföreställningar kanske saknar grund, men de är likväl mina.) Under flera decennier har statens ansvar och därmed möjligheter att bestämma över medborgarna minskat i flera länder, till förmån för ökade möjligheter för medborgarna att ta eget ansvar och fatta egna beslut. Idén om att företag plötsligt skulle ta ansvar för att säkerställa att användarna blir allmänbildade, ett ansvar som närmast påminner om det ansvar europeiska välfärdsstater önskade ta för medborgarna i mitten av 1950-talet, är lika otidsenlig som absurd. En femte invändning är att påminna om bekräftelsejävet, vår egen förmåga att – medvetet eller omedvetet – skapa filterbubblor genom att söka efter information som bekräftar vår egen världsbild. Även om algoritmerna skulle ge oss en balanserad nyhetsdiet skulle vi tillskriva de nyheter som bekräftar våra uppfattningar större betydelse än de som utmanar uppfattningarna.

Likväl tycker jag mig förstå varför förslaget uppstått. När vi betraktar filterbubblor som en teknisk utmaning blir det automatiskt tekniska lösningar vi söker och sätter vårt hopp till. Problemet är dock mer komplext än att det kan lösas genom att förändra några algoritmer. Problemet är vår oförmåga att ta ansvar för vår egen nyhetsdiet och vår okunskap om det nedärvda bekräftelsejävet. Effekten av detta blir att vi hamnar i en tät filterbubbla.

Ska vi lösa problemet krävs folkbildning om att ansvaret för att filterbubblor uppstår vilar på var och en av oss. Inte på de sociala medierna eller plattformarna, och absolut inte på staten, utan på dig och mig och alla andra som försöker skaffa sig en balanserad bild av världen. Lösningen är att folkbilda om detta ansvar och hjälpa folk att ta kontroll över sin informationsinhämtning och att utöva grundläggande källkritik. Insikten att man befinner sig i en stor bubbla av något slag är ett första viktigt steg.

***

Bedrägliga filterbubblor

Kampanjorganisationerna hos både Donald Trump och Hillary Clinton var tydligt omedvetna om i vilken utsträckning filterbubblorna polariserat presidentvalet. I stället för en valkampanj där alla medborgare får ta del av kandidaternas argument i viktiga samhällsfrågor vore det mer rättvist att beskriva Trumps och Clintons kampanjer som helt parallella tävlingar för att få så stor andel av de egna följarna som möjligt att gå till vallokalen och rösta. Båda sidor beskrev sin motståndare som mentalt instabil i stället för att diskutera dennes förslag, eller fundera djupare över vilka argument som attraherade motståndarens supportrar på kampanjmöten.

Något liknande kunde vi se redan i det svenska riksdagsvalet 2014. I slutskedet av valrörelsen valde Miljöpartiet att lägga all kraft på att demonisera Sverigedemokraterna i stället för att ta den oro för landets framtid som SD-väljarna kände på allvar.

Alla som röstar i ett val gör det för att valet känns logiskt för dem på något vis. Om man beskriver motståndaren som moraliskt korrupt i känslosamma ordalag och dennes anhängare som ideologiska extremister, lågutbildade dumskallar eller som en självgod elit, filtrerar man omedvetet bort möjligheten att försöka förstå hur deras världsbild ser ut. Det är ett exempel på det politiskt motiverade tänkande vi talade om tidigare. Känslorna påverkar alltså vår förmåga att göra en objektiv bedömning.

Jag brukade tycka att jag hade ganska bra koll på amerikansk inrikespolitik. Ända sedan jag arbetade som volontär i Barack Obamas första presidentkampanj 2008 har jag följt politiken på avstånd, med intresse och genom ett liberalt filter. Detta bekräftelsejäv gjorde att jag inte kunde förstå hur någon kunde tänka sig att rösta på Donald Trump. Fascinationen över min egen oförmåga födde en idé. Genom att manipulera Twitters algoritm för att föreslå konton som påminner om varandra kunde jag skapa två separata bubblor med republikanska respektive demokratiska Twitteranvändare. Det tillät mig att börja studera bubblorna inifrån och ta del av argumenten, som om jag vore en helt vanlig Trump- eller Clintonanhängare. Till karaktären påminde bubblorna mycket om varandra. Var och en hade sina tongivande röster, sin beskärda del falska nyheter, sina högljudda supportrar och lojala medier som förlöjligade den andra kandidaten. I båda bubblorna var förvåningen stor över hur sjutton någon vettig människa skulle kunna tänka sig att rösta på den andra bubblans idiotiska kandidat. Båda bubblor tycktes ha segervittring. Ändå var förvåningen stor på båda sidor när valresultatet stod klart.

Donald Trump borde förstås inte vinna. Någon så politiskt oerfaren och med ett så fläckat rykte som fastighetsmiljonären från New York borde inte kunna vinna primärval, borde inte kunna bli presidentkandidat, borde inte kunna bli vald till president. I alla fall inte om man jämförde honom med tidigare kandidater och den granskning som de utsattes för innan de vann folkets förtroende.

Filterbubblor räcker inte som förklaring till varför Donald Trump vann presidentvalet. Däremot kan filterbubblor förklara varför så många gissade fel, trots att det fanns signaler som indikerade att Clintons seger inte var självklar. När man bara ser saker som bekräftar den egna världsbilden kommer man oundvikligen att feltolka tecken på motsatsen. Ställd inför fakta och med krav på att kunna ge förklaringar till att det blev så här är det måhända ohederligt av en politisk expert att skylla på någon annan, men det är likväl mänskligt. Om man tror att man är objektiv gör bekräftelsejävet att man avfärdar idén om att man skulle vara påverkad av bekräftelsejäv innan man ens hunnit tänka efter. Efter att folket oväntat röstat ja till brexit i juni 2016 lade många förståsigpåare således skulden till prognosfiaskot på undersökningsföretagens felaktiga prognoser. Efter det oväntade resultatet i det amerikanska presidentvalet riktades kritiken framför allt mot de bedrägliga algoritmernas sätt att skapa filterbubblor. Varför hade inte Facebook upplyst användarna om att detta kunde inträffa? Varför fanns inga varningsklockor som signalerade att budskapen i flödet var enahanda som ljud i en ekokammare?

***

Ekokammare som man kan höra

Vardagliga beteenden – som hur vi använder media, tar till oss nyheter eller konsumerar musik – tar tid att förändra. Det är svårt att byta beteende över en natt. Men sker förändringen i små steg, upplevs den som en förenkling eller som något som vi människor redan gör, anpassar vi oss förvånansvärt snabbt och utan att tänka så mycket på det. För att synliggöra hur mycket våra medievanor förändrats under bara något decennium kan vi se till hur musikindustrin förändrats under samma tid. Algoritmerna som styr Spotify, Apple Music och andra strömningstjänster ger oss förslag på nya artister och nya låtar utifrån det vi redan gillar. Inledningsvis känns det toppen eftersom algoritmerna verkligen underlättar sökandet efter ny musik. Men efter ett tag kommer känslan att vara fast i en ekokammare smygande, när man aldrig får några andra förslag än artister från en viss genre.

En dag för inte så länge sedan upptäckte jag att samtliga artister som Spotify föreslog för mig var amerikanska singer-songwriters. Det enda som återstod var långsamma, fylliga röster, ackompanjerade på gitarr eller piano. Norah Jones, James Blunt, Joni Mitchell, Ellie Goulding, Tracy Chapman. Problemet är att jag inte gillar sådan musik. Inte bara i alla fall. Min musiksmak är betydligt mer blandad än så, men på något sätt verkar algoritmerna ha fäst större vikt vid just de här artisterna, vilket först gjorde mig irriterad och sedan arg. Varför funkade inte algoritmen som den borde? Och varför kunde jag i så fall inte nollställa algoritmen eller be den indexera informationen om vad jag lyssnat på än en gång, så att det kunde bli rätt?

Jämför man musikflödet med nyhetsflödet är det egentligen ingen skillnad, de funkar på samma sätt och enligt samma logik. Den stora skillnaden är förstås att du kan höra när ditt musikflöde blivit en ekokammare, bokstavligt talat.

Donald Trumps förhållande till musik är till stora delar okänt. I en intervju med BBC berättade han dock att han tyckte om att lyssna på Frank Sinatra, Tony Bennett, Elton John och Eminem. »Om du älskar en viss sorts musik, låt då inte andras musiksmak påverka dig«, skrev Trump i boken »Think Like a Billionaire från 2004«. »Det som är bäst för dig är helt enkelt bäst.« Rådet att skapa en ekokammare med musik man redan vet att man tycker om påminner om hans önskemål om att bara få positiva nyheter i mappen med pressklipp.

Lösningen på de problem som uppstår till följd av att både vi och våra verktyg är kodade för att dra snabba slutsatser ligger inte utanför oss, utan inom oss. I stället för att peka ett anklagande finger åt någon annan för att din världsbild riskerar att bli falsk, vänd fingret inåt. Den enda som kan förändra din världsbild är du själv. Ingen annan. Börja med att ta reda på fakta och utgå från dessa i dina resonemang. Betala för analyser som hjälper dig att förstå världen. Se till att du befinner dig i flera olika bubblor och vårda din skepticism. Sänk tonläget och lyssna på vad andra har att säga.

Den allra farligaste filterbubblan är illusionen att man har koll på läget. Såväl algoritmer som bekräftelsejäv bidrar naturligtvis till att förstärka en sådan uppfattning, men det krävs också ett mått av narcissism för att tro att man redan har en korrekt bild av verkligheten. En ovilja att ta emot ny information eller influenser från nya källor är ett oroande tecken, då det tyder på att man redan tror att man har den kunskap som man behöver. Det är ett sundhetstecken att tvivla på sin egen uppfattning om världen.

Fotnot: Texten är ett bearbetat utdrag ur »Den stora bubblan – hur tekniken formar vår världsbild« av Per Grankvist. Boken ges ut av Modial Publishing och finns i handeln den 20 januari.

Läs mer:

Obama varnar för filterbubblor i ny Lettermanshow

Hakelius: Segregationen blir allt tydligare vad gäller information