Det är något särskilt med utrikespolitiken
Det finaste man kunde bli i en socialdemokratisk regering, menade en del för 50 år sedan, var socialminister. Mindre officiellt var att den enda socialdemokratiska ministerpost som gav innehavaren rätt till snobberi, var utrikesministerposten. Själva kopplingen till utlandet skapade liksom en liten frizon av finhet kring arvfurstens palats.
Tydligast syntes särställningen på kabinettssekreterarna. Den oklanderligt excentriske Sverker Åström, med en grön och en röd socka och slipsar i världsklass. På inget annat departement skulle Pierre Schoris elegant skrynkliga linnekostymer ha tett sig naturliga. Knappt ens hans namn: varför duger inte Pär?
Den som pysslar med utrikespolitik får några frihetsgrader extra i Sverige. Till det kommer att utrikespolitikens ofrånkomligt pragmatiska grund – världen är som den är – märkligt nog lätt lockar till utflykter i högtflygande idealism. Delvis därför att Sverige är tillräckligt obetydligt och kan gömma sig bakom Nato och Finland. Men också för att utrikesministrar söker någon slags jämnvikt mot den cynism de tvingas in i om de, till exempel, vill köpa eller byta till sig en plats i FN:s säkerhetsråd.
Till detta kommer en ny utveckling. Fredrik Reinfeldt bestämde att den enda utrikespolitik som räknades var EU. Den kunde på det stora hela göras till inrikespolitik. UD lades ut på entreprenad till Carl Bildt. Stefan Löfven fann en liknande lösning med Margot Wallström. Hon kom hem igen, under förutsättning att alla förstod att hon var lite större än regeringen.
Kombinationen av UD:s gamla särställning, av utrikesministerns extra frihetsgrad och de senaste årens outsourcing av utrikespolitiken, har nu givit resultat.
Sverige, eller snarare Wallström, har erkänt Palestina. Med ungefär samma resultat som när president Trump erkände Jerusalem som Israels huvudstad.
Sverige, eller snarare Wallström, är på väg att underminera relationen till Nato, genom att propsa på ett »kärnvapenförbud«.
Och under Folk och försvar blev det tydligt att Wallström har en försvarspolitik, medan riksdagen, med undantag för Vänsterpartiet, har en annan. Hon propsar på sin.
Det kanske är något lite för särskilt med utrikespolitiken just nu.
Läs mer:
