En värld av simpla skolgårdsmobbare
Haha, vilken dumskalle, han fattar inte ens att han ska korsa armarna innan han greppar grannarnas händer. Donald Trump står till synes förvirrad mellan asiatiska ledare för att göra den sydostasiatiska handskakningen, på ett foto som spritts över sociala medier den senaste veckan.
Jag behöver inte räkna upp alla skitroliga bilder och videor som häcklat den amerikanske presidenten i ett drygt år. »Netherlands second«, »I går kväll i Sverige«, Trump i trumpen isolering vid världsborden, med gult »Dennis the Menace”-hår och en fransk president som ignorerar hans utsträckta hand.
Trumps kamp för att bevara sin storslagna självbild möter, minst sagt, stormvindar från en ettrig internationell kör av raljanta röster.
Under hösten gick dessutom de två amerikanska expresidenterna George Bush, junior och senior, ut och kritiserade sin republikanska partikamrats ego och brist på ödmjukhet i noggrant vägda ord. Junior, han med bara W, antydde inlindat att presidenten betedde sig som en mobbare.
Var går gränsen för när mobbning är okej? Är det när offret är tillräckligt långt bort? Det borde i så fall inte skydda amerikanska bullies. Inte heller twittrare, åtminstone inte när de hashtaggar POTUS (President Of The United States). Vi vet att Trump blir sårad. Annars kunde han knappast bli kränkt. Gör det honom till en bättre president? En gissning är att det snarare skapar hämndbegär och försvar i form av storhetsvansinne och vi mot dom-känsla.
Vem hade trott att »den där jävla Texasgubben« (George W Bush enligt dåvarande biståndsminister Jan O Karlsson) skulle visa sig mer nyanserad, mer besinnad och prövande än en retsam och föraktfull världsopinion?
Ja, vi fick en mobbare i Vita huset. Det har gjort en lång rad minoriteter mer utsatta än vad de var tidigare. Och det har förvandlat alla oss andra till lika simpla skolgårdsmobbare.
Läs tidigare Fokuserat:
Hon är det nya affi(s)chnamnet