För frisk för konsten
Jag joggar. Jag är en joggare. Jag har börjat jogga för att en stilig läkare på vårdcentralen tog sig en titt på mitt hälsotillstånd; nöp och hummade och klämde och försökte utröna orsaken till ledvärken, hjärtklappningen, bilringarna och alla de andra mystiska åkommorna som regelbundet drabbade mig hemma i vardagsrumssoffan. »Lyssna nu«, sa doktorn allvarligt när den fasansfulla diagnosen stod klar efter en halvtimme.
»Du måste röra på dig, Jenny. Börja jogga!«
Tystnad.
»Eller gympa.«
Chock.
»Ta åtminstone en promenad runt kvarteret?«
»Över min döda kropp« svarade jag (med tanke på hans yrke var det en olycklig formulering). Men när våra ögon möttes – som bibliotekarie är man väldigt mottaglig för vädjande blickar från högutbildade män och den stackars läkaren liknade en hoppfull debutant som just refuserats utan förklaring – ändrade jag inställning direkt. Nej, men självklart ska jag röra på mig, ropade jag. Självklart ska jag jogga (gympan hoppades jag var ett skämt). Han log så tacksamt att jag rentav ivrigt började föreställa mig själv som vardagsmotionär – kanske klädd i vindtät jacka eller något annat praktiskt plagg jag förknippade med frigiditet och hjärt-kärlhälsa – och planerade redan det triumferande återbesöket då jag skulle studsa in på starka ben och attackera undersökningsbritsen likt en höjdhoppare som brakar ner i sin madrass. Ordet »jogga« morrade som en kampsång i hjärnan. Januarisolen kvittrade bakom molnen. Allt gick så fort: jag ruskade doktorns hand, hasade segervisst iväg mot sportaffären – och nu, ett år senare, sitter jag här.
I skiten, alltså. Fast snarare joggar jag i den. För jag har joggat som en galning genom sommar och höstlöv och snöslask och misär och jag mår som en prinsessa och det är precis det som är felet. Hjärtklappningen är borta, migränen har upphört. Hur i hela friden ska man kunna vara litteraturvetare, kulturskribent eller bibliotekarie när man har det så här? »Jag är så frisk« gnäller jag och blänger på bokhyllan som i sin tur blänger på springskorna som ständigt står startklara – provocerande nära mästerverket »Det ondas blommor« av Baudelaire. Och allt på grund av en stilig doktor på vårdcentralen som garanterat inte vet vad »spleen« är.
Han har säkerligen inte läst Stagnelius heller – den romantiska fyllbulten som likt Baudelaire kollapsade av skörlevnad och skrev sublim, hänförande poesi om död och förruttnelse. Bredvid min billighetsutgåva av Stagnelius samlade dikter hittar man förresten Dorothy Parker (fyllsjuk humorist), Philip K Dick (LSD-lodis) och Stig Larsson (inga kommentarer). Utspridda i rummet ligger böcker av Edith Södergran, systrarna Brontë och Sylvia Plath: samtliga i graven runt trettiostrecket. Samtliga ofattbart begåvade. Ingen av deras böcker handlar om en motionär.
Det finns, tänker jag medan jag drar på mig vindjackan för ännu ett pass med pulsklockan, en grundläggande skiljelinje mellan litteratur och friskvård och den som inte tror mig kan gärna försöka frammana bilden av Marguerite Duras i sportbehå eller Jean Paul Sartre med toppluva i elljusspåret. De här människorna var verkligen rakryggade och lät sig inte duperas av några vädjande läkare. De levde som vrak, de mådde förfärligt. Mitt återbesök blev inställt – jag var ju frisk som en nötkärna. De var konstnärer. Jag är en joggare. Det är så att man vill gråta så det hörs över hela kvarteret.
Läs mer:
