Har Kristersson toppat för tidigt?

Det måste vara väldigt roligt att bli så populär innan man knappt hunnit börja. Ulf Kristersson går från klarhet till klarhet i opinionsmätningarna. Han möts av förväntningar och positiva projiceringar. Lägg därtill den insikt som börjar sprida sig bland kommentatorer och möjligen väljare att riksdagens omröstningsregler ökar sannolikheten för att Kristersson ska väljas till statsminister så har vi en man i vinnarhålet.

Gott och väl ett halvår före valet.

Fullkomligt livsfarligt.

Kristersson har toppat tidigt, och kan hamna i en svensk klassiker av ett annat slag än den idrottsliga. Det är en klassiker inom politiken att det regerande partiet »går i opposition« några månader före valet. Oavsett om det är en borgerlig eller socialdemokratisk statsminister som styr kan det vara fördelaktigt för ett parti att börja uppträda som om man var i opposition, även om man i verkligheten regerar. Då kan man kritisera det gamla och ställa ut löften om det nya. Den som i verkligheten är oppositionsledare framställs som statsminister och ställs till svars för världens ondska. På något sätt blir den som söker makten ansvarig för vad makten gjort, och den som har makten kommer undan.

Moderaterna når allt högre siffror i opinionen. Kristersson börjar tala som en statsman. Han uppträder med det ansvar som anstår en regeringschef. Han talar om att vara vuxen, förklarar värderingar och sätter laget före jaget. En medveten inledande strategi som väcker respekt hos egna väljare men även motståndarna. När vi närmar oss valet kommer väljarna ha vant sig vid att betrakta honom som statsminister. Därmed blir han ju också ansvarig för dagens förhållanden.

Stefan Löfven kan då gå under röda fanor och kräva rättvisa och förändring. Bort med »makthavarna«, här krävs en nyordning.

Även gentemot allianspartierna kan en alltför tidig formtopp vara farlig. Kristersson kommer att stå för etablissemanget, medan de två yngre kvinnliga partiledarna i Kristdemokraterna och Centern kan framträda som förnyare och föryngrare.

Allt det här är Moderatledningen mycket väl medveten om, den inser det farliga i situationen. Man talar internt om frågan, men har inte så många handlingsmöjligheter. Kristersson strävar efter att vara ödmjuk i sin framtoning. Här presenteras inga skuggministrar, här utropas inga segrar. Moderaternas strateger vill heller inte beskriva Kristerssons siffor som någon topp, möjligen en normalisering. Moderaterna har bara kommit tillbaka till sina normala siffror, heter det. Den nye partiledaren är fortfarande relativt okänd för stora delar av befolkningen, och därför finns en »potential« kvar.

Men detta följer en annan logik, inte den taktik Moderaterna väljer. I dag använder mediernas redigerare bilder där Kristersson ser glad ut, tidningarna jagar andra Moderatföreträdare för stora intervjuer, och lobbyisterna bjuder på lunch. Moderaterna behandlas redan som segrare, flera månader innan de själva skulle vilja.

Även Socialdemokraterna är högst medvetna om fenomenet, och kommer möjligen att försöka utnyttja situationen. Men Socialdemokraternas strateger är lite rädda för att Kristersson trots allt ska hålla hela vägen fram till valet, alltså att toppformen inte klingar av.

Faran för Kristersson är att medie­logiken innebär att efter några månader kommer kritiken. Kristersson kan inte behandlas som en glad vinnare månad efter månad. Från hans synpunkt hade det varit bättre att toppa om tre månader, inte nu. För då kan det hinna vända.

Uppsidan för den i vinnarhålet är att partimedlemmar och sympatisörer blir glada och motiverade. Och den moderata förhoppningen är att toppen ännu inte är nådd.

Läs mer: Erik Fichtelius krönikor