Orwell förutsåg Twitter

Tom Hodgkinson är chefredaktör för den aparta tidskriften The Idler, som ägnar sig åt ett lågintensivt, anarkistiskt, livsbejakande och subversivt krig mot arbetslinjer och låneslaveri. Han påpekade nyligen att George Orwell förutsåg Twitter. Liksom så mycket annat.

Det var i »1984« som Orwell beskrev de två hatminuterna om dagen. Tillfället då alla i Oceanien samlas och hetsar varandra i en kollektiv hatorgie mot en definierad fiende som visas på en storskärm. Orwell satte fingret på det verkligt obehagliga: få behövde förställa sig för att leva upp till kravet på att vara delaktiga i det kollektiva hatet. Efter en halvminut av skränande ursinne drogs inte bara de flesta med av stämningen, de kände rent av en förlösande befrielse.

Det finns ett slags småputtrig trivsel i mobben. En glädje som bottnar i att slippa oket att vara individ med eget ansvar och omdöme.

Twitter kan förstås vara mycket annat också, men poängen är att mediet sällan är neutralt. Beroende på hur de fungerar uppmuntrar de olika mänskliga drag. Och ett medium som bygger på snabba och korta inspel, som belönas i proportion till hur starka läsarnas känslomässiga reaktioner är, kommer att uppmuntra mänskliga drag av just den sort som vi ägnar rätt mycket tid åt att lära våra barn att tygla. Och av just den sort Orwell beskriver.

Tror man på den ädle vilden och på idén att sanningen är detsamma som ohämmade impulser, tycker man att det är bra. Tror man att det finns en poäng med civilisation, är man antagligen lite mer bekymrad.

Det finns till exempel ganska lite som tyder på att den här sortens medieformat breddar offentligheten, i den meningen att vi får en större åsiktsflora och en djupare, mer nyansrik diskussion. Om något verkar det vara tvärtom. Medieformat av Twitters slag fungerar bäst som redskap för riktade kampanjer för att fula ut folk och åsikter. Mobbens styrka – som mest har att göra med antalet skrikande personer, inte med kvaliteten i deras argument – är nästan alltid en styrka som strävar efter likriktning. Det fungerar enligt precis samma mekanismer som de två hatminuterna i »1984«.

Dessutom –  återigen en likhet med Orwells hatminuter – drar den här sortens kollektiva, offentliga mobbmedier bort uppmärksamheten från annat. De riskerar att reducera hela liv till en räcka distraktioner. Känslor, engagemang och energi läggs på en reklambild från H&M, eller på Alexander Bards senaste uttalande. Och eftersom företag är opportunister, politiker är rädda att inte bli omvalda och traditionella medier förlorat sitt självförtroende, finns nästan ingen motvikt. Mobben, som i de flesta fall bara är en liten högljudd klick, får oproportionerlig makt. Ofta direkt draghjälp av opinionsbildare som vill verka lyhörda, eller rubrikmakare som vill sälja.

Ett medieformat som uppmuntrar de mänskliga drag som Twitter uppmuntrar, kräver extra mycket av oss. Extra mycket av det som brukade kallas karaktär, eller omdöme, eller återhållsamhet. Det behövs en rejäl köl om vi ständigt lockas att storma.

Den har vi inte.

Och varför skriva detta just nu? Därför att varje gång det här blir uppenbart blir det också omöjligt att diskutera problemet. Då kräver mobben att man låter sig distraheras av de känslor som den spyr ur sig just då. Om H&M, eller Alexander Bard, eller vad det nu är. Förmågan till självdistans är på väg att gå förlorad.

Vilket för övrigt också var ett syfte med hatminuterna i Ocenaia.

Därför finns det anledning att skriva detta just nu. Och i morgon. Och nästa vecka. Och närhelst någon orkar göra det.