Slutsamordnat mot extremism

Sommaren 2014 utsåg alliansregeringen Mona Sahlin till Nationell samordnare för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism. Efter den uppmärksammade livvaktsaffären tvingades hon lämna uppdraget i maj 2016. Polisen Daniel Norlander, som redan var knuten till samordnaren, tog över. I augusti samma år skulle tidigare arbetsmarknadsministern Hillevi Engström, ta över. Men efter kort tid gick hon tillbaka till sitt gamla jobb.

Den fjärde i raden, Anna Carlstedt, har haft uppdraget i ett år. Nu upphör arbetet och det förebyggande arbetet flyttas till Centret mot våldsbejakande extremism, CVE, under Brottsförebyggande rådet, Brå.

– Ett av syftena var att stärka samarbetet mellan 18 myndigheter, klarlägga vem som gör vad. Och där känns det stadigt och bra i dag. Vi har också träffat samtliga 290 kommuner, och de är i dag rustade. De har en verktygslåda för att förhindra rekrytering och vad de kan göra när det dyker upp återvändare, säger Anna Carlstedt.

– Men ett medskick till BRÅ är att det är ett enormt ansvar som läggs på kommunerna, men att staten inte skickar med resurser till arbetet, tillägger hon.

Ett annat medskick är att det kommer att behövas ett Nationellt insatsteam som kan ge stöd och hjälp till den lokala nivån.

– Det är otroligt svåra frågor som för många kommuner kan uppstå ganska sällan. Då behöver de stöd, säger hon.

I november 2015 beslutade samordningen tillsammans med kommunerna Borlänge, Göteborg, Stockholm och Örebro, att inrätta kommunala Kunskapshus. Första samordnaren, Mona Sahlin, kritiserade då Malmö för att inte göra tillräckligt.

– De fyra anmälde sig själva som pilotkommuner och många har lärt sig av deras arbete. Malmö har gjort jättemycket bra saker, men har valt att arbeta på andra sätt. I Borås har man valt att sköta detta ihop med andra frågor om kriminalitet i stadsdelarna, våld i nära relationer med mera. Och där sker det i nära samspel med kommunledningen och lokala polisen, säger Anna Carlstedt.

Finns det internationella exempel att lära av?

– Nederländerna tycker jag är intressant. De lägger mycket resurser lokalt, med tidiga insatser på skolor och fritidsverksamhet och en närvarande lokalpolis. Frankrike lägger otroligt mycket resurser men är extremt repressiva i inriktningen. Där kan jag känna mig mer kluven.

Den 7 april 2017 kom attentatet på Drottninggatan. Knappast någon har efteråt hävdat att de hade gått att förebygga med ett bredare förebyggande arbete. Men diskussionen efter har varit viktig, menar Anna Carlstedt.

– Det har skapat en debatt om vi vill ha en hårdare övervakning och till vilket pris. Och om en hårdare kontroll riskerar att medföra inskränkta medborgerliga rättigheter och vad det gör med samhället. Mitt i katastrofen såg vi också vilket mänskligt engagemang som utvecklade sig.

För tre och ett halvt år sedan menade Säpo att de var ganska ensamma att verka mot rekryteringen till våldsbejakande extremism. Det gör de inte längre.

– Vi har jobbat hårt med att få bra kontakter mellan kommuner och myndigheter och Säpo. Och ett medskick är också att det informationsutbytet måste fortsätta. Samarbetet har absolut blivit bättre.

Nationella samordnaren startade också en orostelefon dit anhöriga kunde vända sig. Sedan ett år sköter Rädda barnen Orostelefonen.

– De gör det i alla fall fram till mars. Sedan är det mer ovisst. Regeringen ska fundera på hur stödet till anhöriga ska se ut. Men det behövs verkligen, och Rädda barnen har utvecklat verksamheten under det år de skött det.

Läs mer:

Terrorforskare om hotet mot Sverige: »Extremism möter inget motstånd« (#17-01-02)