Den brända jordens taktik

Det går många fantastiska filmer på bio just nu. Två är ett måste för alla politiskt intresserade: »The Post« och »Darkest hour«.

Säga vad man vill om amerikanerna och kriget i Vietnam – men all heder åt försvarsminister McNamara som ville dokumentera sanningen om kriget för framtidens forskare, statsvetare och allmänhet.

Pentagonpapperen var ett akademiskt projekt för att kartlägga beslutsprocessen och bakgrunden till kriget. Visserligen inte för att omedelbart offentliggöras – det var väl ett olycksfall i arbetet från regeringens synpunkt – men väl ett historiskt ansvarstagande i god amerikansk anda. Eftervärlden har rätt att få veta sanningen. Att den sedan var farlig för samtiden är en annan sak. Filmen »The Post« skildrar ju hur först New York Times och sedan Washington Post publicerar den hemliga undersökningen.

I filmen »Darkest hour« om Churchills svåraste stund – när han beslutar sig för att med all kraft stå emot Hitlers onda planer – står kanske inte den historiska dokumentationen i fokus, men den finns där. I regeringens hemligaste »war room« där de avgörande samtalen förs och de viktigaste besluten fattas, finns ständigt en skrivare som ord för ord dokumenterar vad som sägs. Han syns ibland i filmen när han sitter där och antecknar. Inte för att han omedelbart ska läcka till The Times, men väl för att fånga den historiska sanningen. Regeringen har ett ansvar för att medborgarna ska få veta, förr eller senare.

Tänk om svenska regeringar var lika ansvarstagande.

Här tillämpas i stället den brända jordens taktik. Mycket politisk dokumentation av värde förstörs, brutalt och systematiskt. När det långa socialdemokratiska maktinnehavet bröts 1976 möttes den tillträdande borgerliga regeringen av ett tomt bord. Borta var känsliga handlingar, som kanske kunde varit till hjälp för de nya makthavarna, men som framför allt skulle varit viktiga för framtidens historiker och statsvetare. Så har det fortsatt sedan dess. När en regering har gått har den omsorgsfullt kört dokumenten genom papperstuggen, tömt datorerna och slagit sönder hårddiskarna. När Bildt försvann sorterades det politiskt känsliga bort. När Persson försvann rensades kontor och datorer. Det enda som sparats är det man måste spara av allmänna handlingar, offentliga eller ibland sekretessbelagda, eller det som enskilda politiker eller tjänstemän själva väljer att rädda.

Det som är av riktigt intresse, underlagspromerior och talpunkter till statsråden, samtalsanteckningar, idéer, argumentation, kommunikationsplaner och förkastade förslag – allt som visar hur man egentligen tänkt och besluten förberetts – det är ju det som behöver sparas. Inte det slutliga, korta beslutet.

Hur gick det till när regeringen sprack på Öresundsbron? Hur fördes förhandlingarna om vårdnadsbidraget? Hur gjorde MP och S upp inför samregerandet? All vånda inför Sverigedemokraterna från alla håll, och alla svåra avgöranden kring integrations- och invandringspolitiken. Inte bara några beslutsrader utan svaret på frågan om hur gick det till. Allt sådant som en modern Daniel Ellsberg kunnat dokumentera, allt som en noggrann brittisk antecknare kunnat fånga.

Här har Sverige en del att lära av brittisk och amerikansk demokratisk rutin och historia. Varje president har sitt presidentarkiv, och amerikanska statsvetare och historiker gör djupa och långa avgångsintervjuer med före detta regeringsmedlemmar i ett kontinuerligt projekt för »oral history«.

Det är fullt legitimt och begripligt att en avgående regering vill undanhålla en del hemligheter för sina motståndare. Men inte för befolkningen, på sikt.

I Sverige råder ett oreglerat godtycke som gör att eftervärlden kommer att få svårt att förstå vad som hänt. Nu är det upp till var och en som innehaft ett politiskt ämbete att ta ansvar för eftervärlden. En del socialdemokrater lämnar in sina papper till det privata Arbetarrörelsens arkiv.

Förre finansministern Anders Borg lämnade över flera stora flyttkartonger med sina papper till Riksarkivet. Men för historien och forskningen räcker det inte med välgörenhet och god vilja. Detta skulle behöva regleras anser många med vetenskapliga och historiska ambitioner. Tsunamikommissionen pekade på behovet av blocköverskridande överenskommelser som »rör ordningen i samband med regeringsskiften«.

Det brådskar – snart stundar regeringsskifte och en ny våg av dokumentförstörelse. Lär av det förkättrade USA!

Läs fler politikkrönikor av Erik Fichtelius här.